Under alla år lydde jag mer än ifrågasatte vetenskapssamhällets regler och konventioner. Jag var ödmjuk inför erfarenheten och kunskaperna. Men i och med att jag antagits som och bevisligen klarat kriterierna för docentgraden anser jag mig ha ett ansvar att inte bara lyssna och lyda, utan även delta i samtalet om vad som är kunskap och hur vi ska se på vetenskapens roll i samhället. Tyvärr premieras inte detta, för akademin har förändrats. När man i princip avskaffade den gamla professorsgraden, där en framstående forskare och ämnesföreträdare fick helt fria händer att driva sitt ämne framåt och ersatte den med befordringsprofessorer hände något med akademin och kunskapssynen. Forskning handlar inte längre om att fritt söka kunskap, utan om att i konkurrens söka medel för att ta reda på svar på frågor formulerade av makten, som sitter på pengarna. Forskningen ekonomiserades och forskarna konkurrensutsattes. Visst, jag accepterar det och är som statstjänsteman lojal med regelverket. Men jag kan aldrig acceptera den syn på kunskap som tvingas på mig av det systemet. Jag är en meriterad forskare och som sådan är jag BARA lojal med KUNSKAPEN. Allt annat är förkastligt. Om jag tvingas acceptera en kunskapssyn som går på tvärs mot allt jag lärt mig under alla år är min utbildning totalt bortkastad. Även om min karriär går i stå väljer jag kunskapen, alla dagar i veckan. Även om jag aldrig mer får ett enda forskningsanslag och om jag så tvingas undervisa på 100% kommer jag att stå upp för KUNSKAPEN.
Min vana trogen började denna dag som alla andra dagar av jobbpendlande med en kopp kaffe och lite nietzscheläsning. Har snart tagit mig genom Så talade Zarathustra. Hittade följande text, som ligger i linje med det jag inledde med. Tänker vidare utifrån och tillsammans med Nietzsche.
[...]Denna typ av texter innehåller inget färdigt budskap, men den är full av tankar som för att fullbordas kräver en tolkningsakt. Det är ett sätt att söka kunskap, att tolka. Det är ett annat sätt att söka insikt om livet än att ta fram "bevis" eller söka evidens. Båda sätten behövs för att förstå vad det innebär att vara människa, för alla frågor har inte klara och otvetydiga svar. Människan är en del av kulturen och kulturen är en del av människan, det ena går in i det andra men gränsen är alltid diffus. Frågor som rör meningen med livet eller kultur kan aldrig bevisas, bara reflekteras över och samtalas om. Det betyder inte att alla svar är lika giltiga. Bara för att det inte finns någon sanning betyder inte alla allas åsikter är lika giltiga. Ett bra svar på en diffus fråga är ett välargumenterat svar, en elaborerad tolkning, ett förslag till svar som går att samtala och resa invändningar mot. Den typen av svar, eller förslag är Nietzsches böcker fulla av. Man läser emellertid inte Nietzsche för att få svar, utan för att få verktyg att tänka med, för att samtala, om kunskap, kultur, makt och livet i hela sin komplexitet. Det är så jag läser berättelsen om kungarna och åsnan och deras möte med Zarathustra.
"Vad vill dessa konungar i mitt rike?" sade Zarathustra förvånat till sitt hjärta och gömde sig snabbt bakom en buske. Men när konungarna kom fram mot honom sade han halvhögt, likt en som talar till sig själv: "Sällsamt, sällsamt! Hur stämmer det överens? Två konungar ser jag -- och bara en åsna!" Då stannade de båda konungarna, log, såg varifrån det ställe rösten kom och såg därefter på varandra. "Så tänker nog även vi", sade konungen till höger, "men vi säger det inte högt." Men konungen till vänster ryckte på axlarna och svarade: "Det är säkert en getaherde. Eller en enstöring, som levt för länge bland klippor och träd. En total brist på umgänge fördärvar nämligen även de goda sederna"
"De goda sederna?" svarade den andre konungen motvilligt och förbittrat: "vad är det då vi flyr från? Är det inte de 'goda sederna'? Våra 'högre samhällsskikt'? Hellre, förvisso, leva bland enstöringar och getherdar än med vår förgyllda falska översminkade pöbel, -- om än den må kalla sig de 'högre samhällsskikten'. -- om än den kallar sig 'adel'. Men där är allt falskt och ruttet, framför allt blodet, på grund av usla gamla sjukdomar och än sämre läkare. Det bästa och käraste är för mig i dag en frisk bonde, grov, listig, hårdnackad, uthållig: det är i dag den förnämsta typen. Bonden är i dag den bäste; och bondetypen ska vara herre! Men det är pöbelns rike, -- jag inbillar mig inte längre något. Men pöbel, det innebär: mischmasch. [...] Goda seder! Allt är hos oss falskt och ruttet. Ingen kan längre vörda: just från det flyr vi. Det sockersöta, påflugna hundar, de förgyller palmblad.Vad är god sed idag, i akademin och i samhället? Vem lyssnar vi på, och varför? I akademin är den högsta dygden av alla idag att landa ett stort forskningsanslag. Ju större desto bättre, helst i mångmiljonklassen. Näst bäst är att skriva flest artiklar, referee-granskade artiklar som accepterats för publicering i internationella tidskrifter. Vad man forskar och skriver om spelar mindre roll, det viktiga är att det man gör kan jämföras med det andra gör, att man kan rangordnas och att resultaten kan mätas. Det är kunskapens goda sed. Så var det inte när jag började studera på Universitetet, då spelade formen mindre roll. Där och då var innehållet allt. Där och då handlade undervisningen och forskningen om vetande och kunskapsutveckling. Humaniora ansågs lika viktigt som naturvetenskap, för alla kunskaper ansågs bidra till samhällsbygget.
Idag är det enda som räknas pengar och uppmärksamhet. Det är viktigare att sätta Sverige på kartan och stiga på rankinglistor, än att faktiskt ägna sig åt kunskapsutveckling. Vetandet har på detta sätt för en del, för alla dem vars forskning inte lämpar sig för den goda sedens FORM, kommit att bli en belastning, ett hinder för vidare karriär. Det är inte bara synd på bra och gedigen forskning, det är framförallt en fara för samhällets långsiktiga överlevnad. För om formen och pengarna styr kommer vetandet att utarmas och samhällets långsiktiga skydd mot livets och världens oväntade inslag krackelerar snabbt om det inte underhålls. Konkurrens må driva kvalitet i tillverkningsindustrin, men kunskap är väsensskilt från biltillverkning. Det vet alla som forskar och som verkligen är intresserade av kunskap. Den som vill göra karriär vet kanske också, men lyder ändå pålagorna uppifrån och levererar det systemet vill ha. Mot bättre vetande bygger vi alltså ett system för kunskapsproduktion som ger oss sämre kunskaper och som urholkar framtida generationer sökande efter insikt och förståelse. Jag vill inte att min Docenttitel ska vara gjord av förgyllda palmblad. Därför väljer jag kunskapen framför pengarna och karriären, om, säger om, jag inte kan få båda.
Detta äckel kväver mig, att vi konungar själva blev falska, överhängda av och förklädda med förgylld gammal anfadersståt, skådemynt för de dummaste och de slugaste, och för alla dem som i dag schackrar med makten!De dummaste och slugaste, är det för dem vi dukar det akademiska bordet? Lyssnar jag på vår utbildningsminister blir jag osäker. Jag ser allt färre tecken på att det verkligen är KUNSKAP som är målet, även om det inte talas om något annat. Ord, ord, ord är bara ord, om de inte backas upp av handling som går i linje med orden och utanpåverken. Jag känner som de båda kungarna, äckel (okej, det är ett starkt ord, men se det symboliskt) och jag kvävs av att inte få använda kunskaperna som jag fått och kompetenserna jag utvecklat under mina år i akademin. Framförallt äcklas jag av att kunskapen allt mer förskjuts i bakgrunden när formen, pengarna och bibliometrin, premieras framför vetandet. Jag vill jobba med kunskap, inte schackra med makten.
Vi är inte de första -- och måste ändå föreställa det: detta bedrägeri har vi till sist tröttnat på och äcklats av. Vi gick ur vägen för slöddret, alla dessa skrikhalsar och skrivarspyflugor, krämarstanken, det äregiriga sprattlandet, den dåliga andedräkten --: fy, att leva bland slöddret, -- fy, att föreställa den främste bland slöddret! Ack, äckel! äckel! äckel! Vad betyder väl fortfarande vi konungar""Var finns de modiga idag, människorna med makt, som vågar erkänna att det är nakna? Jag förstår alla som inte vägar, men högaktar den som ärligt medger att de fått sin position lika mycket av tur som av kunskap och skicklighet. Och jag beundrar dem som vågar stå upp för kunskapen, även om den bryter mot god akademisk sed. Kulturens roll är stor och mäktig, och den blir större och mäktigare om vi förnekar den. Därför högaktar jag och beundrar, för jag vill veta och fortsätta lära. Inte lyda makten blint. Vad var det för mening att låta mig utbildas och att utnämna mig till Docent om jag inte får använda kunskaperna? Vad är det för mening att låsa in kunskaperna i tidskrifter som ytterst få läser, när vetandet är angeläget för alla? Även om jag studerat i snart 25 år fattar jag inte det och ingen har kunnat förklara det för mig. Jag ser det som ett gigantiskt resursslöseri.
[...]
Genast reste sig Zarathustra, som under detta samtal spärrat upp ögon och öron, från sitt gömställe, trädde fram till konungarna och började tala: "Den som lyssnar på er, den som gärna lyssnar på er, ni konungar, han heter Zaratustra. Jag är Zarathustra, som en gång talade: 'Vad betyder fortfarande konungar!' Förlåt mig att jag gladdes, när ni sade till varandra: 'Vad betyder vi konungar!'Ja, vad betyder det: Att kungen är kung? Eller att jag och många med mig är Docenter och Professorer? Den typen av frågor, kritiska frågor som manar till reflektion över allt som tas för givet i ett sammanhang, måste ställas. Även om det inte finns något givet svar måste frågan ställas och vi måste tillsammans arbeta med att besvara den. Vi måste inte vara överens, men vi måste vara överens om det i alla fall, och vi måste fortsätta jobba med frågan. Det är kultur blir till, genom ständiga förhandlingar i vardagen. Och det är s makten får sin makt, underifrån genom att den som har akt accepteras som makthavare. Men bara för att man har makt betyder inte att man har rätt, bara att man får rätt. Fast om det som accepteras som rätt svar leder oss fel eller bidrar till vår kollektiva undergång måste någon reagera. Och om dem med den högsta utbildningen inte gör det, vem ska då göra det?
Men här är mitt rike och mitt herravälde: vad skulle ni väl kunna söka i mitt rike? Men kanske fann ni på vägen det jag söker: nämligen den högre människan."Den högre människan, det är hen som står över kulturens dolda krav. Den som följer kunskapen, även om den slår hen i ansiktet. Den högre människan är ingen person, det är mer ett sätt att leva och något att stäva efter. Det är ingen titel som man får och sedan kan behålla, det är något man måste förtjäna och ständigt kämpa med för att behålla. Den högre människan är inte den slugaste, men den klokaste. Tyvärr har vi skapat en akademi där klokskap är en börda och lydnad är en dygd. Det leder oss bort från den högre människan och ner i relativismens avgrund där makten är allt och kunskapen intet.
När konungarna hörde detta slog de sig för bröstet och talade med en mun: "Vi är igenkända! Med detta ords svärd hugger du sönder våra hjärtans djupaste mörker. Du uppdagade vår nöd, ty se! Vi är på väg att leta efter den högre människan -- människan som är högre än oss: fast vi är konungar. Till honom för vi denna åsna. Den högsta människan ska på jorden nämligen också vara den högste härskaren.Vi lever i kunskapssvält och så här inför valet lovas det runt, allt åt alla, för makten gör alt för att behålla sin plats i toppen. Slughet och girighet har blivit en god sed, och när kunskapen har farit all världens väg ligger fältet fritt för allt annat än klokskap och eftertänksamhet. Det är så det fungerar idag, om man hårdrar och extrapolerar. Det är inte hållbart!
Det finns ingen svårare olycka i allt människoöde än när jordens mäktiga inte även är de främsta människorna. Då blir allt falskt och skevt och monstruöst. Och när de rentav är de högsta och mer fänad än människor: då stiger pöbeln i pris, och slutligen säger pöbeldygden till och med: 'se, jag ensam är dygd!"Vi har än så länge en utbildningsminister som inte lyssnar på någon annan än sig själv och med hans goda minne håller akademin och hela utbildningssystemet på att förvandlas till en marknadsplats för ekonomiska lycksökare och lurendrejare, där yta blir djup och form blir innehåll. Vad hände med KUNSKAPEN, undrar jag. Och förundrad inför livets och kulturens gåtfullhet går jag med dessa ord och möter läsårets nya studenter. Ett nytt kunskapår har inletts. Allt kan bara bli bättre. Det känns inspirerande. Faktiskt gör det det. Kunskapens väg är aldrig rak och den är sannerligen inte bekväm alla gånger, men det är den enda väg jag vill vandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar