Högskolelagen, en reflektion 2

Vad är det för uppdrag som lagen föreskriver Högskolorna? Vad ska arbetet syfta till för mer övergripande mål? Och hur väl rimmar lagen med sig själv och den verksamhet som bedrivs på landets högskolor och universitet? Om detta borde vi tala och reflektera mer än vad som är fallet idag! Det försöker jag visa genom denna serie reflektioner kring Högskolelagen.

5 § Högskolorna skall i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.

Denna paragraf är viktig. Hållbarhet är inte bara ett ord, utan en central del av uppdraget. Hur man ska definiera begreppet hållbarhet står det emellertid inget om i lagen. Kanske står det något om det i förarbetena, men begreppet hållbarhet är oavsett vad som står om detta ett komplext begrepp som många finner så pass svårt att man väljer att bortse från det. Så mycket går dock att säga med ledning i lagens bokstav, att kunskaperna som sprids från högskolan och forskningen som bedrivs där ska syfta till att främja hälsa och en god (god är för övrigt också ett mångtydigt ord. God för vem? God på vilket sätt och i vilket tidsperspektiv?) miljö (även miljö är allt annat än entydigt. Talar vi arbetsmiljö, eller ekologi?). Kanske finns det tolkningar och kanske är det upp till utföraren att motivera vad man menar och kanske har man vara fri i sin tolkning så länge man inte arbetar mot en dålig hälsa och en ond miljö?

Ekonomisk hållbarhet är på ingen sätt självklart. Milton Friedmans ekonomiska teorier, som fick stort genomslag på 1980- och 90-talen, och New Public Management som idag implementeras i snabb takt på landets högskolor, ser jag som en högst tveksam strategi för att främja landets kunskapsbehov på längre sikt. Här råder åtminstone ingen samsyn. Paradoxalt nog är det inget man talar om på högskolan. Social välfärd och rättvisa är emellertid oproblematiskt att förhålla sig till. Där råder en samsyn. Samma gäller för nästa stycken.

I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.

Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.

Högskolorna skall också aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan. Lag (2005:1208).

Hur man främjar rekryteringen till högskolan är ett uppdrag som kan tolkas på lite olika sätt. Handlar det om att göra reklam och om att dela ut broschyrer, eller handlar det om att föra fram budskapet om hur viktigt det är för vårt land att det finns en bred kunskapsbas för samhället att vila på? Det är två rimliga tolkningar som leder till helt olika strategier. Jag talar för den senare tolkningen, men finner att det är den förra som begagnas. Att högskolorna tävlar om studenter finner jag djupt problematiskt. Det har med söktryck och genomströmning att göra, som är kvalitetsindikatorer som används när högskolornas verksamhet utvärderas, som ett led i strävan att öka kvaliteten i arbetet. Det emellertid högst tveksamt om det verkligen leder till högre kvalitet, i betydelsen bättre och mer användbara kunskaper. Dessutom bidrar en breddad rekrytering till att fler studenter från studieovana hem kommer till Högskolan och det kostar tid, pengar och resurser samt påverkar effektiviteten. Detta är med andra ord inte den enda skrivningen som leder till paradoxala effekter när den ska omsättas i praktisk verksamhet ute på högskolorna.

Lagen gäller, men det finns en massa andra direktiv som också ska följas och ytterst styrs verksamheten av den ekonomiska tilldelning som ges i budgeten som läggs av regeringen varje år. Jan Björklund vill minska på antalet platser på högskolan. Han vill öka konkurrensen på platserna, för att han menar att det driver kvalitet. Det kommer oundvikligen att slå mot målet om breddad rekrytering och dessa båda motstridiga beslut sätter press på högskolorna, som tvingas till åtgärder som riskerar att ta fokus från kunskapen och som hotar effektiviteten i verksamheten.

5 a § Har upphävts genom lag (2010:701).

Högskolelagen är en av de lagar som ändras mest och oftast. Själva ändrandet gör att det blir svårt för oss som arbetar som lärare att bedriva undervisning och forskning som lever upp till Högskolelagens övergripande intention. Men om detta talas det sällan, och tar forskare och högskolledningar upp det i dialog med Utbildningsdepartementet blir svaret avvisande och kallsinnigt oförstående. Vi ska följa lagen, utan diskussion. Att lagen innehåller motsägelser och i praktiken ger upphov till paradoxer är aspekter som det inte finns utrymme att tala om, annat än internt i lärarlagen, för att försöka klara sig genom vardagen utan att att drabbas av anmärkningar och repressalier. I praktiken ute på högskolorna är det så det ser ut, vi har att utföra ett omöjligt uppdrag och vi gör så gott vi kan. Ofta går det hyfsat, men vi är många som känner att kvaliteten på kunskapen blir lidande inom nuvarande regelverk och av dess praktiska genomförande. Med större och bredare, allmän insikt i högskolevärlden, om värdet av förmågan att tolka och tänka kritiskt skulle många av problemen undanröjas.

6 § För forskningen skall som allmänna principer gälla att

• 1. forskningsproblem får fritt väljas,
• 2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
• 3. forskningsresultat får fritt publiceras.

Denna paragraf ligger mitt i Högskolelagen och dess värde kan därför trivialiseras. Det är högst olyckligt, för alla paragrafer är lika viktiga och gäller lika mycket. Här handlar det om forskningen och vad som kännetecknar en kunskapsfrämjande och samhällsutvecklande vetenskap. Forskarens och forskningens FRIHET betonas i paragraf sex.

Om detta har jag skrivit massor, för jag ser inte att vi i praktiken lever upp till lagens mening. För det är idag i princip omöjligt att forska utan finansiering och finansieringen är alltid reglerad på ett eller annat sätt. Det gör det svårt att välja fritt, även om ingen hindrar en. Forskningsfinansiering idag är en grannlaga uppgift och regelverket för hur man ska ansöka och vad man kan få pengar för är rigorösa. Dessutom motarbetas forskare, som faktiskt väljer forskningsproblem fritt och som forskar om saker som leder till att Högskolelagens övriga intentioner lättare kan levas upp till, på massa olika sätt.

Med tanke på hur det ser ut när ny forskning presenteras idag är det utan tvekan så att det spelar roll vilken metod man använder och att statistik är den metod som anses mest värdefull och som gör det enklast att få forskningsmedel för. Det är alltså inte problemet (som får väljas fritt) som styr vilken metod man väljer, utan man väljer metod först och sedan problem. Annars får man inga pengar. Det är bara ännu ett av högskolans och forskningens alla moment 22.

Ingen kan hindra mig att blogga eller skriva böcker för att publicera och sprida resultatet av den forskning jag bedriver. Ingen kan heller hindra mig att välja metod fritt eller forskningsproblem. Jag har med andra ord stöd i lagen för min verksamhet, men detta kan jag hävda hur mycket jag vill, det enda det leder till är att jag betraktas som rättshaverist. För i praktiken går det inte att välja var och hur resultaten publiceras, för det finns andra regler, lokala och nationella, som styr den ekonomiska kvaliteten och som räknas som kvalitetsindikatorer när högskolornas verksamhet utvärderas och resultaten jämförs och sammanställs i rankinglistor som ska vara vägledande för studenter som söker sig till Högskolor och Universitet. Där räknas i princip bara INTERNATIONELLA REFEREE-GRANSKADE TIDSKRIFTSARTIKLAR, I ANSEDDA JOURNALS, med HÖG IMPACT FACTOR. Samma över hela linjen, oavsett vilka kunskapsmålen är, vilka metoder som används och vilka frågor forskningen söker svar på. Resultaten av kulturvetenskaplig forskning passar inte självklart att publicera sig i den typ av tidskrifter som ger poäng, prestige och pengar till Högskolan. Konsekvensen av detta blir följaktligen att kulturvetenskapliga kunskaper utarmas och ämnets kompetenser försvinner, för när verksamheten ska vara ekonomisk och effektiv och när antalet platser minska rensas allt som inte ger direkta intäkter bort från agendan.

Främjar den typen av prioriteringar och hänsyn det som står i Lagens femte paragraf? Jag menar att om vi ska följa lagen är detta bara några av alla de frågor vi bör samtala om. För högskolans uppdrag är att försörja nationen med kunskap som är användbar under generationer framöver. Att tvinga på forskning och högre utbildning principer och tankesätt hämtade från näringslivet går på tvärs mot allt det jag lärt mig under mina över 20 år i akademin, först som student och sedan 2003 som Lektor. Jag forskar inte för min skull, utan för Sveriges och kommande generationers och för kunskapens.