Högskolelagen, en reflektion 6

Fortsätter reflektera över den lag som reglerar mitt arbete och vårt lands högre utbildning. Den lag som ska säkerställa att Sverige är och förblir en kunskapsnation. Hur fungerar lagen, vilka konsekvenser får den och är den ett bra stöd för kunskapsutvecklingen? Den typen av frågor ställer jag till lagtexten. Några svar kan jag inte komma med, bara reflektioner, som förhoppningsvis kan sätta igång tankar hos andra. Detta är vår lag, alla vi som bor i Sverige har att lyda lagen. Och en lag som reglerar kunskapsproduktionen i landet är en viktig lag. Därför bör fler känna till den och bry sig om den.

2 kap. De statliga högskolornas organisation

1 § Riksdagen beslutar vilka statliga högskolor som skall finnas.

Denna skrivning är oproblematisk. Att riksdagen beslutar om en sådan fråga är fullt rimligt. Hur många universitet och högskolor samt var de ska ligga är ett beslut som ligger i hela rikets intresse och det vore olyckligt att överlämna det till markanden eller forskarna själva att bestämma över denna sak.

2 § Styrelsen för en högskola har inseende över högskolans alla angelägenheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs.

Också en rimlig skrivning och en bra tanke. Dock kan den möjligen, beroende på hur styrelsen tolkar sitt uppdrag krocka med skrivningen om att forskare är fria att välja sitt problem, sin metod och sitt sätt att publicera. Alla angelägenheter är en omfattande uppdragsbeskrivning ... Å andra sidan står det inseende, inte makt över och ansvar för.

3 § För ledningen av verksamheten närmast under styrelsen skall varje högskola ha en rektor.

Vad som är rektors ansvar och uppdrag regleras inte, lägger jag märke till. Bara att det ska finnas en rektor. Men det finns ju andra skrivelser som reglerar mer i detalj den dagliga verksamheten.

4 § Regeringen utser ordföranden i en högskolas styrelse. Rektor skall ingå i styrelsen. Lärare och studenter vid högskolan har rätt att vara representerade i styrelsen.  

Bestämmelser om vem som utser sådana representanter finns i förordning. Regeringen utser övriga ledamöter i styrelsen.  

Företrädare för de anställda har närvaro- och yttranderätt vid styrelsens sammanträden. Lag (2007:141).

Här handlar det tydligare om makten. Regeringen utser ordförande och övriga ledamöter. Och styrelsen har makten över all verksamhet. Det gör att regeringen har en ansenlig makt över kunskapsproduktionen. Påminner än en gång om forskarens och forskningens frihet som nämns i en tidigare paragraf i lagen. Här finns uppenbara risker för konflikt om vad som är uppdraget och hur det ska skötas, samt vem som egentligen bestämmer över vad. Ingår kunskapen i "all verksamhet" och hur mycket makt över innehållet innebär det att styrelsen har inseende över verksamheten? Det är inte självklart och just därför viktigt att påpeka, tycker jag. För kunskap är en väsensskild verksamhet i förhållande till industrin och det privata näringslivet som många styrelseledamöter kommer från och har erfarenhet av.

5 § En högskola beslutar om sin interna organisation utöver styrelse och rektor, om inte något annat är föreskrivet. När högskolan beslutar om sin organisation ska 6 och 7 §§ gälla. Lag (2010:701).

5 a § Ny beteckning 5 § genom lag (2009:764).

6 § Beslut ska fattas av personer med vetenskaplig eller konstnärlig kompetens, om besluten kräver en bedömning av  

1. uppläggning, genomförande av eller kvalitet i utbildningen, eller 

2. organisation av eller kvalitet i forskningen.  

Om den bedömning som avses i första stycket ska göras av en grupp av personer, ska majoriteten av personerna i gruppen ha vetenskaplig eller konstnärlig kompetens. Styrelsen får dock besluta att en sådan majoritet inte behövs om det finns särskilda skäl. Lag (2013:119).

Okej, här garanteras vetenskapen och kunskapen ställs i centrum. Den del av verksamheten som rör kunskapsproduktion och forskning ska vara styrd av vetenskapligt kompetenta personer, men dessa är fortfarande underställda styrelsen. I den bästa av världar uppstår ingen konflikt mellan intressena, men jag kan se massor av tillfällen och situationer där intressena krockar och har även erfarenhet av att det kan uppstå konflikter. När krav på effektivitet i arbetet ställs mot kunskapsproduktionens unika villkor kan problem lätt uppstå, för den som inte har djup erfarenhet av forskning kan ha svårt att förstå skillnaden mellan kunskapsproduktion och produktion av varor och tjänster. Så länge man lyssnar på forskare och så länge man har förståelse och är ödmjuk inför kunskapen är det inga problem, men i en värld där högskolor ska konkurrera och där ekonomin blir en allt viktigare aspekt av verksamheten finns det anledning att hissa en varningen flagg här.

7 § Studenterna har rätt att vara representerade när beslut fattas eller beredning sker som har betydelse för utbildningen eller studenternas situation. Lag (2010:701).

Självklart och helt oproblematiskt! Studenterna ska ju använda kunskaperna i sitt framtida yrkesliv, så naturligtvis ska de vara representerade i styrelsen.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vem som utser representanter för studenterna. I sådana föreskrifter får regeringen överlämna åt enskilda individer eller åt sammanslutningar att utse representanterna. Lag (2010:701).

9 § Regeringen meddelar särskilda föreskrifter om sammansättningen av styrelse vid Sveriges lantbruksuniversitet och vid Försvarshögskolan samt om en nämnd för forskning och utbildning vid Försvarshögskolan. Lag (2010:701).

Inte mycket att säga om detta heller. Dock finns det en otydlighet i ansvarfördelningen, i fråga om var gränsen går, mellan linjeorganisationen och den vetenskapliga verksamheten. Denna otydliga gräns har påpekats av många, men för mig kanske tydligast av professor emeritus, i statsvetenskap, Sverker Gustavsson, som jag hade det stora nöjet att lyssna till när jag som nyblivenstyrelseledamot i styrelsen för högskolan där jag arbetar var på en endagarsutbildning i Stockholm och där fick ta del av följande kloka tankar, som resulterade i en bloggpost vars slutkläm lyder:

Rädda människor blir försiktiga. Rädsla leder till konformitet och anpassning. Det är så långt från kritiskt tänkande man kan komma. Och det leder inte till långsiktig hållbarhet. 

Fria fåglar sjunger vackrare än dem som sitter i bur!