Framtiden ... tänk inte på den!

Framtiden talas det mycket om. Hur ska det gå, hur kommer det att bli? Vi vill veta, inte bara så där i största allmänhet. Vi vill veta SÄKERT! Och ju osäkrare läget är idag, desto starkare blir viljan att veta. Det är djupt mänskligt att tänka så, det är en av grundförutsättningarna för tillvaron. Människan fungerar på det sättet. Allt handlar därför om hur vi hanterar detta, denna bugg i systemet, som jag hävdar att det är. För det spelar ingen roll hur starkt begäret efter något är, om det är omöjligt att få. Och eftersom det inte handlar om illvilja eller snålhet, eftersom det inte är så att någon har kunskapen men håller på den, så gör vi alla bäst i att sluta efterfråga den typen av kunskap. Framtiden är inte HELT öppen, men den är tillräckligt diffus för att det går att hävda att det är bättre för oss alla att acceptera att vi inget kan veta. Detta är det viktigaste jag lärt mig under mina år i akademin, tror jag faktiskt. Insikten är viktig eftersom den synen på framtiden och Sven på kunskap ifrågasätts så starkt och så ofta, från väldigt många olika håll.

Framtiden är en öppen fråga. Framtiden är inte, det går inte att slå sig till ro och bara vänta så är den här, exakt så som experterna formulerade den. Framtiden blir till. Framtiden skapas i handling. Ett sätt att tänka kan vara att reflektera över din kropp. Dess åldrande kan du bara påverka på marginalen, genom att äta lagom, nyttigt och varierat och genom att motionera, kroppen och hjärnan. Över den typen av processer styr ingen, dessa aspekter går inte att kontrollera. Men vad du ska göra av ditt liv bestämmer du. Vad du vill och vart du vill är ingen öppen fråga. Över den typen av aspekter har du som individ stor makt. Fast det finns ändå inga garantier. Vill du bli president i USA, eller kanske läkare, stridspilot, finns det regler att hålla sig till och kriterier som måste uppfyllas för att din önskan ska gå i uppfyllelse. Dessutom är det inte säkert att du är ensam. Om det du vill ha är något som många vill ha får du vara beredd på att kämpa. Föreställer mig att alla har erfarenhet av detta, att alla har närt önskningar utan att de uppfyllts, och att alla även har erfarenhet av att genom slumpens inverkan ibland fått något som i efterhand kanske till och med överträffat önskningen.

Samhället och livet på jorden fungerar på samma sätt, men eftersom dessa processer är oändligt mycket större blir de trögrörligare. Detta kan ofta ge sken av att det går att förutsäga mer än vad som är möjligt. Naturligtvis går det att göra en hel massa förutsägelser om en hel massa olika saker. Går det 100 000 barn på gymnasiet går det enkelt att räkna på hur stor efterfrågan det kommer att vara på högskoleplatser de närmaste åren. Men om tidsperspektivet sträcks ut och om frågan blir väldigt specificerad gör man bäst i att inte lyssna på och slaviskt följa experternas förutsägelser. För tänker man ett varv till inser man snart att det finns massor av experter, vilket beror på att efterfrågan på kunskap om framtiden är så stor, och någon av dem kommer så klart att få rätt. Enligt principen, även en blind höna träffar ibland ett korn. Och vi människor har oerhört lätt att missta infriade utfästelser för kompetens, när det i själva verket beror på slumpen.

Skolan står i blickfånget i dessa valspurtsdagar, både den skola vi en gång hade och den skola vi kommer att få. Mest fokus är det på framtiden, mindre på vad partierna faktiskt vill göra och varför. Jag Björklund for i söndags i Agenda (tror jag det var) ut mot Jonas Sjöstedt och anklagade Vänsterpartiet för att deras förslag om förbud mot vinst i skolan skulle driva massor av företag i konkurs. Under åtta år har Björklund sagt att vändningen kommer, men det tar tid. Utbildningssystemet är en Atlantångare, brukar han hävda, när hans reformer inte ger önskat resultat. Han vet, det är så han vill uppfattas. Och Reinfeldt lovar 250 000 jobb och säger att det är bara början. Framtiden står i fokus och alla vet hur det ska bli, men sanningen är att ingen har en aning och att det som sägs i debatter i TV och på gator och torg handlar om att få oss människor att handla. Politikerna lockar väljare, inget annat. Och resultatet är att vi tillsammans skapar framtiden. Det blir inga jobb om ingen gör något, och resultaten i skolan kommer aldrig att förbättras om inte alla vi som är i skolan agerar på annat sätt än vad vi gör idag.

Detta har nu (äntligen) studenterna på landets högskolor insett, eller i alla fall doktoranderna på KTH och Lunds Universitet, som skriver på Brännpunkt om vad som krävs för att Sverige ska bli en KUNSKAPSnation. Jag blir glad när jag läser följande, för det visar att den syn på framtiden som jag så länge försvarat och kämpat för kanske håller på att få fäste ute i samhället.

Det är en väldigt liten skillnad mellan ett bra universitet och ett utmärkt universitet. Vi tror helhjärtat att det är de små skillnaderna, som studenternas, doktorandernas och fakultetens förväntningar som gör den största påverkan. Många lärosäten har redan tagit första steget och börjat jobba för den här typen av attitydbyten. Detta är dock ingenting som kan förändras med ett rektorsbeslut, utan kräver brett stöd både innanför och utanför akademin.

Vi måste ändra vår attityd till utbildning i Sverige och sluta peka finger på bristande resurser eller politisk ideologi och istället fokusera på konstruktiva lösningar och ansvarighet för ökad kvalitet i utbildning. Tillsammans kan våra individuella bidrag mot att sträva efter en kultur av akademisk excellens genom höjda förväntningar leda till en stor positiv förändring för Sveriges framtid och omvandla våra universitet till världsledare inom forskning och utbildning.

Det finns inga genvägar till goda resultat. Framtiden är resultatet av kollektiv handling, den är inget man kan räkna på. Räknandet och försöken att kontrollera passiviserar snarare. Det räcker inte att vänta, oavsett hur ansedda forskare det är som uttalar sig om framtiden. Om ingen gör något händer inget! Vi har alla ett ansvar och våra handlingar kommer på ett eller annat sätt att ge upphov till konsekvenser. Vi har alltså framtiden i vår hand, delvis. Vi kan i alla fall påverka förutsättningarna och riktningen. Hur det blir kan vi dock inte veta, men vi kan göra vad vi kan och hoppas på det bästa.

Skolan handlar inte om valfrihet, och inte om kronor och ören, den är inte en Atlantångare som stävar fram på öppet han i enlighet med några lagar. Skolan skapas av oss alla, här och nu, i kollektiv handling. Vill vi så kan vi, och det råder ingen som helst tvekan om att vi kan. Slutsatsen blir därför att om inget händer har inte tillräckligt gjorts. Utan att för den skull peka på någon syndabock, därtill är frågan om skolan och framtiden allt för viktig.