torsdag 4 september 2014

Högskolelagen, en reflektion 4

Fortsätter reflektera kring Högskolelagen, med fokus på kunskap. För kunskapen ska vara i centrum, överallt på Högskolan och i hela verksamheten. Har därför inte riktigt hämtat mig från, eller vet kanske snarare inte hur jag ska se på och tänka kring innehållet i gårdagens Uppdrag Granskning, där företrädare från Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) satt och försökte försvara sitt agerande gentemot Kina, som kanske fått otillbörlig tillgång försvarshemligheter. Kanske skriver jag, för jag vet inte och vill vara konsekvent i min syn på kunskap. Men jag blir ändå konfunderad, för KTH ska som jag ser det inte hamna i den typen av sammanhang. Sådana anklagelser, som sprider misstankar om att det vetenskapen och ett fritt sökande efter kunskap som man sysslar med, skadar allvarligt vetenskapen och riskerar att ge luft åt en livsfarlig relativism.

Vetenskapliga resultat kan och får aldrig krängas, vilket lätt (allt för lätt) blir fallet om ekonomin placeras i centrum. Om pengar tillåts vara en parameter för bedömning av vetenskaplig kompetens har en farlig väg anträtts, och då kan det som i en högskola som sätter vetandet i centrum anser vara fullkomligt otänkbart plötsligt framstå som lockande. Jag vet som sagt inte om det är detta som skett på KTH, i samverkan med Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), men det spelar ingen roll. Kunskapens status hotas och det är allvarligt att det inte går att få klarhet i vad som hänt, för det betyder att det åtminstone brister i transparens. Och det faktum att vi har en minister som vägrar svara på frågor gör saken än värre. Att svensk forskning kan misstänkas för oegentligheter är inget annat än skandal (se här), och det drabbar alla som sysslar med vetenskap.

När kunskapen inte står i centrum är det inte ovanligt att det blir så här, för plötsligt tvingas forskare till andra hänsyn är rent vetenskapliga. Ju mer pengar som står på spel, desto större blir lockelsen och desto svårare blir det vara konsekvent i sitt kritiska tänkande. Lägg därtill företagens krav på sekretess och korruptionsbordet är dukat. Därmed inte sagt att det måste bli så, men misstanken om och svårigheterna att förklara vad som hänt egentligen är lika illa. Det är bland annat därför jag är mot att företag vars mål är att göra vinst ska få driva skolor. För det riskerar att stjäla fokus från kunskapen och då får vi kunskapskola istället för en kunskapsskola. För den med ekonomin i fokus kanske inte en tappad bokstav betyder så mycket, men för den som har kunskapen i centrum gör det all skillnad i världen.

Läser man lagen står där inget annat än att kunskapen ska vara i centrum. Däremot står det att verksamheten ska drivas så effektivt som möjligt, vilket är en luddig skrivelse som tillsammans med regeringens övriga krav öppnar för den typen av affärer som KTH dragits in i. Istället för effektiv skulle man kunna skriva att verksamheten ska ge så mycket kunskap som möjligt, för då kommer det att spela roll vilka pengar man tar emot och vad man gör med dem. När jag satt i högskolestyrelsen för Högskolan jag arbetar på tog jag upp detta, och då vad det en del av ledamöterna som sa att de inte tänkt så, alls. För dem var det ekonomin som var det viktiga, och kunskapen betraktades som en formalitet, som något man kan styra med ekonomiska medel. Det menar jag är ett förkastligt sätt att tänka, oavsett hur utbrett det än är. Kunskapen kan och får aldrig bli en förhandlingsfråga!
9 § Utbildning på avancerad nivå skall väsentligen bygga på de kunskaper som studenterna får inom utbildning på grundnivå eller motsvarande kunskaper.
Det ena ledet i utbildningskedjan bygger på det andra, och logiken i kedjan är vattentät. Men vad händer om det brister i nivån före? Vad jag vill peka på är att systemet inte är robust, att det här uppenbart saknas medvetenhet om praktiken hos lagstiftaren. Om det är kunskap vi vill ha finns som sagt inga genvägar och det får aldrig gå prestige i frågan. Ingen ska behöva ha några incitament att skylla ifrån sig, ansvaret för kunskapen är gemensamt, det är allas. Annars har vi inte en KUNSKAPSSKOLA, utan något annat och då blir den hör typen av skrivningar problematiska eller meningslösa.
Utbildning på avancerad nivå skall innebära fördjupning av kunskaper, färdigheter och förmågor i förhållande till utbildning på grundnivå och skall, utöver vad som gäller för utbildning på grundnivå,
  • - ytterligare utveckla studenternas förmåga att självständigt integrera och använda kunskaper,
  • - utveckla studenternas förmåga att hantera komplexa företeelser, frågeställningar och situationer, och
  • - utveckla studenternas förutsättningar för yrkesverksamhet som ställer stora krav på självständighet eller för forsknings- och utvecklingsarbete. Lag (2006:173).
Progression talas det om, och det är bra. Men det talas som sagt inte om det viktigaste ledet i kedjan, ingångsvärdet. Det kanske kan uppfattas som en detalj, men är allt annat än det. Om kunskaperna ska kunna sägas motsvara en viss nivå räcker det inte att tala om progression, det krävs specificering av innehållet. Det finns ansatser till det i ovanstående skrivning, men det kan bli bättre.
9 a § Utbildning på forskarnivå skall väsentligen bygga på de kunskaper som studenterna får inom utbildning på grundnivå och avancerad nivå eller motsvarande kunskaper.
Här har vi kommit till slutet av utbildningskedjan. Det blir då uppenbart att problemen som grundskolan och gymnasiet ras med förr eller senare kommer att fortplanta sig upp i systemet, om inget görs åt saken. Det är en angelägen fråga, förutsatt att vi menar allvar med att utbildningens mål är KUNSKAP, vilket naturligtvis kan diskuteras. 
Utbildning på forskarnivå skall, utöver vad som gäller för utbildning på grundnivå och på avancerad nivå, utveckla de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning. Lag (2006:173).
Jag lägger i min lärarvardag och lärargärning stor vikt vid denna skrivning. Kunskaper och färdigheter som behövs för att SJÄLVSTÄNDIGT kunna bedriva forskning, är mitt mål. Eller att studenterna ska kunna ta ett arbete där det ställs krav på förmågan att ta och leva upp till ansvar och självständighet.

Högskolelagen bygger på goda intentioner och ytterst få av skrivningarna är problematiska, men lagen som helhet skulle kunna ge mig som lärare/forskare ett större stöd i den svåra uppgift jag har att sätta kunskapen i fokus i varje läge. För tummar vi på det kravet har vi ingen högre utbildning, då har vi bara ytterligare en produktionsenhet i det ekonomiska systemet. Och om det är målet behövs knappast en HÖGSKOLElag, då klarar vi oss gott med en BOLAGSlag. Kunskapen i centrum förpliktigar!

10 § Har upphävts genom lag (2012:910).

Inga kommentarer: