Dagens Nietzsche, om moraliska kompasser

Idag är vi mer än vanligt (utifrån mänsklighetens historia och perspektiv) i behov av en fungerande moral. Det råder brist på ordning och trygghet, här hemma och där ute. Vi lever i en tid av omställning, på alla plan. Förändringens vindar blåser hårt och även det som för bara några år sedan såg stabilt och evigt håller på att lösas upp. Inbördeskrig rasar på flera håll. Sjukdomar härjar. Och tidigare gemensamt ägda samhällsinstitutioner säljs ut till högstbjudande. Arbeten, bostäder och kunskap är bristvaror och det talas allt oftare om kris, på allt fler områden. Inte konstigt att många lider av depression.

Det finns i samhället och i världen ett moraliskt underskott. Ett slags vakuum håller på att sprida sig. Så länge kyrkan hade makt fanns i alla fall en viss grund för moral, men så ser det inte längre ut. Gud är död, hävdade Nietzsche för över hundra år sedan. Men då och under lång tid efter hölls ändå minnet av Gud vid liv, och så länge Bibeln konsulterades för att få vägledning och inspiration fanns en någorlunda stadig grund för moralen att vila på. Idag gäller inte det längre. Idag håller sig allt fler med en personlig moral. Moralen har kommit att bli en privat angelägenhet. Där det förr fanns ett folk, fanns också en moral. Ett land, en kyrka, en skola, en samhällsorganisation. Idag har allt det gamla raserats och i takt med att ekonomins roll ökat har det vuxit fram en marknadsplats där religioner, utbildningar, vård och identiteter bjuds ut i konkurrens och till ständigt lägre priser. Moral har blivit ett slags assessor. Det är en bräcklig grund att bygga ett hållbart samhälle på. 

Viljan kan försätta berg, men vissa saker går inte att få hur mycket man än önskar sig det. Här i valrörelsen lovas det dock runt och det bjuds ut röda, vita, blå och gröna kakor som partierna på allvar menar att man kan äta OCH ha kvar, om man bara väljer deras kaka, för övriga partiers kakor är falska. Stop! Stanna upp lite. Låt oss tänka efter en stund. Vem försöker vi lura egentligen?

Ett svep över dagens tidningar visar att behovet av en moralisk kompass är lika stort idag som under andra världskriget, som Jan Guillou skrivit en bok om och som recenseras i SvD, av Torbjörn Forslid, med fokus just på bokens moraliska implikationer.

Som titeln ”Att inte vilja se” anger har Lauritz en stark tendens att selektera vilken information han tar in. Inte för inte benämns han ”struts” av hustrun. Att dotterns många resor till Norge inte enbart handlar om att besöka farmor är inget han funderar över. Inte heller att hustrun uppvisar tydliga tecken på sjukdom.

Samma strutsbeteende gäller hans syn på Tyskland. Alltsedan studietiden i Dresden är han en varm anhängare av den tyska kulturen. Nazisterna tål han inte, men dem ser han bara som tillfälliga ledare över landet. I Dagsposten, den tyskvänliga tidning han föredrar, filtreras alla krigshändelser genom ett gediget protyskt raster. Lauritz upprörs över de allierades terrorbombningar av Hamburg och Dresden. Men de tyska krigsförbrytelserna går honom helt förbi. Från Ukraina skriver Harald om SS-truppernas svåra men heliga uppdrag. Lauritz frågar sig vari detta hjältedåd består – läsarens tankar går till massavrättningen i Babij Jar. Lauritz livslögn om den högtstående tyska kulturens kamp mot barbarerna från öst (Sovjetunionen) och väst (engelsmännen) skapar ett alltid lika aktuellt moraliskt problem. Vilken skuld har den som passivt vänder bort huvudet? Vad är det vi själva i vår tid inte vill eller vågar se?

Vad är det vi inte ser? Hur långt sträcker sig vår uppmärksamhet på konsekvenserna av vårt handlande, om vi väljer att bli vår egen lyckas smed? Om jag vill välja skola till mina barn, vad händer då med barn som växer upp i familjer där föräldrarna inte har råd eller tid eller tork att bry sig? Och vad händer i förlängningen med mig om jag agerar enbart med mitt eget bästa för ögonen? Jag är en individ, men jag är också en kulturvarelse och jag behöver ett samhälle för att överleva. Och samhällen behöver moraliska kompasser.

Titeln på gårdagens Understreckare är På spaning efter moralens kompass. Artikeln tar sin utgångspunkt i Kenan Maliks nya bok, The quest for a moral compass, som visserligen sågas Håkan Lindgren, som skrivit artikeln. Men han ser ändå samma behov av en moral att samlas kring. Han skriver.

Malik återberättar ett stycke ur den skotske filosofen Alasdair Macintyres bok ”After virtue” – och då faller allt han själv vill göra på plats.

Macintyre målar upp en dystopi. Moralfilosofin befinner sig i samma läge som naturvetenskapen skulle göra om folk hade glömt bort allt och grälade om gener och mörk materia utan att förstå de begrepp de använder. Det är inget vi bekymrar oss för till vardags: först om vi föreställer oss att naturvetenskapen skulle råka ut för ett liknande öde förstår vi hur illa det är. I det läget blir det spännande att Kenan Malik presenterar en bok som vill sätta moralfilosofin på agendan. Han har fått syn på en stor, försummad uppgift: vad ska vi grunda moralen på? När den frågan har ställts – det vill säga när vi har erkänt att vi saknar en någorlunda allmänt accepterad grund utifrån vilken vi kan börja formulera moraliska omdömen – är det svårt att föreställa sig en angelägnare uppgift. Det finns gott om högljudda åsikter, men de vilar inte på någonting. Behovet av en moralisk kompass är närmast akut.

Varifrån ska denna moral hämtas, eller ska den kanske inte hämtas? Är det kanske det som är problemet, tänker jag, att vi letar efter den förlorade moralen på fel platser? Ska moralen i själva verket skapas av oss? Men hur gör vi i så fall det? Det finns ansatser till ett sådant arbete i Lindgrens artikel.

För 2 000 år sedan formulerade den stoiske filosofen Epiktetos en radikal idé: svara aldrig att du är atenare eller korinthier om folk frågar var du kommer från, säg att du är världsmedborgare. Ordet ”världsmedborgare” innehåller kärnan till ett helt moralsystem som vi ännu inte har utvecklat och förverkligat: samma rättigheter för alla och samma ansvar för helheten.

Han menar dock att det återstår mycket innan pendeln svänger tillbaka åt det hållet, för idag rör vi oss snarare bort från denna tanke, med allt fler inbördeskrig och allt fler folkgruppers resta krav på självstyre, vilket är en kollektiv motsvarighet till individens krav på självbestämmande. Samhället, kultur och traditioner bryts upp och det råder oro i lägret. Ändå finns det, visar Lindgren, tendenser som pekar i motsatt riktning.

De senaste åren har en universalistisk, optimistisk moral återvänt från ett oväntat håll: biologin. Människan och många andra sociala djur har en medfödd samarbetsmoral, säger den senaste generationen evolutionsbiologer (se min understreckare ”Apan som alltid följer med sin tid” om den inflytelserike primatologen Frans de Waal och hans älsklingsapa, den fredliga bonobon, 14/10 2013).

Malik avslutar med att formulera sin egen position. Moraliska frågor har inga objektiva svar; han tycker dock att det bör gå att hitta rationella lösningar på moraliska problem. Men det är ju där svårigheten ligger – vad gör vi om vi är tvungna att hitta ett tyngre argument än ”jag tycker”? Utifrån ”jag tycker” bygger vi ingen gemensam moral. Malik tar upp den amerikanske filosofen Sam Harris, som har skrivit att tortyr kan vara rätt i kampen mot terrorismen, men han lyckas inte prestera några argument som skulle kunna övertyga Harris. De goda värderingarna saknar tillräcklig tyngd.

Därmed är vi tillbaka till det problem jag nämnde i början. Det kan förresten vara värt att påpeka att vår situation inte liknar den där de flesta av de senaste 2 000 årens filosofer formulerade sina idéer. Vi befinner oss i en värld där inget är naturgivet eller ödesbestämt längre. Vi är helt och hållet ansvariga för våra egna livsbetingelser – och för hela planetens överlevnad. Det borde rimligen få konsekvenser för den moral vi behöver utveckla.

En gryende insikt om människans (förödande) roll för klimatförändringarna och det växande hotet mot livet på jorden, skulle kunna utgöra grund för en global moral som ger människan och mänskligheten en kompass som pekar i riktning ökad hållbarhet, utan att för den skull tvinga på individer värderingar som hen inte kan ställa upp på. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Det räcker som grund att bygga vidare på, menar jag.

Moral måste inte vara en komplett uppsättning tvingande regler som bara kan accepteras i sin helhet, eller förkastas på samma sätt. Den föreställningen, den utgångspunkten ser jag som knäckfrågan. Där finns den gordiska knut som måste upplösas innan vi kan påbörja arbetet med att skapa en moral som alla kan acceptera och samlas kring. Alla kan inte ha sin moral, men en gemensam moral behöver inte nödvändigtvis omfatta allt för att fungera som mänsklighetens kompass. Det måste vi förstå och den tanken måste vi börja jobba med. Bara för att Gud (läs alla Stora berättelser) är död, betyder inte att det inte går att välja att leva ett liv i Jesu efterföljd. Det är alla vi tillsammans som har skapat nuvarande situation, där behovet av moral är skriande, och vi både kan och måste gemensamt skapa den moral vi behöver, för ingen annan kommer att göra det åt oss. Förstår vi det är halva jobbet gjort. Det är den svåra biten, att förstå vad som måste göras och vem som kan och ska göra det.

Hjälp och inspiration i och för det arbetet finns att hämta från Nietzsche. Han anklagas ibland för att ha tagit död på Gud, men det enda han gjorde var att dra undan mattan för kyrkans makt och dess tvingande moral. Han befriade människan och visade på den potential som ligger och slumrar djupt nere i mänsklighetens mörka innersta rum. Genom att visa att världen, kulturen, makten och kunskapen är godtyckligt skapade och av människor upprätthållna storheter visar han att det är upp till oss att skapa vår egen värld och den hållbarhet och moral vi är i så styrt behov av. Ingen annan kommer att göra det åt oss.

Nietzsche är en filosof som utan att tala om för oss hur vi ska göra, inspirerar oss och visar på saker vi kan göra. Han bygger inget system och hans tankar är inte alltid konsistenta. Hans filosofi är därmed som livet själv, myllrande och stadd i ständig förändring. Nietzsche är en filosof all leva med, inte en auktoritet att följa. Han är en samtalspartner, en inspirerande lärare som förlöser potential, snarare än än reser anspråk på makt. Nietzsche utmanar auktoriteter och maktordningar genom att visa att det inte finns någon grund för dem. Och han befriar människan genom att visa på hennes roll i skapandet och upprätthållandet av allt som ser fast och beständigt ut. Den tanken kan användas för att bygga en moralisk kompass, det menar i alla fall jag.

Avslutar resonemanget och bloggposten med ett citat från Nietzsches bok: Så talade Zarathustra. På baksidan står det, vilket är hämtat från översättarens Nikanor Teratologen efterord: En bok för alla och ingen? Det är så han ser på boken, som ett klassiskt verk, för alla som behöver den, idag och i framtiden. En öppen bok, för den som har förutsättningar att förstå den, och må bra av den. Tycker om de orden, den tanken. För det visar på något viktigt som ofta glöms bort i dessa (val)frihetstider, att ingen människa är en ö. Människan är inte och kan inte leva ensam. Utan kultur och samhälle står vi oss slätt. Följande skriver Nietzsche, om Gud.

För mycket misslyckades för honom, denne krukmakare som inte lärt sitt yrke ordentligt! Men att han tog hämnd på sina krukor och skapelser därför att han själv inte lyckats med dem, -- det var en synd mot den goda smaken. Även i fromheten finns det god smak: den talade slutligen 'bort med en  sådan Gud! Hellre ingen Gud alls, hellre skapa sitt öde på egen hand, hellre vara narr, hellre själv vara Gud!"

-- "Vad hör jag!" sade då den gamle påven med spetsade öron; "å Zarathustra, du är med en sådan otro frommare än du tror! Något slags Gud i dig måste ha omvänt dig till din gudlöshet. Är det inte din fromhet själv, som inte längre tillåter dig att tro på en Gud? Och din alltför stora redlighet kommer även att föra dig bortom gott och ont! Se dock, vad sparades för dig? Du har ögon och hand och mun, de är i evighet förutbestämda för välsignande. Man välsignar inte bara med handen.

I din närhet, fastän du vill vara den mest gudlöse, luktar jag mig till en hemlig invigd vällukt av långa välsignelser: det gör mig både gott och ont. Låt mig vara din gäst, å Zarathustra, för en enda natt! Ingenstans på jorden kommer jag nu att trivas bättre än hos dig!" -- "Amen! Så ska det vara!" sade Zarathustra med stor förundran, "dit upp leder stigen, där ligger Zarathustras håla. Gärna skulle jag förvisso själv föra dig dit, du ärevördige, ty jag älskar alla fromma människor. Men nu lockar mig ett nödskrik hastigt bort från dig.

På mitt område ska ingen komma till skada; min håla är en god hamn. Och helst skulle jag ställa varje sorgsen på fast mark och på stadiga ben. Men vem ska ta ditt svårmod från dina skuldror? Därtill är jag för svag. Sannerligen, länge kommer vi att få vänta, innan någon uppväcker din Gud. Denne gamle Gud lever nämligen inte längre: han är slutgiltigt död." -- Så talade Zarathustra.

Bara vi själva kan och måste skapa den där kompassen. Den insikten är den kanske viktigaste, för hållbarheten, för kunskapsutvecklingen och för vår gemensamma framtids och samhällets långsiktiga överlevnads skull. Vi har bara en jord och vi förvaltar den gemensamt, vare sig vi vill eller ej och hur vi än väljer att se på den saken.