SVT, eller Fox News? Vad håller på att hända med Public Service?

Skolan har problem och samhällets kunskapsbas utarmas, det är de flesta överens om. Få verkar dock vara intresserade av att fördjupa sig i frågan, för det enda som händer är att den ena enkla lösningen efter den andra presenteras. Problemet tas inte på allvar utan ses istället som ännu en anledning att få debattera och dra ljus till det egna partiet eller den egna verksamheten. Där menar jag, i den logiken och det sättet att handla, som blivit comme il faut i dagens samhälle, finns problemets kärna. Och den processen drivs på av ett underliggande och djupt känt, mänskligt behov av enkla svar och okomplicerade sanningar.

Vad är kunskap? Vilka kompetenser har en forskare och hur arbetar man med kunskap på universiteten? Den typen av frågor har inga enkla svar, och det är den kanske viktigaste insikten som studenter på högskolan får med sig, eller bör få med sig kanske jag får tillägga, för det är svårt att förmedla den typen av insikter till någon som inte är mottaglig för dem eller förstår vad som krävs för att klara av att tillägna sig högre studier. Och därför är det en fråga som måste tas på största allvar. En fråga alla bör reflektera över. Tyvärr görs detta sällan. Och när det görs görs det på ett allt för ytligt sätt, för det finns varken tid eller tålamod till kritisk fördjupning.

Mycket av det som händer i samhället och som jag ofta kritiserar här på bloggen har sitt ursprung i mitt eget ämne, kulturvetenskap. Den postmoderna kritiken mot det moderna projektet, dekonstruktion och ifrågasättande av alla sanningar var behövlig, men den borde ha stannat på högskolan. Idag sprider sig tanken som en löpeld över världen. Fox News har till exempel upphöjt den till affärsidé och sprider framgångsrikt sina egna hårt vinklade sanningar över världen. Framförallt högerpolitiker har hakat på den framgångsrika trenden. Allt oftare och i denna valrörelse mer än i någon annan får vi höra politiker säga: Jag delar inte den bilden, och nöja sig med det svaret. Det är allvarligt, men det finns något som är allvarligare och det är att den synen allt oftare drabbar forskare, som avfärdas som partiska eller som anklagas för att sprida normativt tyckande. Ska vi komma tillrätta med problemen i skolan MÅSTE vi möta kunskaper och intellektuella resonemang och problembeskrivningar med mycket större respekt för vetandet. Forskare är inte självklart bättre än andra människor, så de behöver inte respekteras, men det forskare säger som forskare kan och får inte avfärdas utan argument eller motiv. Ett samhälle där forskare avfärdas med orden: Jag delar inte den bilden, där är kunskapen satt på undantag och där kommer skolan att få problem. Är det där vi är idag, i Sverige? Hoppas inte det, men jag blir orolig när jag läser följande ordväxling mellan Docent Kjell Magnusson och Robert Olsson som är programdirektör på SVT.

Magnusson anklagar SVT för ytlighet och populism i sin bevakning av politik i allmänhet och av valet i synnerhet. Han skriver på Brännpunkt:

Statliga etermedier säger sig göra allt för att vara neutrala i valrörelsen, men tycks leva i föreställningen att människor är okunniga, inte har egna åsikter eller anser att politik är tråkigt. Varför annars göra politiken till underhållning? Det började med partiledarna hos psykoterapeuten, fortsatte med de egendomliga programmen från Almedalen och har blommat ut med full kraft under pågående valrörelse.

Å ena sidan har vi en komiker som reser runt i landsorten och i förannonseringar av programmen berömmer sig av att sakna kunskaper om politik. Å andra sidan är programmakarna tvungna att lätta upp politiska debatter och utfrågningar med sketcher eller frågesporter. I de pågående partiledarutfrågningarna når SVT nya höjdpunkter. Här har man valt rapporteringen från fotbolls-VM som förebild. Programmen har samma struktur som utsändningar i samband med idrottsevenemang: försnack, själva tävlingen, eftersnack. Expertpaneler gör prognoser och sammanfattningar, som om det handlade om en fotbollsmatch. Intrycket förstärks av att partiledaren inför programmet får frågan: hur känns det?

Uppläggningen leder automatiskt till att sakfrågor hamnar i bakgrunden, eftersom uppmärksamheten riktas mot hur partiledaren ifråga klarar sig i den välregisserade tävlingen. Själva utfrågningen blir därmed ur demokratisk synpunkt synnerligen tveksam.

För det första möts inte politiska motståndare, utan två journalister förhör en politiker. Stort och smått blandas: varför får man som svensk inte delta i krig utomlands, även om man har goda avsikter? Varför har inte skolresultaten förbättrats, ni har ju haft åtta år på er? och så vidare. Viktiga principiella frågor om skolsystemets karaktär, sjukvårdens finansiering, Sveriges försvar, integration, arbetsmarknad och ekonomisk politik drunknar i snärtiga frågor som helst skall besvaras utan förklaringar av den egna ståndpunkten. Den inbjudne politikern får finna sig i att bli avbruten och i värsta fall förlöjligad. Detta är tyvärr en form av populism, sanktionerad av public service.

Utfrågarna må tro sig representera väljarna, men på grund av mediets karaktär hamnar de själva obönhörligen i fokus. Det hela blir en fråga om reportrarna eller politikern har rätt, eller snarare om vem som gör sig bättre i tv. Formatet bygger på journalisternas överläge, men tv är som medium obarmhärtigt och kan slå tillbaka. Tittaren kan tröttna på ansikten, särskilt om utfrågaren uppträder ironiskt eller har svårt att dölja sin egen inställning. På ett djupare plan är modellen feltänkt, eftersom journalisterna blir ett filter mellan politiker och medborgare. Det är faktiskt inte journalisternas uppgift att tolka partiernas inställning i olika frågor. Demokrati går ut på att vi som väljare kan tänka själva.

Det blir inte bättre av att radio och tv sedan länge diskuterar politik som om det främst rörde sig om ett maktspel, som om de politiska partierna egentligen inte hade en ideologiskt betingad syn på samhället. Denna attityd som bygger på mönster från amerikansk masskultur och förenklingar av statsvetenskaplig teori tenderar att neutralisera motsättningar och fastna i detaljer.

Kloka och tänkvärda ord om hur politiken framställs i mediernas bevakning, det vill säga i det utbud som möter den som passivt tar till sig programmen som sänds på prime time. Jag har många gånger varit inne på samma tanke och jag känner samma oro och ser samma risker som Magnusson. Argumenten för resonemanget finns dock inte i några data och går inte att sammanställa i någon enkel tabell, för här har vi att göra med komplexa samband. Magnusson är dessutom tydlig med att det är en reflektion över en tendens i samtiden och han pekar på möjliga samband och tydliga tendenser, samt på farorna med att den bilden sprider sig i samhället, vilket det finns massor av belägg för att den gör. Magnusson är docent, vilket innebär att han har många års forskningserfarenhet bakom sig. Det betyder inte att allt han säger är sant, men det betyder att hans ord bör tas på lite mer allvar än vad SVTs representant Robert Olsson visar i sitt svar, också på Brännpunkt. Han skriver där, i princip, att han inte delar Magussons bild, och han passar dessutom, utan någon som helst grund för det, på att misstänkliggöra forskarens akademiska status.

Kjell Magnusson bara tycker en massa. Vilket ju kan vara helt i sin ordning, men i samma stund han skriver under sin text med ”docent” så växer åtminstone mina förväntningar på någon form av faktabas i resonemanget.

Men icke.

För att Kjell Magnusson ska förstå så är vårt övergripande mål att med journalistiken som verktyg bidra till att de medborgare som följer oss ska bli inspirerade att rösta samt ges möjlighet till ett så välgrundat beslut som möjligt.

Inför detta supervalår formulerade SVT ett antal innehållsmässiga mål, varav några ser ut som följer:

• SVT:s valbevakning ska präglas av å ena sidan sakkunskap och trovärdighet, å andra sidan nyskapande form och nya tilltalssätt i såväl i broadcast som på webb.

• SVT:s valbevakning ska vara genreöverskridande och präglas av hela företagets specialistkompetenser – nyheter, samhälle, kultur, humor, drama och barn etc.

• SVT:s valbevakning ska utgå från väljarna och vara en plattform för dialog med publiken.

Undersökningarna som gjordes efter EU-valet utföll väl för vår del – vi lyckades rätt bra med våra mål och vi var det medieföretag som flest personer uppgav att de hämtat sin valinformation ifrån. Vi lyckades attrahera en yngre publik och vi gjorde, tyckte publiken, mycket väl ifrån oss också på plattformar bortom traditionell tv.

Jag hoppas och tror på samma utfall när vi i oktober får utvärderingen av söndagens val.

Kjell Magnusson mäktar inte med är att se helheten i vårt utbud, från januari fram till idag, över EU-valet och fram till söndagens val och över alla plattformar. Han önskar att vi borde beskriva ”den politiska verkligheten just som verklig, i all sin komplexitet” och visar att han missat våra journalistiska satsningar som visar just detta. Han skriver om ”de egendomliga programmen från Almedalen” men inte ett ord om alla debatter, samtal och – inte minst – våra direktsända program där vi direktsände samtliga partiledares tal från just Almedalen.

Det är också typiskt att Kjell Magnusson inte med ett ord förhåller sig till vårt erbjudande på webben och vår aktivitet i sociala medier – docenten är kvar i en annan tid, i en annan verklighet, i en mindre komplex verklighet med en programdramaturgi anpassad efter den tiden.

Ett samhälle som har den synen på forskare och på forskning är ett samhälle i djup kris! SVT må erbjuda mer än vad som syns i TV-tablån, men det är det som syns där som får mest genomslag och det är detta som Magnusson, med stöd i sin och andra forskares kunskaper, oroas över. Han vänder sig till allmänheten och till makthavare med sin oro, för vårt lands framtid skull, men han bemöts som en kritiker, som ett särintresse och han avfärdas lättvindigt. Det är ett allvarligt trendbrott som, om inställningen sprider sig i samhället (vilket det finns en allvarlig risk för), riskerar att undergräva basen för demokratin.