Högskolelagen, en reflektion 3

Fortsätter reflektera över en av de kanske viktigaste lagarna vi har i vårt land. Högskolelagen är den lag som reglerar förutsättningarna för Sveriges långsiktiga kunskapsförsörjning. Fler borde intressera sig för den, och för skollagen som reglerar vägen fram till högskolan. Dessa båda lagar bildar en helhet, ett system som ska garantera att kunskapsutvecklingen håller högsta kvalitet. Det är åtminstone så jag ser på saken. En lag som handlar om utbildning, som inte sätter kunskapen i centrum är en dålig lag. Och jag är inte riktigt nöjd med högskolelagen, eller skollagen, för det brister i vissa delar. Vissa skrivningar utgör snarare ett hinder än ett stöd för en fri och vital kunskapsutveckling. Därför denna reflektion. Den är ett försök att sätta igång ett samtal om Sveriges syn på kunskap.

I den pågående valrörelsen har lärarna hamnat i fokus, och det är bra på många sätt, men jag undrar tyvärr om det inte mer är en flört med väljarna än ett allvarligt menat försök att faktiskt göra något åt situationen i skolan och det rådande kunskapsläget i landet. Satsningarna låter stora i valtal och debatter, men när summorna sprids ut på en stor yrkeskår räcker det ofta bara till marginella justeringar av löner och annat. Och lagen handlar mer om upplåtelseformer och föräldrars och elevers rättigheter än om system för kunskapsförsörjning. Kanske för att detta är ett fruktansvärt svårt ämne? Men så mycket viktigare då att frågan tas på största allvar och att vi samtalar och reflekterar kring frågan. Detta är mitt bidrag till ett sådant samtal, som här fortsätter, paragraf för paragraf.

7 § Utbildningen skall ges på - grundnivå, - avancerad nivå, och - forskarnivå. Lag (2006:173).

Detta är som synes en oproblematisk paragraf, med en entydig skrivning. Fast det är egentligen bara en skenbar entydighet för i praktiken råder det delade meningar om vad grund-, avancerad- och forskarnivå innebär. Å andra sidan är det så klart svårt att reglera den typen av saker i lag. Vill dock inte släppa detta så enkelt, för om denna paragraf sätts i samband med skollagen, som reglerar vägen fram till högskolan och dessa nivåer i utbildningen, så blir det uppenbart att skrivningen egentligen inte ger någon speciellt mycket ledning. Och vad är det då för mening med paragrafen? Eller lottar jag bara mina grunda kunskaper i juridik? Är det helt orimligt att en lag som reglerar landets kunskapsförsörjning innehåller skrivningar som rör innehållets karaktär? Jag tycker inte det, men har ingen aning om hur en sådan skrivning skulle kunna se ut. Jag konstaterar dock att det är svårt för mig som lärare att göra ett riktigt bra jobb, på de olika nivåerna om studenterna som kommer till högskolan har bristande förkunskaper. För där och då betyder orden grund och avancerad ingenting. Nåväl, vi släpper det, för jag har svårt att formulera hur jag tänker. Och nästa paragraf handlar också om denna fråga, även om dess skrivning inte självklart löser de problem jag pekat på. 8 § Utbildning på grundnivå ska väsentligen bygga på de kunskaper som eleverna får på nationella program i gymnasieskolan eller motsvarande kunskaper. Regeringen får dock besluta om undantag när det gäller konstnärlig utbildning. "Väsentligen bygga på", "eller motsvarande", vad betyder det? Det kanske framgår av förarbeten, men hur gör vi om det brister där? Ska vi som ansvarar för undervisningen på Högskolan anpassa innehållet och kraven på Grundnivå och Avancerad nivå efter "de kunskaper som eleverna får på nationella program i gymnasieskolan", det vill säga ska vi utgå från hur det ser ut i praktiken, eller hur det borde se ut? Och med borde menar jag här rimliga krav på förkunskaper. För vi vet ju alla att förkunskaperna sjunker. Tydligaste syns detta inom naturvetenskapliga ämnen som inte är lika "förlåtande" som humaniora. Här efterlyser jag klarhet, eller i alla fall en medvetenhet om att denna typ av skrivningar är svävande och till intet förpliktigande. Eller också är skollagen tydligare, och är den det är problemet ett icke-problem? Faktum kvarstår dock, förkunskaperna som gymnasieeleverna har med sig in den högre utbildningen sjunker och vi närmar oss snabbt gränsen för det godtagbara. Och lagen så som den är skriven ger oss högskolelärare inget eller mycket lite stöd. Som jag förstår saken är det till exempel omöjligt att införa egna förkunskapskrav för en utbildning som ges på Högskolans grundnivå, för lagen stipulerar att utbildningen "väsentligen ska bygga på de kunskaper eleverna får på" gymnasieskolan. Ha detta i åtanke när ni läser nästa paragraf, där målen för grundutbildningen beskrivs. (Som sagt, kanske finns det sådana mål för gymnasiet också i Skollagen, men det är en annan serie bloggposter. Jag har inte läst den, men menar att det faktum att förkunskaperna sjunker ändå gör mina resonemang om Högskolelagen relevanta, för i så fall lever gymnasieskolan inte upp till sina mål). Om ingångsvärdet, det vill säga vilka kunskaper man kan förvänta sig av en gymnasieelev, inte tydligt är formulerade öppnar sig här ett slags svart hål, för Högskolelagen säger att. Utbildning på grundnivå ska utveckla studenternas - förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar, - förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, och - beredskap att möta förändringar i arbetslivet. Dessa mål är fullkomligt oproblematiska. Det är bra mål, tycker jag. Det är mål som sätter kunskapen och förmågorna i centrum. Men det blir problem i praktiken om dessa krav inte stöds av motsvarande mål för gymnasieskolan. I min vardag som lärare på högskolan blir kunskapsmålen som beskrivs här i paragraf åtta svårare och svårare att leva upp till för varje år. Självständighet är svårt att examinera, och omöjligt att uppnå om man inte ens förstår vad som menas eller vad som krävs av en som student. Och så ser det ut idag på högskolan. Vi möts av studenter som till exempel inte förstår vad egna studier innebär och hur mycket tid som krävs för studier på heltid. Ska man skriva ett examensarbete på högskolan kan man inte börja jobba med att utveckla självständighet i anslutning till uppsatskursen, det måste man ha med sig från dag ett. Om studenterna kommer till högskolan utan insikt om vad självständighet är, då får vi problem att leva upp till målen som lagen föreskriver och som verksamheten utvärderas i relation till. Vi lärare på högskolan tvingas tänja ut oss till bristningsgränsen för att inom ramen för budgeten och de timmar vi får upprätthålla samma kvalitet, även om förutsättningarna blir sämre och sämre för varje år. Dels sjunker studenterna förkunskaper, dels har vi ett effektivitetskrav som aldrig ger högskolan full täckning för kostnadsökningar, vilket går ut över timfördelning och annat som gör att lärarna måste gör mer och mer för varje år. Jag förstår att ingen lag kan vara perfekt, men återigen, just därför är detta viktiga saker att diskutera. Om, säger om, det är en kunskapsnation värd namnet vi vill bygga. Inom det område som utbildningen avser ska studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att - söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå, - följa kunskapsutvecklingen, och - utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området. Lag (2009:1037). Den fortsatta skrivningen dras som synes med samma inbyggda problem, som visar hur svårt det är att i praktiken få vad man vill genom att detaljstyra verksamheten, i enlighet med New Public Managment. Är det kunskap vi vill ha, om det är högskolans huvuduppdrag, då är Högskolelagen inte optimal. Vad som behövs för att uppnå det målet är inte fler och tydligare, mer detaljerade skrivningar, utan färre och mer öppna, men ändå tvingande skrivningar. Framförallt krävs det insikt om relationen mellan Skollagen och Högskolelagen. Om man till exempel garanterar valfrihet i Skollagen, eller något annat som går att vinna väljare på, då måste man vara medveten om att det får konsekvenser för hela den "intellektuella näringskedjan". Problem har, liksom i naturen, en tendens att anrikas i kedjan. Små problem i grundskolan och på gymnasiet kan visa sig bli stora och kanske ohanterliga på Högskolan. Det finns inga genvägar till kunskap, som är en komplex fråga och en ömtålig kvalitet. Framför allt saknar jag insikt om det i Högskolelagen, och framförallt i debatten om skolan under valrörelsen.