För mig är jag viktigast. Jag är i centrum för mitt liv. Och så är det för alla andra också. Det ligger ingen värdering i detta påstående, det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt. Samtidigt är den absoluta förutsättningen för att jag ska kunna se om mitt hus och ta vara på mina intressen, att det finns ett omgivande samhälle som ger skydd och som avlastar. Samhället behöver alla lika mycket, även om den som är rik och lyckad kanske inte känner så, men det är samhället som utgör garanten för att regler följs och som står för infrastrukturen som krävs för att rikedom ska kunna samlas på hög. Det är överhuvudtaget lätt att få för sig att samhället är något annat än du och jag och alla andras omsorger om oss själva. Speciellt så här i valtider när det finns partier som lovar att montera ner samhället (sänka skatten) och överlåta makten över livet på individen. Ett sådant löfte förutsätter ett samhälle, ett vi som beslutar oss för att vi inte behöver varandra. Ett vi som enas om att vi ska ha mindre med varandra att göra.
När jag och du har mindre med varandra att göra blir banden mellan oss svagare och det leder till att både jag och du måste räkna med mindre avlastning och skydd från samhället. Det i sin tur gör att vi alla måste ägna allt mer av vår tid och våra resurser åt det som är här och nu, åt omedelbara behov som uppstår ad hock, inifrån oss själva och utifrån. Hoten och känslan av oro över framtiden ökar när den bördan allt mer landar på individens axlar. När min tillvaro känns mindre trygg ökar oron och känslan av hot, vilket skärper uppmärksamheten och tvingar mig att vara vaksam på dig och alla andra. Paradoxalt nog leder min egoism och självupptagenhet alltså till ökad uppmärksamhet på andra. Men det är ingen inkännande uppmärksamhet, ingen positiv nyfikenhet, den är fylld av oro och vaksamhet. När alla klarar sig själva blir vi till varandras största hot.
På samma sätt går att identifiera en motsvarande rörelse. När samhället tränger sig på och tar över och bestämmer allt mer, när jag inte kan och inte får ta egna beslut, då kvävs jag av dina omsorger. Min kreativitet dör och viljan att göra något utplånas. Samhället har ingen egen förmåga, det är bara vår samlade förmåga som tar sig det uttrycket. Samhället, när och där och om det organiseras på det sättet, kan på samma sätt som när du och jag vänder oss mot varandra när vi avsäger oss samhällets skydd, förgöra själva grunden för sin egen existens. Lika illa och omöjlig som total anarki är ett genomgripande samhälle.
Sensmoralen av dessa funderingar är att varken det ena eller andra är svaret. För att livet på jorden ska bli hållbart krävs balans. Jag och du måste skyddas mot vår narcissism och samhället måste skyddas mot sin egen kvävande kraft. Vi kan tillsammans bjuda motstånd mot samhället, men behöver varandra för att klara oss själva. Detta är inga normativa åsikter, inga fantasier, det är en filosofisk reflektion över tillvarons elementa och förutsättningarna för mänskligt liv.
Att skriva detta och tänka så här är mitt sätt att andas. Mina tankar behöver luft och jag behöver känna frihet från politikens förenklingar, reduceringar och alla fördummande löften om kakor som går att äta och behålla. Valrörelsen lägger en tung, kvävande och fördummande filt över allt och alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar