Läser i dagens tidning om ett seminarium på Bokmässan där den sjunkande läsförståelsen i Sverige diskuteras. Det borde vara ett ämne som platsar på framsidan, med krigsrubriker. Istället behandlas det som ebolaepidemin i Afrika, med förstrött intresse. Ja, jo, visst är det allvarligt, men ... Det finns ju så mycket annat som oroar. Faktum är att om vi inte gör något nu riskerar både ebolaepidemin och den sjuknade läsförståelsen att leda till katastrof och till enorma kostnader för samhället längre fram. Sjunkande läsförståelse, liksom kultur är en angelägenhet för hela samhället och det rör vår gemensamma framtid. Tyvärr hamnade dessa aspekter i skymundan igår.
Ett lika allvarligt problem som bristen på förståelse för vad sjunkande läsförmåga kan leda till i ett kunskapssamhälle, är att forskning inte heller tas på det allvar som forskningen (och här talar jag om all forskning) behöver tas på. Arrangemanget Forskarfredag är ett vällovligt arrangemang, men det är ett jippo. Är det bra att presentera forskning och forskare på detta sätt, som ett jippo? Att tvingas begränsa sig till fyra minuter och att göra det i form av en tävling tycker jag är bra, det var en spännande och lärorik utmaning. Forskare behöver definitivt bli bättre på att pitcha sin forskning. Men om syftet med arrangemanget är att locka fler till forskaryrket tror jag att det måste bli mer seriöst, för det krävs enormt mycket av en för att bli forskare. Och forskare är ett ansvarsfullt arbete som hela samhället ytterst lutar sig mot. Det är allvar. Jag tycker därför inte att det är klokt att ha en "Idoljury", eller att låta publiken, bestående av gymnasieelever, rösta på vem som ska vinna. Det är att förminska insatsen och det arbete som ligger bakom. Juryn bestod dessutom av tre personer, två naturvetare (som bedömde innehållet) och en kulturchef (som bedömde framträdandet). Utlåtandet jag fick från juryn visade tydligt att de inte lyssnat på vad jag sagt, att de inte förstått och att de heller inte ansåg sig behöva förstå humaniora. Men det var ju bara på skoj? Nej, för mig är forskning inget jippo, det är blodigt allvar!
Låt mig, innan jag går närmare in på kritiken av arrangemanget, gå igenom mitt anförande. Den röda tråden, det jag ville visa, var att synen på forskning i samhället är endimensionell. Forskare får frågan:
Vad kommer du fram till?Den frågan är det vanligaste sättet att rikta intresse mot forskare, som nog i allmänhet betraktas som lite underliga figurer. Men när jag får den frågan kryper det i mig, för den visar att den som ställer frågan inte har en aning om vad kulturvetenskap är för ett ämne eller vilka metoder som används för att undersöka kultur. Jag är med andra ord en förlorare redan på förhand. Därför valde jag det som utgångspunkt och röd tråd i mitt anförande, för att visa hur man bör närma sig mitt ämne, hur man ska förstå kunskapen som forskningen resulterar i, och för att visa vad kunskapen kan användas till.
Den frågan säger väldigt mycket om kulturen den ställs i och om synen på forskare, på forskning och på forskningens resultat.Förväntningarna som samhället har på forskare är en avgörande aspekt, för den styr möjligheterna att bli förstådd. Om man väntar sig ett speciellt svar på frågan och sedan inte får ett sådant svar, blir man besviken, så klart. Men det är naturligtvis inte forskaren det är fel på, utan frågan. Som forskare är jag tvingad att välja metod och material samt analysverktyg, efter kunskapsmålet för det jag studerar, inte efter samhällets förväntningar på forskare och på forskning. Vad kommer du framtill, visar väldigt tydligt att naturvetenskap är norm i akademin och samhället. Det visar även sammansättningen av juryn och innehållet på ForskarFredags hemsida. Forskare är naturvetare, och så finns det annan forskning, också. Humaniora och bildning talas det om, men sällan i samma mening som forskning, oftast bara i högtidstal. När jag ställer mig på scen har jag alltså inte bara juryn och publiken emot mig, jag har dessutom hela det kulturella sammanhang jag lever i och forskar om. Hur förklarar man detta? Jag valde följande sätt.
Om varför den frågan ställs. Om varför den ställs på det sättet, och om varför intresset för forskningsresultat ser ut just så. Om det handlar min forskning!ForskarFredag är ett endimensionellt arrangemang eftersom det behandlar all forskning lika, vilket är djupt missvisade och orättvist. Det finns inte en vetenskaplig metod, det finns bara OLIKA vetenskapliga metoder. I samhället finns det en uppfattning om att naturvetenskap är liktydigt med forskning, vilket är olyckligt. Detta ville jag trycka på i min framställning.
Forskning är ett OÄNDLIGT mycket mer komplext hantverk än vad som ryms i frågan: Vad kommer du fram till?Här förlorade jag, för att säga så är liktydigt med självmord. Men det kan väl i så fall visa att jag anser att kunskapen är viktigare än mig som person. Om det är resultatet av min forskning, ska jag ljuga då, för att vinna en tävling? Aldrig! Jag tar min forskning största allvar. Kulturvetare bevisar inget. Kulturvetare undersöker världen, så som den ser ut och som den levs.
Sanningen är att jag inte kommer fram till något. I alla fall inget otvetydigt eller exakt …
Kulturvetenskap är studier av rörelse, skillnad och det som håller samman. Studier av det som finns mellan. Mellan människor och mellan människorna och en myllrande värld där ute.Hur skulle man kunna säga något SÄKERT om denna typ av saker eller problem? Hur definierar man ett mellanrum, som uppstår mellan två eller flera parter? Kultur är ett slags relation, men det är en relation som ständigt förändras. Det finns ingen lagbundenhet, ingen linearitet, bara komplexitet. Detta går dok inte att bevisa, vilket man gör inom naturvetenskapen. Men eftersom det är omöjligt är det meningslöst att anklaga kulturvetare för att de inte kan bevisa sina "resultat". Kulturvetenskap är en tolkande vetenskap och en tolkning kan aldrig vara fel, eller rätt. Den kan bara vara mer eller mindre väl underbyggd och bygga på bättre eller sämre argument. Jag försökte visa detta genom att peka på några frågor, som jag tänker mig att alla förstår, inte går att komma fram till något definitivt svar på. Detta var mitt anförandes credo, dess mest centrala del.
Kultur skapas genom interaktion, kommunikation och inte minst konflikter som uppstår när människor försöker förstå världen och det som händer i livet och samhället.
Kultur är därför förändring mer än något annat. Och jag forskar om förutsättningarna för att skapa ett bättre samhälle och en mer hållbar framtid.
Vad kommer du fram till?Hur svarar man på dessa frågor? Sanningen är att det finns inget definitivt svar. Längden på det som kan accepteras som en stund (vilket jag naturligtvis inte forskar om, men många frågor som kulturvetare arbetar med är av den KARAKTÄREN) varierar, med ålder, kontext och över tid. Liksom kultur handlar det som något som finns mellan nu och sedan. En stund är inte nu, och inte imorgon, men när? Det är en förhandlingsfråga, som förhandlas om hela tiden, i vardagen, fast ingen tänker på det så när de är fullt upptagna med annat. Med att lyssna på naturvetare, som säger hur det är och som ger klara och entydiga svar på frågan: Vad kommer du fram till? Har man bara fyra minuter på sig är det dock svårt att förklara. Därför vände jag mig till publiken, för att få dem att tänka själva, vilket är en av de kanske viktigaste målen med kulturforskning, att få människor att tänka själva och att lära sig se kulturen, dess dynamik och komplexiteten. Förstår man det förstår man lättare hur man kan arbeta, tillsammans för att skapa en bättre och mer hållbar värld.
Ett sätt att visa på orimligheten i den frågan är att be er som sitter i publiken att reflektera över följande.
Hur lång är en stund?
Hur smakar mjölk?
Vem kan man lita på?
Varför tjänar män mer än kvinnor, även om de har samma kompetens och utför samma arbete?
Vilka bilder av och föreställningar om alkohol och droger finns i vår vardag och hur påverkas vi av dem?
Hur kan man skapa kunskap i samverkan mellan akademin och det omgivande samhället?
Vad är kvalitet och vad är kunskap?
Den TYPEN av frågor arbetar jag med. Det handlar som ni märker om frågor utan GIVNA svar.Forskar man om fysik, om rymden eller om virus eller något annat som naturvetenskapen sysslar med behöver man aldrig ta med studieobjektens reaktioner, invändningar eller kunskaper och insikter i beräkningen. Det måste jag som kulturvetare emellertid ALLTID göra. Forskningsresultaten är bara halva sanningen, resten (och det varierar så klart, över tid, beroende på kontext och så vidare) läggs till av dem som läser, lyssnar och reflekterar över det jag skriver om.
Dessutom förändras ofta svaren när människor tar del av resultatet. För så fungerar kultur och kunskapen om kultur.
Kulturvetenskap är en exakt vetenskap, om människors vardag som är dynamisk och föränderlig.Detta är mitt sätt att försöka visa att jag också forskar. Det är bara det att jag forskar om helt andra saker än naturvetare, väsensskilda ämnen och aspekter av människors liv och vardag. Att skylla på mig för att jag inte kan svara på frågan, Vad kommer du fram till, är som att skylla på vädret för att det regnar, kroppen för att den åldras eller budbäraren för att budskapet inte faller en på läppen. Jag vet att det är så, för det visar min forskning. Därför vet jag också hur det jag säger oftast kommer ett bli bemött; Med ett lätt överseende leende på läpparna och en klapp på axeln. Frustrerande? Så in i helvete!
Jag försökte med en berättelse, en liknelse, som har koppling både till mitt ämne och dess historia och till staden där jag uppträdde. Tänkte att detta kanske skulle göra mitt budskap klarare.
Det går att likna kulturforskning vid studier av TROLL, det vill säga studier av levande troll i en mörk skog.Därefter upprepade jag budskapet som hela anförandet syftade till att förmedla.
Som alla vet förvandlas troll som utsätts för solljus till STENSTODER. Insisterar man på att trollen ska ut i solljuset måste man acceptera att kunskapen om dem blir meningslös och oanvändbar.
Vill man förstå resultatet av min forskning måste man inse och acceptera att ju mer exakthet kulturforskningen avkrävs, desto mer ovetenskapligt och missvisande blir resultatet av forskningen.Kulturvetenskap är också FORSKNING, men eftersom jag forskar om något helt annat än naturvetare måste jag använda andra metoder och analysredskap, annat material och andra framställningsformer när jag ska förmedla resultatet av mitt arbete.
Det har jag kommit fram till!Återigen en upprepning av budskapet och ett förtydligade av och påpekande om att jag också är en forskare. Därmed hade jag förbrukat nästan hela min tid. Jag såg på klockan, som jag sneglat på hela tiden, att det fanns tio sekunder kvar. Därför lade jag till följande ord och avslutade anförandet med tre sekunder tillgodo, vilket för mig visade på stringens, god planering och även effektiv resurshushållning, men tyvärr fick konferenciern det att låta som det var mer tur än skicklighet.
Det är resultatet av över 20 års forskning om kultur.
Och om det svaret inte accepteras som ett vetenskapligt svar bevisar det bara att vetenskap också är kultur.Jag är som sagt nöjd med mitt anförande. Jag har INGET att skylla på. Jag hade fyra minuter som alla andra och jag tycker att jag förvaltade dem på bästa sätt och den känslan förstärks nu när jag gått igenom anförandet ord för ord igen. Jag vet inte hur jag under rådande förutsättningar skulle kunna förklara min forskning och dess resultat på ett bättre sätt. Däremot vet jag hur jag skulle kunna göra det på ett roligare och mer publikfriande sätt, fast hur roligt jag än tycker det är att forska om kultur skulle jag aldrig förnedra mig till att skämta bort tillfället, för att fjäska för publiken. Det strider mot ALLT jag tror på och det menar jag är förödande för forskningen, för samhället och för framtiden. Forskning är på allvar, och därför är jag tveksam till den här typen av jippon.
Kritiken av arrangemanget då. Tycker det är viktigt att granska dess vetenskaplighet. För om man verkligen vill visa på forskningens betydelse och samhällsrelevans och hur viktigt det är för alla att det finns forskare, och att kunskapen vi använder och behöver vilar på vetenskaplig grund, då borde det ställas samma krav på arrangemanget och dess deltagare, om transparens och kritiskt tänkande, som det görs på forskare och på forskning. Så var nu inte fallet och jag tycker det är värt att reflektera över, även om det inte spelar så jättestor roll i det stora heta. ForskarFredag är ett jippo, men även jippon påverkar kulturen och i förlängningen synen på forskning.
En av deltagarna hade sin handledare i juryn, som bestod av tre personer och vars utlåtande vägde tungt, men inte tyngre än publikens röster. Vilken bild ger det av tävlingen och dess resultat? Oavsett hur det hade gått påverkar så klart en sådan sak, om inte utfallet (för detta är inte någon anklagelse) så i alla fall synen på det. Publiken hade ingen aning om det, och därför var omröstningen inte förutsättningslös. Två av tävlingsdeltagarna (ettan och tvåan) var naturvetare och samma gäller för juryn. Ett sammanträffande? Så klart inte, vilket är synd, för synen på forskning. Naturvetenskapens makt över allmänhetens uppfattning stärks när den här typen av enkla problem inte tas på större allvar än vad som var fallet igår. Ett krav på forskning är OBJEKTIVITET, och det var också något som juryn ifrågasatte i sina kommentarer på min presentation och min forskning. Men hur objektivt är det att bedöma sin egen doktorands forskning? Och det faktum att juryns frågor till mig visade att de inte förstått vad kulturvetenskaplig forskning handlar om, vad som är forskningens kunskapsmål eller att det ens går att forska på andra sätt än på naturvetenskapliga, det gör att tävlingen inte var en tävling.
Forskning handlar inte om vad man tycker är bra, utan om vad som går att göra troligt. Forskningens mål, oavsett ämne handlar, om att presentera så bra och användbara förslag på lösningar och insikter som det bara går. Men varje fråga kräver sin metod, sitt material och sitt sätt att presentera resultatet på. Detta är grundläggande insikter som alla forskare borde vara väl införstådda med, men tyvärr saknar jag den insikten hos juryn, som svarar på följande sätt på frågan om vad som är deras uppdrag:
Juryn betygsatte de tävlande enligt;
- Min roll är att uppmärksamma de tävlande på om de går vilse i fakta-skogen, faktan ska gå hem om man säger så, säger Stefan Edman, biolog, miljödebattör och teknologie hedersdoktor vid Chalmers.
- Jag lyssnar på hur vetenskapliga de är, om de får fram hur de gått tillväga, om det är mätbart och om de talar om resultat, säger Anna-Karin Christiansson, Universitetslektor i styr- och reglerteknik vid Högskolan Väst.
- Med min vana från en mängd musiktävlingar, både som artist och som jurymedlem är min uppgift att bedöma själva framträdandet, det kan vara en avgörande faktor, säger Tommy Scalisi Svensson förvaltningschef för Kultur- och fritidsförvaltningen i Trollhättans stad.Den ende som förstod vad jag talade om var kulturchefen, men han bedömde ju bara framförandet. Som kulturvetare går man aldrig vilse i någon fakta djungel. Allt jag sade finns presenterat ovan och om någon kan hitta något där som inte stämmer tar jag tacksamt emot den typen av kritik, för det viktiga är som sagt inte jag eller det jag kommer fram till, utan kunskapen och att den är pålitlig. Kulturforskningens resultat är vidare ytterst sällan mätbara. Jag talade visserligen inte om min metod, men det gjorde ingen annan i tävlingen heller. Det var dock bara jag som fick frågan, vilken jag naturligtvis inte kunde besvara inom ramen för ett jippo, på några sekunder. Där och såm när jag fick den frågan kände jag mig lite som på skolgården i högstadiet, ifrågasatt, utsatt, ensam och missförstådd. Mobbad av de äldre, med makt och inflytande. Den framstående naturvetaren plattar till den obegripliga kulturvetaren. Att jag inte talade om något annat än mitt resultat föregicks med tystnad och att juryn, efter att jag presenterat kulturforskningens elementa ändå envisades med att man ville se mer evidens, avgränsningar och resultat, det gör mig ledsen.
Det var dock bara ett jippo, vilket följande utlåtande om vinnaren visar.
- Med Petters presentation är det både Kjell-forskning och Kjell-kritik vilket säkerligen bidrog till vinsten, säger jurymedlem Stefan Edman.Vem är jag att klaga? Och vem lyssnar på en förlorare, som dessutom har mage att försvara sig. Patetiskt, kanske du tänker. Tänk då på att det är vinnaren som skriver historien, makten som har tolkningsföreträde, och alla vi som lever i samhället och som brottas med kulturens komplexitet och tillvarons oöverblickbarhet som är förlorare under nuvarande kunskapsregim. För hur löser man problemen med sjunkande läsförståelse i samhället med hjälp av naturvetenskap och ingenjörskonst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar