Dagens Nietzsche, om kunskap som vilja

Direkt tillgång till något, vad innebär det? Existerar det ren, otvetydig kunskap? Stanna upp lite. Hur vet vi det vi vet, och vad innebär det att veta? Paradoxalt nog är det i tider av snabb förändring som den typen av frågor är, samtidigt som mest angelägna OCH som mest försummade. Under åtta år av borgerligt styrd utbildningspolitik har förändringstakten drivits på och tid som hade kunnat användas för nödvändig reflektion har jagats med ljus och lykta, inte för att fredas utan för att utplånas. Allt i akt och mening att gynna ekonomisk tillväxt, men bara för att syftet är gott betyder inte att resultatet blir bra. Om direkt tillgång till kunskap är omöjlig, om den tanken bygger på ett missförstånd, då riskerar en sådan politik att bli förödande, inte bara för vetenskapen, utan för hela samhället och dess långsiktiga överlevnad.

Kunskap om världen uppnås genom olika typer av förmedling. För att veta krävs verktyg. Tanken och tänkande är verktyg, liksom språket. Utan tanke, ingen kunskap. Och är man inte överens om, vad det nu kan handla om, ja då krävs det övertygelse. Vad är det som säger att den som är bäst på att övertyga även har det bästa svaret? Hur avgör man kunskapstvisten, vem har rätt, egentligen? Den typen av frågor och det sättet att tänka är Nietzsches signum. Kritiska FRÅGOR står i fokus och svaren ses mer som förslag som läggs fram för allmän beskådan och granskning av den som känner sig manad.

Högskolan har under de åtta senaste åren kommit att inriktas allt mer mot produktion. Vi snackar nyckeltal, utvärderingar, målsäkring och mätande, av det som går att mäta. När det står i fokus blir en säker siffra mer värd en en klok tanke. På det sättet utarmas Högskolesverige, dräneras den högre utbildningen på innehåll, mening, kunskap. För det är storheter och kvaliteter som inte går att mäta, inte på något objektivt, otvetydigt sätt. Ändå framhärdar makthavarna. Mäta måste vi, hur skulle det annars se ut? Ja, hur skulle det annars se ut? På den frågan har jag massor med svar. Högskolan skulle kunna vara en plats fylld av intellektuella samtal och utbyten av tankar och erfarenheter. Utbildning och kunskapsutveckling skulle kunna vara mycket mer av ett fritt sökande, i okänd terräng, efter svar på frågor som ännu inte ställts. Uppdraget till forskarna skulle kunna se ut som så: Ge oss bästa och mesta möjliga kunskap, av den summa pengar samhället anser sig vilja satsa på högre utbildning. Frihet och högt i tak. Eget ansvar, med krav på att i efterhand motivera vad och varför. Så få regler och restriktioner som möjligt, i kombination med höga krav på eget arbete. Kunskap kan inte uppnås på annat sätt.

Idag står politiken och väger, i väntan på en ny utbildningsminister. I borgerliga medier beskrivs valet mellan S och MP på posten som utbildningsminister som ett val mellan pest eller kolera. Maria Ludvigsson har bestämt sig för att alla tankar om utbildning som inte kommer från höger är felaktiga, farliga och förkastliga. Jag oroas också, men jag gör det av helt andra anledningar. Min oro bottnar i att S och MP kanske trots allt ändå inte har insett vad kunskap är, vad som krävs för att uppnå vetande och hur lärande främjas. Sänkta krav kan aldrig vara lösningen. Tillit till landets högst utbildade, av det ser jag mycket lite. Fyra år till av toppstyrning, även om makten regerar från vänster, är lika förödande för kunskapen som föregående regim. Så länge politiken bara har en annan syn på formen kommer kunskapen att utarmas. Formen är en försumbar aspekt. Innehållet är allt.

Kunskap är inget man tar del av, det kräver hårt arbete för att tillägna sig. Därför oroas jag också av vad Grön Ungdom skriver om på DN-debatt. Sänkta trösklar till högre utbildning är jag inte motståndare till, tvärt om. Men så länge det är är den enda åtgärden kommer inte kunskapen, kvaliteten, innehållet att förbättras.

Vi anser att det är i samhällets bästa intresse att kunskap ges avgiftsfritt och decentraliserat, samt att trösklarna till den högre utbildningen minskas. På så vis kan vi alla ta del av den. Oavsett socioekonomisk bakgrund ska alla ha samma möjligheter och förutsättningar. Ju mer skulder som högre utbildning associeras med, desto smalare rekrytering, desto mer ojämlika blir kunskapsnivåerna i samhället. För att kunna hävda sig internationellt ska Sverige ska konkurrera med väl utbildad arbetskraft. Den europeiska motorn Tyskland har insett detta och har till denna termin helt avskaffat studieavgifter för sina studenter.

Att införa studieavgifter till den högre utbildningen höjer inte kvaliteten. Resultatet blir höjda trösklar in till den högre utbildningen, färre som studerar vidare efter gymnasiet och en ännu större studieskuld hos dem som söker kunskap. Bättre anslagsfördelning, avskaffande av studieavgifter, breddad rekrytering och förbättrat kvalitetsutvärderingssystem är det som räddar kvaliteten på universiteten. Låt Sverige konkurrera med kunskap och kvalitet, inte med studieavgifter.

Håller inte med om det, att kunskapen blir bättre av dessa åtgärder. Är det kunskap vi vill ha, om det verkligen är målet med skola och högre utbildning, finns bara en sak att göra: Ställa högre krav på den som vill STUDERA på högskolan. Kunskap är inget man "tar del av" eller något som "ges" och som man får på universitet. Kunskap kräver hårt arbete, eget ansvar och en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Utan det och så länge samhället som helhet inte talar om och tar den aspekten på utbildning på största allvar, spelar det ingen som helst roll vilket färg skolpolitiken har. Idag ställs det höga krav på lärarens prestation och på utbildningssystemet. Kraven på studenterna ställs indirekt och är något det talas tyst om, för utbildning är dyrt, effektivitet och lönsamhet allt. Därför mäts genomströmning, vilket motiveras med kvalitetssäkringssystem. Och så är vi tillbaka vid mina inledande tankar igen. Vi har aldrig direkt tillgång till kunskap, för det finns inga rena sanningar. Så länge skolpolitiken inte tar dessa insikter på allvar kommer vetandet att utarmas och Högskolesveriges intellektuella aktivitet att gå på sparlåga.

Varför läser ingen Nietzsche? Varför räds vi den typen texter? För att innehållet är undermåligt, om det är skälet, på vilka grunder då? Om ingen läser och bildar sig en egen uppfattning menar jag. Handlar rädslan om att det tar tid och att värdet och utfallet av insatsen inte går att kontrollera? Eller handlar det om att det är för dyrt och för osäkert? Oavsett vilket svar som ges handlar det om att frågan är avgjord på förhand. Utbildning handlar idag inte om att lära eller söka ny kunskap. Det handlar om att prestera bra siffror och om pengar. Och så länge vi vägrar inse det kommer kunskapen, innehållet, vetandet att utarmas och det riskerar att transformeras till något helt annat.

Jag läser Nietzsche för läsupplevelsen och upptäckarglädjens skull, inte för att ta del av några kunskaper, inte för att få insikter. Jag läser för att det håller mitt tänkande och min intellektuella förmåga i trim. Kunskap är en kamp och priset man betalar för den är svett och ångest. Belöningen är osäker, men har man en gång smakat på känslan som följer på ökad insikt och bättre vetande vill man inget annat göra än återvända till texterna, till tankarna, samtalen och det intellektuella utbytet. Läs följande citat och se vad du ser i det. Jag har fetmarkerat det jag ser och denna bloggpost är skriven med inspiration från följande rader.

16

Det existerar alltjämt harmlösa själviakttagare som menar att det finns "omedelbara vissheter", till exempel "jag tänker", eller, som Schopenhauers vidskepelse ville ha det, "jag vill", som om förståndet här rent och naket omfattade sitt objekt, som "ting i sig", och det varken från subjektets eller objektets sida förekom någon förfalskning. Att emellertid "omedelbar visshet", liksom någon "absolut kunskap" och "ting i sig" innebär en contradictio in adjecto, kommer jag att upprepa hundra gånger: man måste äntligen lösgöra sig från ordens förbannelse! Folket må inbilla sig att kunskap innebär att känna sakerna i grunden; filosofen måste säga sig: då jag analyserar det förlopp som uttrycks i satsen "jag tänker", så erhåller jag en rad djärva förmodanden som är svåra för att inte säga omöjliga att verifiera,-- exempelvis att det är jag som tänker, att det överhuvudtaget måste vara en någon som tänker, att tänkandet är en verksamhet och verkan utgående från ett väsen som antas vara orsaken, att det finns ett "jag", och slutligen att det redan står klart vad man avser med tänkande,-- att jag vet vad tänkande är. Ty om jag inte redan för mig själv avgjort detta, på vilket sätt skulle jag kunna avgöra att det som sker inte till äventyrs är ett "viljande" eller "kännande"? Alltnog, detta "jag tänker" förutsätter att jag jämför mitt ögonblickliga tillstånd med sådana som jag känner sedan tidigare, för att därmed fastställa vad det är: på grundval av denna återanknytning till "vetande" i andra situationer har jag dock i alla händelser ingen omedelbar kännedom om mitt nuvarande tillstånd. -- Istället för den "omedelbara visshet" med vilken folket i förekommande fall låter sig nöjas, erhåller filosofen på detta vis en rad metafysiska frågor, noga taget intellektuella samvetsfrågor som lyder: "Varifrån har jag begreppet tänkande? Varför tror jag på orsak och verkan? Vad ger mig egentligen rätten att tala om ett jag, rentav om ett jag som en orsak, slutligen till och med om ett jag som orsak till tänkandet?" Den som under åberopande av något slags intuitiv kunskap tror sig omedelbart kunna besvara denna metafysiska fråga, som fallet är med den som säger: "jag tänker och vet att åtminstone detta är sant, verkligt och säkert", -- han kommer av en nutida filosof att bemötas med ett leende och två frågetecken. "Min herre", tillkännager kanske filosofen, "det är osannolikt att ni inte misstar er: men varför nödvändigtvis alltid sanning?" --

Tyvärr tvingas jag konstatera att dagens akademiska värld är på drift mot just ett sådant tänkande som Nietzsche för 150 år sedan varnade för och som är så oerhört lätt att falla tillbaka till, särskilt när kraven på prestation är hårda och det inte finns tid för eftertanke. Politik är att vilja, det är oproblematisk, men om utbildningspolitiken bygger på maktens viljande och kännande och om kunskapen som efterfrågas är intuitiv, då är kunskapen i fara. Då har klokheten offrats för ekonomisk vinnings skull. Om vi inte vet vad sanning är, varför då nödvändigtvis framhärda i att det ska vara målet för forskning och högre utbildning?

Sensmoral: Det finns inga genvägar till vetande. Vägen till kunskap kan inte pekas ut på förhand och kan därför heller inte kvalitetssäkras. Kunskap är innehåll, inte form. Makt och kunskap är oerhört svårt att separera. Utan tid för eftertanke och krav hårt arbete blir det svårt att hävda kunskapen. Har vi inte tid att läsa filosofer som, till exempel Nietzsche, då kan vi lika gärna lägga ner universiteten och högskolorna och göra något annat för pengarna.