Det finns olika sorters krig, liksom krig av olika typer. Ordkrig och väpnade konflikter, till exempel. Så finns det krig mellan stater, och interna konflikter. Kanske är det att missbruka ordet krig men jag vill reflektera lite över ytterligare en typ av krig: Priskrig. Det är en typ av krig som det talas allt för lite om, ett slags ekonomisk konflikt. Och i en värld där ekonomin spelar en allt större roll blir pengarnas makt stor och konflikter om pengar allt mer genomgripande och allvarliga. Finner det därför berättigat att trots allt tala om priskrig som ett slags krig, för ekonomin påverka oss alla. Och kampen är på liv och död, även om den förs med pengar som vapen.
Kampen kan stå mellan individer och mellan grupper av individer, och mellan organisationer. Den kan också stå mellan organisationer och individer. De olika aspekterna går in i och ut ur varandra och bildar ett komplext system av konsekvenser som kan vara svåra att exakt härleda eller förstå. Påverkas av priskrigen gör vi dock, alla, utan undantag. Fast vi tänker kanske inte på det, inte på det sättet i alla fall, inte som en krigssituation. Vi ser det kanske som något positivt, som att vi tjänar på krigen. Vi får ju billigare varor och kan spara pengar. Det sättet att se på saken är emellertid ett farligt sätt att tänka, för det gör oss blinda för kulturell komplexitet och det faktum att allt och alla hänger ihop, och allt och alla påverkas av varandra.
När Ryan Air pressar priserna blir det billigt att resa och fler börjar resa. Det påverkar klimatet, för ökat resande leder till ökade utsläpp. Och får de med sig övriga flygbolag, vilket de får för de flesta väljer resa efter pris, kommer det i sin tur att påverka piloternas och övrig personals möjligheter att förhandla om lön. På sikt påverkas även resandets komfort, för med lägre inkomster och pressade marginaler kommer sänkt standard som ett brev på posten och på ännu längre sikt finns en uppenbar risk att man börjar minska marginalerna och tumma på säkerheten, för den har också ett pris knutet till sig. När fler väljer Ryan Air tvingas övriga flygbolag följa efter, oavsett om de vill eller ej. För ingen kan driva ett företag utan kassaflöde.
Inte bara flygbolag är indragna i den här typen av krig. Inom elektronikindustrin har man länge krigat med varandra, och det kriget har skördat en del offer. Där är det extra tydligt att det handlar om ett krig, med målet att förgöra motståndare/konkurrenter, för man säljer ibland till och med varor för ett lägre pris än vad man köpt dem för. Ett slags chicken-race alltså, där den fege eller den med minst resurser obönhörligen slås ut. Kanske konsumenterna jublar och skrattar hela vägen till banken, men tänk då på att det drabbar de anställda, tänk på att någon riskerar att förlora jobbet som ett resultat av din framgångsrika jakt på låga priser, som ytterst är den energi som göder just denna typ av krig. Kanske är det du som står på tur nästa gång. Kanske är det din bransch som dras in i ett krig om allt lägre priser, allt lägre kostnader, allt fler uppsägningar, osäkra anställningsvillkor och så vidare. Allt för pengarnas skull.
Priskrig kan ta sig andra uttryck också. När företag kämpar mot varandra kommer något av dem att få ett försprång, det är bara en tidsfråga. Alla tror att det är deras företag som ska klara sig, den övertygelsen driver på krigets förlopp och dess intensitet. Om ett företag lyckas kommer de förr eller senare att få monopol. Och då finns inget som hindrar att priserna ökar eller hålls uppe. Försvaret av monopolet kostar pengar, men det är det värt, för det är lönsamt, för företaget som anställer fler och fler jurister. Konkurrenter köps upp och upphovsrätter försvaras. Även om man tjänar pengar jagas kostnader, för kravet på ökande vinst finns kvar. Inte vinst, utan ÖKANDE vinst. Tillverkning läggs i låglöneländer och varorna säljs till höginkomsttagare. Då vänds människor mot varandra och skapas klyftor som växer, och växer och växer. På 1970-talet förkastades statliga monopol. Idag hyllas privata monopol, så länge vinsten är större än marknadens förväntningar.
Inom akademin och forskningen har det blivit så att forskarna följer pengarna, dels för att få mat på bordet och tak över huvudet, dels för att det är ett uttalat krav att dra in pengar. Inte att forska, märk väl. Förmåga att dra in forskningsmedel är idag en större (eller i alla fall lika stor) merit som att bedriva god forskning. Och för att få pengar måste man lyckas i konkurrensen med andra forskare, om de begränsade resurser som finns tillgängliga. För att lyckas krävs att man gör mer av samma av det man redan gör. Allt mer av forskningen måste vara utförd INNAN ansökan lämnas in. Intellektuellt ät detta förödande, det förstår alla. Forskare ska följa KUNSKAPEN, inte pengarna. Förblindade av ekonomin rör vi oss alla i en allt snabbare rörelse mot ett förödande mål.
Priskrigen och jakten på pengar är en jakt mot nollpunkten. Mänskligheten är indragen i ett chicken race, men pengarna som motståndare. Vi sitter fast i en låsning. Och över allt svävar Milton Friedmans ande. Politikerna talar om fler jobb, samtidigt som de för en ekonomisk politik som bygger på (den starkt ifrågasatta) teorin om jämviktsarbetslöshet. Vi borde tala om detta, samtala. Ta en time out, samla de klokaste hjärnorna, sätta oss ner och bara fundera, utan krav på prestation, på vad det är vi håller på med egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar