En filosofisk eftervalsanalys

Sverige står handfallet. Politikerna fattar ingenting. Efter den kanske mest intensiva, välplanerade och smart upplagda valrörelse, där fokus riktats mot precis det politikerna ville. En valrörelse där journalisternas frågor mötts med väl inövade svar som denna gång mer än någonsin faktiskt liknade svar på frågan, även om det naturligtvis inte var svar, utan vattentät retorik. Aldrig förr har partierna satsat så på sin image. Bara Löfven som tappade tålamodet då, i slutdebatten, men även det kan så här i efterhand misstänkas för taktik. Om framtoningen blir för perfekt kan det ju leda till bakslag. Aldrig har opinionssiffrornas skiftningar bevakats med större precision och aldrig har siffrorna analyserats så i detalj. Aldrig någonsin har en valrörelse i Sverige utformats så mycket efter kundernas, eller förlåt, väljarnas intressen och önskningar. Både politiker och medierna fick precis som de ville och gav folket det folket förtjänade, tidernas bästa valrörelse. Det var bara en detalj man glömde, folket.

Folket som lever i det samhälle som politikernas knapptryckningar i plenisalen i riksdagshuset resulterar i. Folket som i sin vardag får känna politikens verkan in på skinnet och som dessutom har ett liv att få ihop. Folket vars liv politikerna bryr sig föga om mellan valen och som nu så här i efterdyningarna av det häpnadsväckande resultatet får finna sig i att återigen bli ignorerade och avfärdade. Var finns talet som skola, vård och omsorg nu? Var finns satsningarna på lärarna? Det hårda och engagerade arbetet för unga och gamla? Gemenskapen och öppningarna för samverkan i den svåra tid vi alla lever i? Och vad gör medierna? Expressen väljer att på sin framsida, dagen efter valet, peka finger åt 781120 av landets medborgare som valde SD. Andra medier väljer att återge utländska (höger)mediers förvåning över att svenskarna röstar bort regeringen som skapat Europas bästa ekonomi. Folket och det faktum att det är folket som bygger landet, inte politikerna, den detaljen glömde både politikerna och medierna bort. Eller bortsåg man från, för denna gång hade man bättre modeller och analysverktyg till sitt förfogande än någonsin. Vem behöver då bry sig om den irrationella, kravställande massan?

Detta är min eftervalsanalys. Sverige fick ett resultat, för det får alla länder där makten utgår från folket, men resultatet speglar inte folkets önskningar om hur folket som helhet vill att och vad Sverige ska vara. Mer än något annat visar utfallet folkets missnöje med politikerna, politiken och sakernas tillstånd. Få röstade för något annat än förändring. Majoriteten ville förändring, på sitt sätt och för många var det viktigare än någonting annat. Vilka alternativ fanns, vilka partier erbjöd förändring och en egen unik vision de själva brann för. Det var V och F!, och så SD då. Två intellektuella partier och ett parti helt befriat från alla intellektuella ambitioner. Dessa partier lockade väljare som sett igenom övriga partiers strategier och budskap. Det är partier som ställt sig över eller vid sidan av, som gör motstånd mot strategin att locka så många som möjligt genom att sälja in lockande budskap riktade till samma marknad. Partier med visioner, som i hos V och F! handlar om solidaritet och jämlikhet och som hos SD handlar om motsatsen, i alla fall för den som inte är född i Sverige. Jag anser att valresultatet ger mig vatten på min kvarn, att det stärker mig i övertygelsen om att kultur aldrig går att styra mot ett mål. Kultur kan man bara leva med och följsamt anpassa sig till.

Det går inte att anklaga SD väljarna för att de gjorde det valet istället för något annat val, det val övriga politiker eller medierna vill att väljarna skulle välja. Det visar bara hur stark villfarelsen om att det går att styra människor och kultur mot bestämda mål, är. Den synen på politik, på ekonomi och på kunskap genomsyrar samhällets organisation, för det är maktens syn på framtiden och möjligheten att förändra. Går det inte som man vill i näringslivet avskedar man ledningen. Går det inte som politikerna och medierna vill skyller man på folket. Två olika sätt att förhålla sig till samma underliggande tankemodell. Låt oss dra lärdom. Låt oss gemensamt inse att det går inte att styra. Låt oss hitta andra sätt att arbeta med samhällsplanering. Låt oss framförallt lyssna på varandra. Hur blev det så här? Inte ens Stefan Löfven kan vara nöjd med utfallet. Ingen är nöjd. Därför fungerar inte mer av samma!

Väljer här att ta ett steg tillbaka. Återvänder till en text jag skrev och publicerade här för ett år sedan. Den är i högsta grad aktuell fortfarande. Den texten handlar om den underliggande tankemodellen som påverkar hur vi gör och vad som framstår som det bästa sättet att agera. Texten handlar om bristontologi, som (väldigt förenklat) kan sägas handla om att svaret på alla frågor ligger på utsidan. Sanning, till exempel, skapas inte mellan människor utan finns i världen för människorna att upptäcka, så ser tankemodellen i grova drag ut. Tänker man så framstår det som att vad som behövs är analysverktyg och mediestrategier, snarare än visioner och ideologi. Drömmar om en annan och bättre värld blir, om man omfamnat en bristonotologi, omöjliga, för svaret finns ju där ute. Det gäller bara att hitta det. New Public Managment utgår från en bristontologi.

Bristontologin genomsyrar vårt tänkande i mycket hög grad. Bristontologin är en lätt väg att gå, för individen och för samhället. Tänker man så, utgår man från att det är brist som driver världen framåt förläggs ansvaret konsekvent utanför. Utanför mig, utanför samhället, utanför världen. Det är olyckligt. Det finns inget utanför, bara liv och samverkan här och nu. Det är vi som skapar förutsättningarna för våra liv och vår värld. Det betyder inte att det är upp till oss, för det finns alltid en kontext att ta i beaktande. Det finns överallt begränsningar. Bara för att det är vi som gör betyder inte att det är vi som får, eller att det blir som vi tänkt.

Bristontologins problem är att den sätter gränser för oss och vårt tänkande. Om svaret kommer utifrån måste det identifieras. Och eftersom det aldrig är uppenbart var som är svaret, för det ligger som sagt utanför vår värld, krävs forskning som ger oss svar. Men forskningen når aldrig bortom horisonten, skådar aldrig sanningen i vitögat. För gjorde den det skulle vi veta vad som komma skall, och det gör vi inte. Tidvis tror vi kanske det, att vi vet, men framtiden är och förblir en öppen fråga. Frågan om framtiden är en fel ställd fråga. Det är en fråga som utgår från att det finns ett svar och hela den ontologi som följer på den frågan går att härleda till frågan. Bristontologin är med andra ord ett cirkelresonemang. Det är en förklaring av livet och världen som fastnat i sina egna premisser. Du måste finnas, sjunger Kristina i musikalen med samma namn. Gud måste finnas, för att livet ska ha mening. Men varför då? För att Gud säger det.

Så länge premissen för hela tänkandet är att svaret dels ligger bortom vår värld, dels att det går att veta något om det som finns och verkar bortom, kommer vi att sitta fast i bristontologin. Förr var det prästerna och kyrkan som gav oss svaren på vad som bortom och vad som skulle hända. Idag har vetenskapen övertagit den rollen. Frågorna är de samma: Varför ser världen ut som den gör? Vad kommer att hända i framtiden? Vi talar om framsteg, om att vi människor är fantastiska. Men hur fantastiska är vi egentligen, som ställer samma fråga år ut och år in och dessutom nöjer oss med samma svar?

För att förlösa potentialen som finns i människans förmåga att tänka och handla krävs att vi bryter oss loss från solipsismen vi fastnat i, där det är frågan som ger svaret, krävs en annan ontologi. En ontologi som betonar det som är här och nu, samt att framtiden är en öppen fråga. En ontologi som förlägger ansvaret för handlingarna hos den som handlar och i den kontext handlingarna utförs, istället för utanför vår värld och i framtiden. Det handlar om ett perspektivskifte, om att vända blicken inåt stället för utåt. Här ser jag en helt ny värld öppna upp sig, en värld där vi bygger ett samhälle och skapar en kultur, tillsammans. En värld där vi insett att vi bara har varandra och att ingen räddning finns bortom våra handlingar och utanför vår kollektiva förmåga. Livet skapas här och nu, av oss, i den kontext vi lever i.

Ontologin jag har i åtanke är en ontologi som inte sätter gränser för sin egen tillblivelse, som inte lägger band på sig. En ontologi inom vilken det går att förlösa den potential som finns, utan att någon med anspråk på auktoritet hävdar att det går inte, eller vi ska göra så här istället. För det säger forskningen, eller för si eller så kommer det att bli. En ontologi som gör det omöjligt att hävda något om framtiden eller sådant som inte går att se och uppleva. En ontologi som utgår från nu och här, med sikte på en öppen framtid. En ontologi som ser mer till vad vi kan och vilka begränsningar som finns, än hur det ska bli och vilka önskningar vi har. En lite annorlunda ontologi bara, inte något helt nytt.

Om vi ska bygga något, varför måste vi tvunget jämföra med ... vad vi nu jämför med? Varför inte bara bygga, utifrån kunskaperna vi har och förutsättningarna som finns? Vad hindrar oss? Inget! Det är vi som sätter upp begränsningarna som binder ris för vår egen rygg och som fastnat i frågan. Vi borde bryta oss loss, tvinga oss ut ur den låsning vi befinner oss i. Livet är ett äventyr. Det ska upplevas och upptäckas, inte bestämmas och regleras.

Framförallt borde vi inse att framtiden skapas här och nu och att den är en öppen fråga. Och när vi accepterat den tanken finns en enorm potential att förlösa. Tänker närmast på alla forskare som åker land och rike runt och som gör sig både pengar och en karriär på att tala om för oss andra hur det är och vad som ska bli. Och eftersom de anses vara sådana auktoriteter påverkar de och deras ord våra handlingar på ett sådant sätt att vi agerar i enlighet med deras ord och därigenom förverkligar deras vision om framtiden. Det får nu inte uppfattas som kritik mot forskare. Det är en konsekvens av den ontologi vi anammat och sitter fast i. Forskarna blir auktoriteter för att vi lyssnar på dem och låter dem påverka våra handlingar, inte för att de vet något om framtiden.

Dagens högre utbildning utgår från en bristontologi där man tänker sig att framtiden går att kontrollera. Enkelt ser den bärande tanken ut så här: Först bestämmer vi vilka behov som kommer att finnas och vilka krav som kommer att ställas, i framtiden. Sedan sätter vi upp detaljerade krav för att möta dessa krav och därefter bygger vi utbildningar och lockar studenter. I ett sådant universitet blir granskaren och granskningen viktigare än kunskapen och lärandet. Får studenterna det som utlovats och kan studenterna det som systemet bestämt? Det blir viktigare än frågor som vad är kunskap, hur kan vi veta vad vi vet, vad är möjligt och vilken framtid kan och bör vi sträva efter att förverkliga? Det är en högre utbildning som sätter ett tak på och begränsar kunskap. Det är inte en plats där kunskap får växa fritt och där det finns ett stadigt golv att stå på och ta sin utgångspunkt från. Det är en högre utbildning som vet vad den vill, men inte vart den är på väg. Ett universitet som utgår från dagens förhållande och sätter sin egen ekonomi i centrum.

Följaktligen är det rektorerna på landets högskolor som är problemet, inte systemet. Och alltså är det Universitetskanslerämbetet UKÄ som har makten över vetandet idag, som bestämmer över forskarna och kunskapen. Lars Haikola, Universitetskansler, svarar idag på Brännpunkt, och det är ingen tvekan om vilken ontologi han erkänner sig till. Han skriver.

Den mest omfattande utvärderingen av svensk högskoleutbildning pågår för närvarande. Universitetskanslersämbetet ska fram till 2015 utvärdera all utbildning som leder till examen. Metoden innebär att ta reda på i vilken mån studenterna når examensmålen som är uttryckta i högskoleförordningen. Kort sagt, håller utbildningen vad den lovar? Det innebär utvärdering utifrån en annan ideologi än vad som är vanligt i de flesta europeiska länder. Efter att ha kommit något mer än halvvägs så kan jag konstatera att metoden fungerar och är rättvisande. Det driver också på kvaliteten i högre utbildning.

Härmed är frågan avgjord. Forskarna ska rätta sig i ledet och ge makten vad makten vill ha, nämligen kontroll. Att kunskap och framtiden är saker som inte går att kontrollera har makten aldrig någonsin brytt sig om. Insikt om det gör det nämligen svårare att upprätthålla makten. Och när kanslern resonerat med sig själv en stund kommer han stärkt ur matchen han just gått mot rektorerna som tidigare kritiserat systemet för granskning av högre utbildning och den hämsko som systemet lägger på verksamheten.

Den europeiska organisationen ENQA har en utvärderingsideologi som utgår från varje lärosätes eget kvalitetsarbete och egna mål. Sveriges system är tuffare med utvärdering mot resultat och nationella mål. Sverige gör något nytt inom utvärdering av högre utbildning – som i dag är den största statliga sektorn – men även stora utbildningskulturer som Nederländerna och Australien betonar resultatet av utbildningen. Och detta är sannolikt framtiden – vilket inte utesluter att utvärdering fungerar som en stark utvecklingskraft.

Detta är sannolikt framtiden, är inte samma sak som att det är framtiden eller att det blir så. Det är bara maktens sätt att visa ödmjukhet och att hämta stöd från en punkt utanför vår värld. Betoningen på målen, som är min främsta kritik mot organiseringen av högre utbildning är vad kanslern framhåller som styrkan och poängen i systemet. För så är det bestämt, från högsta ort. Att det sätter ett tak för och begränsar kunskapen är en invändning som makten inte förstår.

Skyll inte på någon annan när det inte blir som planerat, för utfallet stod inte skrivet i stjärnorna, det skapades av oss alla tillsammans. Och, det är viktig här i oron och kaoset efter valet, vi kan skapa ett annat samhälle. En annan värld och sätt att styra är alltid möjligt. Om tillräckligt många vill!