Kunskap är kultur

Kunskap handlar om kultur, det blir allt mer uppenbart ju mer jag reflekterar över ämnet. För kunskap handlar om det vi människor vill veta, om det vi tänker på och undrar över. Dit, i den riktningen, styr vi de gemensamma resurser som samhället har till sitt förfogande. Mot svaren och mot dem som kan svara, på de frågor som just nu anses (av kollektivt, samhället) vara mest angelägna. Kunskap i sig är ett oändligt mycket vidare begrepp, för det inbegriper allt som går att veta. All möjlig/tänkbar kunskap kan aldrig rymmas inom ett lands akademi. Eftersom resurserna är ändliga krävs prioriteringar, och utgångspunkten för dessa är demokratiska (i Sverige i alla fall). Därför och på det sättet är kunskap alltid relativ och kulturbunden.

När detta påpekas -- oftast av kulturforskare, som är dem som först ser det, eftersom det faller inom deras radars räckvidd -- är det inte sällan så att man skjuter på budbäraren. Kulturvetaren anklagas för att relativisera, för att ifrågasätta resultaten av annan forskning. Inget kunde dock vara mer felaktigt än den typen av påståenden. Det enda kulturvetaren säger är att kunskap handlar om det vi människor vill veta, och att det inte finns obegränsat med resurser att söka all kunskap. Kunskap som av samhället anses ointressant, perifer eller kanske obehaglig att dra fram i ljuset, på sökandet efter den kunskapen satsas det få eller inga medel.

Jag har inte kompetens att ifrågasätta naturvetenskaplig forskning eller forskning inom andra ämnen där jag är novis. Men jag har kompetens att uttala mig om kultur, för det har jag forskat om på heltid sedan 1997 då jag antogs som doktorand. Då, på 1990-talet, satsades det fortfarande på humaniora. Idag är det si och så med den saken. Idag anses den typen av kunskaper inte värda att lägga pengar på. Svenskt Näringsliv menar till och med att det är skadligt för individen och för samhället att läsa humaniora. Rapporten Konsten att strula till ett liv talar sitt tydliga språk. Och näringslivet är en mäktig instans, med pengar och inflytande över kulturen, över människors förväntningar, intressen och vilja att veta. Även politiker, (som gått till val på fler jobb) har intressen och makt att fördela resurser. Humaniora får därför finna sig i att leva och verka i en tynande tillvaro. Sådana är spelreglerna.

Jag accepterar alltid spelreglerna. Försöker alltid göra mitt bästa för att aldrig överträda rådande etiska riktlinjer. Jag är forskare och vill vara korrekt. Om jag brister i det vill jag bli påpekad om det. Avfärdad på oklara grunder, förlöjligad eller bara bortsorterad, vill jag dock inte. Transparens är ett krav som borde gälla alla, överallt, alltid. Att kulturvetenskap läggs ner. Att resurserna till humaniora krymper, eller att intresset för humaniora i samhället sjunker. Det accepterar jag. Det måste jag acceptera. Men jag accepterar aldrig att tystas, för jag står upp för det jag tror på. Och jag har en grundlagsskyddad rättighet att skriva om det jag brinner för. Kunskaperna och insikterna som jag får genom att leva i samhället och kulturen, dem vill jag skriva om. Och eftersom den typen av kunskaper inte passas in i det rigida vetenskapliga referee-formatet skriver jag här. På fritiden. Bloggen är mitt sätt och min kanal att sprida kunskaper och insikter om kultur. Jag vill visa hur viktig kunskapen om kultur är, för att på det sättet försöka bidra till ett ökat intresse i samhället, för humaniora och för humanioras samhällsnytta.

Det kanske kan uppfattas som jag talar i egen sak, men det är inte så jag ser på saken. Visst skriver jag här för min skull, för Flyktlinjer hjälper mig att bli av med tankar som annars skulle störst mitt arbete som lärare och forskare. Flyktlinjer inspirerar mig. Jag är tacksam för att jag har den här kanalen och för att jag blir läst. Inom kort kommer bloggen att passera 200 000 besök. Det känns magiskt. Jag är oerhört tacksam för allt detta, men när jag skriver om kulturvetenskapens nytta skriver jag inte i egen sak. Jag skriver för samhällets och mina barns framtid, för att visa vad vi går miste om ifall vi avskaffar humaniora helt och bara överlåter det till bloggare som skriver på en allt mer krympande fritid.

I dagens DN, på Ledarplats, hittar jag ännu ett argument för det jag här försökt visa. Kulturen påverkar oss på fler sätt än vi har förmågan att förstå. Kulturen är det som förenar oss och den sträcker sig långt utöver dig och mig, på grund av att du och jag är olika och har levt olika liv. Kulturen är summan av alla vi, våra tankar, erfarenheter och önskningar. Kulturen består också av materialitet och teknologi. Allt sammantaget är kultur. Därför är det kanske viktigaste man måste lära sig och förstå, som kulturvetare, att man aldrig kommer att kunna förstå kulturen i sin fulla vidd. För att överleva som kulturvetare måste man vara ödmjuk, vilket är en inbyggd egenskap inom hela humaniora. Vi söker förståelse, inte sanning. Och det viktigaste människan behöver förstå är att kultur aldrig går att kontrollera, hur mycket vi än försöker och hur sofistikerade och utbredda system för kontroll vi än inför. Ledaren i DN handlar om Estonia och det som hände sedan. Artikeln avslutas med följande ord, som får illustrera vad jag menar.

Går det ens för ett samhälle att förberedas på det otänkbara? Efter tsunamikatastrofen, tio år efter att ”Estonia” sjönk, stod den svenska regeringen handlingsförlamad och dyrbar tid gick till spillo. Information färdades trögt genom regeringskansliets kanaler och vägar för beslut stockades.

Efteråt konstaterades att slutsatser som dragits i utredningar om ”Estonia”-katastrofen aldrig ledde till att inbyggda organisationsfel åtgärdades. Tydliga ansvarsfunktioner och en sorts rutiner för kaos, som har visat sig avgörande under kriser av alla kategorier, saknades.

Sedan dess har Sverige inte utsatts för en prövning av samma mått igen. Det är därför svårt att svara på frågan om det råder en verkligt höjd krismedvetenhet generellt.

Sannolikhetskalkyler och sårbarhetsanalyser räcker heller inte. Vi tvingas leva med att världen, trots allt, är en osäker plats, och att otänkbara katastrofer plötsligt kan bli möjliga.

Naturvetenskap och ingenjörer har gett oss enormt mycket. Samhället har naturvetare och ingenjörer att tacka för oerhört mycket. Ingenjörer uppfyller människans önskningar, men människors önskningar är både goda och onda. Hiroshima, Tjernobyl eller bly i bensinen. Listan på saker som naturvetenskapen OCKSÅ har bidragit med är lång. Och verkligheten är komplex. Som rubriken på Ledaren säger: Det otänkbara är inte omöjligt!

Vi vill ha kontroll, men om det inte går måste vi hitta andra vägar. Vi måste lära oss hantera osäkerheten. Det kan humaniora bidra med. Förståelse för och verktyg att hantera, tillvarons oöverblickbarhet. Där finns humanioras nytta, inte i evidens, avgränsningar eller säkerhet och kontroll.