Högskolelagen, en reflektion 7

Att vara lärare på högskolan är ett privilegium. Har svårt att tänka mig något mer ansvarsfullt att arbeta med, än att få arbeta med samhällets kunskapsförsörjning. Samtidigt är detta med kunskap något av det svåraste man kan hålla på med. Därför är ansvarsfördelningen mellan lärare och student av avgörande betydelse. Vill reflektera över det, utifrån lagtexten, men först några ord om kunskap och vad som är svårt.

Det svåraste inom utbildning och forskning är kunskapen, vetandet. Vetande är ett slags helhet, ett paket. En abstrakt maskin, om man ska tala med Deleuze och Guattari. Det finns inget sätt att avgöra vad som är kunskap, för det är en (till sin natur) diffus kvalitet, som först i efterhand, med ledning av konsekvenser, går att upptäcka. På samma sätt som att ingen handling är ond eller god, i sig, är det med kunskap. Det går inte att säga att detta är kunskapen, så här ser målet för utbildningen ut. Det går inte av den enkla anledningen att vetande är något som bara går att känna igen i efterhand. Därför är det svårt. För detta sakernas tillstånd går på tvärs mot intuitionen. Kunskap upplevs vara enkelt, överskådligt och därför möjligt att målsäkra. Men vetande har då förväxlats med information eller praktik.

Vetande är integrerad kunskap, förkroppsligad information, omsatt i mänsklig handling. Och det mänskliga momentet är viktigt, oerhört viktigt. Intelligenta maskiner är en begreppsmässig motsägelse. Maskiner kan per definition inte vara intelligenta, för intelligens är i hög grad något känslomässigt. Vetande är en biologisk, icke-linjär, dynamisk, kollektiv process. Kunskap finns inte på en plats varifrån den kan plockas fram, den lever och förändras i ett sammanhang. Vetande utan människor är inte kunskap, det är något annat. Är dessa tankar och insikter beaktade i lagtexten?

3 kap. Professorer och andra lärare 

1 § I en lärares arbetsuppgifter får det ingå att ha hand om utbildning eller forskning samt administrativt arbete. Till en lärares uppgifter hör också att följa utvecklingen inom det egna ämnesområdet och den samhällsutveckling i övrigt som har betydelse för lärarens arbete vid högskolan. Lag (2013:119).

Får det ingå, står det i lagen. Sedan hör det OCKSÅ till en lärares uppgifter att hålla sig ajour med samhället och med ämnesspecifik aktuell kunskap. Hur många timmar som ska läggas på respektive uppgift/ansvarsområde nämns inte i lagen. Det är olyckligt, för när dessa krav ställs i relation till kravet på effektivitet, och relateras till samhällets ekonomisering, är det lätt att kunskapen (som är diffus, komplex och eterisk till sin natur) hamnar i skymundan. För hur kontrolleras det att det är kunskap någon arbetar med, om det är svårt att beskriva vad kunskap är? Och vad innebär det att ha "hand om" ... Här skulle jag önska en tydligare skrivning, som gav mig stöd i arbetet med att utveckla ny kunskap.

2 § För utbildning och forskning ska det finnas professorer och lektorer anställda som lärare vid högskolorna.

Anställning som professor är den främsta anställningen som lärare.

Regeringen meddelar föreskrifter om de behörighetskrav och bedömningsgrunder som ska gälla vid anställning av professorer och lektorer. Lag (2010:701).

Det ska finnas, står det i lagen, men det står inget om hur många av respektive kategori. Det står heller inget om relationen mellan icke disputerade lärare, adjunkter och lektorer. Fast det står å andra sidan heller inget om relationen mellan lektor och professor. Bara att, inte hur och vad. Det gör att lagen bli meningslös, för bara man har anställt någon av dessa kategorier kan man fylla tjänsten med vad som helst. Och det kan gå ut över kunskapens kvalitet. Till exempel kan man tänka sig att en professor skulle kunna forska i sin tjänst, att det var huvuduppgiften. För staten har ju investerat i professorns utbildning under många år. Att låta professorn lägga sin mesta tid på att söka pengar kan man fundera över. Är det verkligen att utnyttja kompetensen effektivt? Jag tycker nog inte det. Det läggs ner mycket tid på ansökningar som väldigt ofta får avslag, och det handlar ju då om tid som hade kunnat användas för kunskapsutveckling. Idag bedrivs den mesta forskningen av doktorander, inom ramen för deras utbildning. Vad säger att UTBILDNINGEN inte skulle kunna handla om att söka pengar, för att på det sättet visa att man har vad som krävs för att forska och att lektorer och professorer får ägna sin förhållandevis dyra tid åt att koncentrera sig på fri forskning och kunskapsutveckling.

3 § En professor ska anställas tills vidare utan tidsbegränsning, om inte någonting annat följer av andra stycket.

En professor får anställas för en bestämd tid, om det är fråga om

• 1. konstnärlig verksamhet,
• 2. adjungering till en högskola av någon som har sin huvudsakliga verksamhet utanför högskoleväsendet (adjungerad professor), eller
• 3. anställning som gästlärare av en person som uppfyller behörighetskraven för professor (gästprofessor). Lag (2010:701).

Här handlar det bara om tiden, inte om innehållet. Och det är inte mycket att säga om. Det är saker som forskare likväl som alla andra får finna sig i.

4 § Har upphävts genom lag (1997:1330).

5 § Har upphävts genom lag (2010:701).

6 § Om inte någonting annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen, bestämmer varje högskola själv vilka kategorier av lärare utöver professor och lektor som skall anställas där, samt om de behörighetskrav och bedömningsgrunder som skall gälla vid anställning av sådana lärare. Lag (1997:797).

Här kommer texten som reglerar adjunkternas arbetsuppgifter, vilka som synes är helt upp till respektive högskola att bestämma om. Ställ den skrivningen i relation till kunskapen, och driften av högskolans verksamhet, så blir det tydligt att kunskapen kommer att få svårt att hävda sig i konkurrensen med alla andra krav som finns i och på verksamheten, som är oändligt mycket tydligare och lättare att driva igenom för en ledning som fokuserar på effektivitet och mätbara prestationer.

7 § En lärare vid en högskola får vid sidan av sin anställning som lärare ha anställning eller uppdrag eller utöva verksamhet som avser forskning eller utvecklingsarbete inom anställningens ämnesområde, om läraren därigenom inte skadar allmänhetens förtroende för högskolan. En sådan bisyssla skall hållas klart åtskild från lärarens arbete inom ramen för anställningen.

I fråga om bisysslor i övrigt finns bestämmelser i lagen (1994:260) om offentlig anställning. Lag (1997:797).

Denna skrivning är bar och viktig, för den garanterar möjligheten att sprida kunskap i samhället. Här visar lagstiftaren att det går att värna kunskapen mot organisationers krav på effektivitet. Dessutom är det inget krav, utan upp till respektive forskare att göra det den anser vara lämpligast. Denna typ av skrivning skulle jag vilja se mer av, för att kunskapen ska värnas på bästa sätt.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att en anställning som lärare vid en högskola skall vara förenad med en anställning som specialistutbildad läkare eller tandläkare eller med en annan anställning än som läkare vid en sådan sjukvårdsenhet som är upplåten för medicinsk utbildning och forskning. En förenad anställning får innehas bara av den som uppfyller behörighetskraven för båda anställningarna.

Den ordning som gäller för anställning av lärare skall gälla också för den anställning som skall vara förenad med läraranställningen.

Innan någon anställs som lärare, skall sjukvårdshuvudmannen ges tillfälle att yttra sig i ärendet, om anställningen skall vara förenad med en anställning vid en sjukvårdsenhet. Lag (1997:797).

Detta är som synes en specialskrivning för läkarutbildningar och där behövs det av förklarliga skäl. Sammanfattningsvis kan man säga att Högskolelagen ger ett hyfsat, men långt ifrån heltäckande skydd för kunskapen. En sak som oroar mig och som jag finner dåligt stöd för i lagen är teknikimplementeringen i utbildning, från grundskolan och uppåt. Om detta står det inget i lagen. Vad kan det få för konsekvenser, för kunskapen? Avslutar med lita tankar om det, hämtade från en gammal bloggpost.

Smarta skärmar i iPads till alla. Varför och till vad? För att snabbare få tillgång till information. Verktygen kan inte hjälpa oss med något annat än att öka hastigheten i transfereringarna av det som vi redan gör. Verktygen har ingen egen effekt, ingen positiv i alla fall, på LÄRANDET och och kunskapsutvecklingen. Tekniken har utan tvekan en massa positiva effekter, men ingen av dem har med vetande att göra. Tvärt om utarmas vetandet, när allt med fokus riktas mot handhavandet av teknologin. Att söka information går oändligt mycket snabbare idag än när jag gick i skolan, men människan biologi har inte förändrats. Och med ökad hastighet krävs ännu mer av kritiskt tänkande än då, på 1970 och 80-talen. Biologiskt och kognitivt är förutsättningarna exakt de samma, det enda som ändrats är tekniken. Därför har vi inte mer kunskap idag, bara mer information och lättare tillgång till den. Men med hastighet följer också möjligheten för ekonomiska aktörer att överskölja människor med reklam och falska budskap. Enda sättet att möta detta hot mot kunskapen är att främja kunskap och kritiskt tänkande, vishet.

Språket håller på att i en rasande takt utarmas, så till den milda grad att risken är överhängande att allt färre till och med förlorar förmågan att uppskatta ett vackert och klart språk. Och den risken gör att det kritiska tänkandet och kunskapen utarmas än mer. Och behovet av maskiner ökar. Människorna tvingar sig själva ner på knä, mänsklighetens går med öppna ögon i slaveriet under maskinerna. De enda som klarar sig ett litet tag till är de ekonomiskt framgångsrika, men även de kommer förr eller senare att dras med i fallet. Om vi inte inser faran i tid och gör vad som krävs för att återupprätta vetandet, kunskapen och det kritiska tänkandet.

Dags att se på kunskap med klara ögon. Hög tid att börja ta hand om varandra och det som är viktigt i livet. Tekniken är ingen fara i sig, det är människan inställning till den och användande av den som är riskabel. Det är människans vördnad inför maskinerna som är problemet, inte att de finns och används. Jag hade aldrig kunnat blogga om det inte fanns datorer och det är med hjälp av datorn jag lärt mig skriva, för utan rättstavningsprogram får jag problem. Jag är ingen teknikstormare, men heller ingen teknikkramare. Alla kategoriska uttalanden om teknik förhåller jag mig kritik till. Jag försvarar kunskapen och ser att vi håller på att kasta ut ett ovärderligt barn med badvattnet som skulle kunna tvätta barnet rent. Vi misstar oss konsekvent och förväxlar tekniken med kunskap och informationen med vetande. Då ser det ut som en vinst att avskeda korrekturläsare på DN och andra ställen. Då ser det ut som en klok investering att köpa iPads istället för att satsa på lärare som bryr sig om och kan hjälpa och stötta, inspirera till lärande och kunskapsutveckling. Kritiskt tänkande är en kulturell egenskap, den kan bara överföras kulturellt, från människa till människa. Det går inte att delegera lärande till maskiner.

Tänk om, gör om. Gör rätt, och kasta inte ut det viktigaste vi har för kortsiktig ekonomisk vinning. En höna som värper guldägg är ovärderlig och oavsett hur mycket man får betalt av köparen är det för lite. Samma är det med kunskap och vetande, det går inte att köpa. Bara skaffa sig och använda. Det finns INGA genvägar, oavsett vad teknikförsäljarna och ekonomerna än säger. Resurshushållning kan och får inte förväxlas med profit. Den viktigaste resursen vi har är människan, och hen kan bara förädlas med hjälp av kunskap. Allt annat är och kan bara vara understöd till det, till människans intellektuellt utveckling.