Problemen i skolan är förslagen till lösningar

Oroas, inte så mycket över att, utan mer hur, skolan står i fokus just nu, under valrörelsen. Ingen fråga mår bra av att manglas på det sättet och på de premisserna och av så många. Skolan är inte valrörelsens viktigaste fråga, det är en oändligt mycket viktigare fråga än så, som rör samhällets framtid och överlevnad. Skolan handlar om kunskap, och kunskap är en ömtålig kvalitet. Var finns ödmjukheten inför detta faktum, i debatten om skolan, här inför valet? Och Jan Björklund, som ansvarar för skolan och för landets långsiktiga kunskapsförsörjning, hur ser han på och vad gör han för att säkra den uppväxande generationens kunskaper? Skoldebatten, som den förs just i dessa dagar är inte någon vacker syn. Det oroar mig. Framförallt oroas jag av kunskapssynen som blottas av debattanterna. Den är djupt problematisk, och det finns en arrogans hos politikerna som jag inte sett tidigare. Ingen lyssnar på lärarna eller på den forskning som finns. Allt betraktas som särintressen och partsinlagor, även forskare som påpekar direkta felaktigheter avfärdas. Den kunskapssynen, maktens syn på kunskap, visar på vidden av problemet och på allvaret. Den synen på kunskap är INTE en del av lösningen, det är en del av problemet.

Läser en debattartikel idag, på Brännpunkt, skriven av en forskare, Erik Lakomaa, som påpekar just detta, att förslagen som haglar över skolan just nu finner dåligt eller inget stöd i den forskning som finns på området. LärarTÄTHET, till exempel, är en fråga som debatterats i valrörelsen. Det är en retoriskt tacksam åtgärd, som visar att man bryr sig och som lätt kan omvandlas till siffror och som kan räknas på. Stöd i forskning för just den åtgärden finns dock inte enligt Lakomaa.

En mängd förslag har presenterats i valrörelsen med syftet att höja utbildningskvaliteten i skolan. Det råder konsensus över blocken om att Sverige behöver fler lärare. Vissa partier förespråkar också att kommunerna ska göras till norm vad gäller bemanningen. Ser vi till skolforskningen och till hur andra länder har organiserat skolan blir slutsatsen annorlunda. En ytterligare högre lärartäthet är utifrån forskningen fel prioritering för Sverige.

Internationella jämförelser som Pisa har satt strålkastarljuset på resultaten i svenska skolor. Att resultaten har fallit, jämfört med tidigare och i förhållande till andra länder, har väckt en omfattande debatt. Partierna ägnar sig i hög utsträckning åt valtaktiska överväganden. Enkla lösningar presenteras. Satsningar som sannolikt blir dyra i förhållande till de förväntade förändringarna i skolresultaten.

Detta sätt att resonera är djupt problematiskt, för det visar hur ansvariga politiker och ledare för en en av de kanske viktigaste samhällsinstitutionerna ser på skolan och på kunskapen. Som en arena för kamp mot politiska motståndare. Inte enbart kanske, men det finns tydliga inslag av detta i valrörelsen. Det är särskilt olyckligt att det är skolan man strider om på detta sätt, för skolan är som sagt en känslig institution som hela samhället är beroende av, för där läggs grunden till morgondagens kunskaper.

I dag släpps en rapport där jag ger en överskådlig bild av forskningen kring resultaten i skolan. Fokus ligger på skolforskning som är relevant ur policyhänseende och tillämpbar på det svenska skolsystemet. Sammanställningen belyser också forskningen kring lärarlöner samt sätter de svenska lärarlönerna i ett internationellt perspektiv.

Forskningen är tämligen enig om att läraren har väldigt stor betydelse för resultaten. Flera forskare pekar, vid sidan av elevens egna förutsättningar, ut lärarkvaliteten som den viktigaste faktorn. Undantaget här är den mycket inflytelserika Colemanrapporten från 1966 som tillmäter lärarna mycket liten betydelse (Coleman med flera 1966).

En av världens ledande forskare på området, Stanfordforskaren Eric Hanushek, har beräknat att elever som har en lärare som tillhör den dugligaste fjärdedelen på en skola lär sig tre gånger så mycket på samma tid som elever som har en lärare som tillhör den minst dugliga fjärdedelen (Hanushek 2010).

Duktiga lärare är avgörande för kunskapsutvecklingen, det tror jag ingen vänder sig mot. Tyvärr fungerar det dåligt som budskap på en valaffisch: Vi lovar duktigare lärare. Hur får vi fler duktiga lärare? Det är en synnerligen komplex fråga, som kräver en annan syn på kunskap än dagens för att kunna närma sig en lösning. För det första måste man inse att duktig är ett diffust begrepp. En lärare är alltid duktig på sitt sätt. Det finns inte ett sätt att vara duktig på, för det handlar om olika egenskaper, i kombination. Att vara lärare är en relation mer än något annat och en relation kan aldrig reduceras till en faktor. Frågan går alltså inte att koka ner till något enkelt och slaggkraftigt. Det krävs nytänkande inom politiken och kanske även omorganisering, för att skolfrågan ska passa vårt lands styrsätt.

Betydande samstämmighet på övergripande nivå går också att finna kring effekterna av konkurrens (från privata eller ”fristående” skolor) och valfrihet där forskarna i allmänhet finner positiva effekter på utbildningsresultaten. Detta antingen genom att de elever som går i de privata eller fristående skolorna får bättre studieresultat, eller genom att studieresultaten (som en konkurrenseffekt) ökar generellt i skolsystemet eller båda delarna. Däremot råder det osäkerhet om hur stora dessa effekter är.

Lyssnar man på politikerna är det så det låter, det är svart eller vitt, antingen eller. Om sanningen är att ingen riktigt vet borde det leda till ödmjukhet inför osäkerheten när skolfrågan debatteras. Skolan borde kanske överhuvudtaget inte debatteras, för alla är beroende av skolan och av kunskaperna som växer och frodas där.

När det gäller lärarlönerna i ett internationellt perspektiv kan konstateras att de i allmänhet avspeglar hur lönestrukturen ser ut i stort. Länder som har stor lönespridning har ofta det även för lärare. Länder som generellt har ett högt löneläge har också generellt höga lärarlöner. Detta avspeglar sig också ofta i klasstorlekarna där länder med relativt sett höga lärarlöner också tenderar att ha större klasser.

Sverige utmärker sig i en internationell jämförelse genom att ha relativt låga lärarlöner och samtidigt små möjligheter till lönekarriär. Sverige har också en mycket låg lönespridning mellan olika lärare, vilket innebär att premien för att vara en duglig lärare är låg i förhållande till att vara en mindre duglig lärare. Utmärkande är i stället att Sverige i dag har relativt en hög lärartäthet. Den är hög oavsett om vi ser till låg-, mellan- eller högstadiet.

Lön som medel är inte självklart kunskapsfrämjande, för det är inte säkert att den som lockas av pengar också lockas av kunskap. Men det är klart, den som vet att hen brinner för sitt yrke och är bra på det men inte får lön för mödan och som inte känner sig uppskattad, kanske ser sig om efter ett annat jobb. Men även detta är en olycklig förenkling, för läraryrket är också komplext och det finns andra faktorer också som måste finnas med för att yrket, dels ska vara attraktivt för rätt typ av människor med rätt typ av kompetens, dels för att arbetet ska kunna leda till bättre kunskaper. Graden av frihet och ansvar, antal kontroller och mängden administration spelar en lika stor roll för trivseln som pengar och för många säkert en större roll.  

Klasstorleken kan påverka utbildningskvaliteten eftersom mindre klasser allt annat lika innebär att den genomsnittliga lärarkvaliteten går ner. Om lärareffekterna är så stora som forskarna visar kan därmed förändringar i klasstorlekar få påtaglig inverkan på studieresultaten. Hanushek (2010) ger också som policyrekommendation att skolor snarare borde se till att de bästa lärarna fick större klasser att ta hand om och de mindre dugliga mindre klasser.

Som sagt, forskning ger sällan entydiga besked. Det måste man förstå om man ska använda forskningsresultat. Av den insikten syns inte mycket inom politiken, vilket också kan bero på olika saker. Dels på enskilda politikers kompetens, men också på hur det politiska systemet ser ut. Idag gynnas inte reflektion och det finns sällan tid för samtal där man kan vända och vrida på frågan. Därför passar komplexa frågor som skolan synnerligen illa in i det system för ledning som Sverige valt. Kanske detta mer än något kan sägas vara grundproblemet i och med skolan? Kanske borde skolan helt och hållet läggas i lärarnas händer? Med ett tydligt uppdrag om kvalitet och kunskap, i kombination med frihet under ansvar? Kanske, jag vet inte, men det är ett radikalt förslag som går på tvärs mot allt som luftats i valrörelsen hittills. 

Den rekommendation som OECD:s expert Andreas Schleicher gav Sverige när han i våras kommenterade våra fallande Pisa-resultat tycks ha fallit i glömska, nämligen att ”bättre lärare är viktigare än mindre klasser.”

I valrörelsen går politikerna i Sverige i motsatt riktning. Sverige, som utmärker sig med att ha en hög lärartäthet i skolan, ska nu satsa på ännu fler lärare. Fristående skolor som har högre resultat än de kommunala ska genom ändrad lagstiftning anpassa sig efter kommunernas sätt att arbeta, eller efter de skolor som har haft svårt att fylla stolarna i sina klassrum.

Det är olyckligt att forskning och lärdomar från andra länder så lättvindigt kastas överbord. En forskningsbaserad utgångspunkt för politiken skulle sannolikt ha resulterat i andra förslag än de partierna i dag diskuterar.

Det står allt mer klart att skolans problem inte är ett skolproblem, det är ett allvarligt samhällsproblem. Vi får den skola vi betalar för och förtjänar, skulle man kunna säga. Det finns inga genvägar till bra och gedigen kunskap, inte för elever eller studenter, inte för lärare och inte för forskare. Inte för någon! Det enda som fungerar är hårt och dedikerat arbete, drivet av lusten att lära. Bättre kunskaper kan aldrig tvingas fram, bara lockas. Brist på insikt om detta oroar mig mer än något annat. Inte bara för kunslapens skull, utan för samhällets långsiktiga överlevnad.