Konstens och skapande krafters olika verkan

Årets valrörelse gör mig mer än något, rädd. Rädd för människan. Och parallellt, vid sidan av, samtidigt ute i den stora världen, pågår ännu större saker, som späder på rädslan. Putin ger och Putin tar. EU svarar. Murar byggs och vanföreställningar om den andre, dem på andra sidan, frodas och växer snabbt till orimliga proportioner. Vapenindustrin, som tjänar pengar på mänsklig rädsla, vädrar morgonluft. För även ledaren i det stora landet i väster skramlar med vapnen. Framförallt visar dock Obama sitt eget folk att han är en handlingens MAN. Den som hotar USA kommer aldrig och ingenstans på jorden att kunna känna sig säker, säger han från Vita Husets marmortrappa. USA, som är ett land i förfall (inser detta när jag jämför bilden som TV-serien Mad Men ger med mina egna intryck från resor i landet), kämpar liksom Putin desperat, för att återupprätta sin heder. Många länder tronar liksom de båda supermakterna på minnen av fornstora dagar. Den ekonomiska makten ligger emellertid i Kina, även om det finns en viss fördröjning i receptionen av den insikten, ett visst motstånd mot att acceptera detta faktum, vilket gör att även Kina mobiliserar. Rädslan som redan innan var stor blir inte mindre av att det här hemma just nu staplas plattityder (i bästa fall) på varandra och även rena lögner (i värsta fall). Tomma retoriska fraser upprepas, upprepas och upprepas igen. Medietränade åsiktsmaskiner svarar inte på några frågor, presenterar bara färdiga svar. Ingen lyssnar på den andre. Inget parti ger oss sin bild, sin vision. Istället talar man om problemen med de andras politik. All kritik bemöts med orden: Jag delar inte den bilden. Vi kallar det demokrati, men det som sker här hemma och ute i världen, liknar farligt mycket idioti.

Jag räds och oroas, av vad människan gör mot sig själv. För ingen är ju tvingad att göra som man gör. Jag oroas över att enskilda och grupper, med öppna ögon, fullt informerade, rör sig med oroväckande hastighet mot ett stup. Närmare och närmare tvingar vi varandra mot avgrunden, mot bättre vetande. För det är ju inte så att jag är ensam om att se och förstå vad vi håller på med. Kunskap och insikt om riskerna finns, så klart. Det är inte bristen på kunskap som är problemet, det är tvärt om kunskapen i sig, eller snarare synen på kunskap, som oroar mig. Det som görs görs i övermod, om handlingarna vore överilade och dåligt underbyggda kunde kunskapen användas som ett vapen mot dumheten. Så är det nu inte. Det oroar mig. Alla har kunskap och hämtar stöd för sina tankar och handlingar i vetenskap. Forskning visar ... Här är en rapport som säger ... Vi har stöd för detta ... Det som skulle kunna vara gott blir ont, och lösningen har blivit en del av problemet. Därför räds jag. När kloka människor avfärdas, förlöjligas och hånas för att makt blandats samman med rätt.

Människan har tappat fästet och fladdrar likt ett rö för vinden. Och ju vilsnare människan blir desto högre höjs rösten, för det är det enda som finns kvar. När man faller fritt finns ingen annan än sig själv att hämta stöd från. Människan glömmer oerhört lätt att människan aldrig haft något eller någon annan att lita till än sig själv. Det finns ingenting utanför människan att hämta stöd, hjälp eller tröst från. Vi är oss själva nog. Vi är utlämnande till varandra. Ingen kommer till vår hjälp, även om vi förgör den enda plats i Universum där vi kan leva som människor. Fotfästet tappade vi i samma stund som vi glömde eller förnekade detta och att höja rösten löser inga problem, tvärtom! Det var när tanken på att sanningen fanns utanför människan som avgrunden öppnade sig och hotet växte. För om sanningen finns utanför mig måste jag söka efter den, och när jag anser mig ha funnit den tvingar mig logiken att betrakta alla andra eller i alla fall dem som anmäler avvikande åsikt, alla som inte håller med, som lögnare, som mörkrets och idiotins försvarare. Sanningen, tron på sanningen, vänder människorna mot varandra. Antingen är du med mig eller mot. Lägg till den ekvationen pengar och girighet, samt vapen, så förstår du min oro. Håller du inte med? Det är okej, så länge du lägger mer energi på att övertyga mig om att du har rätt, än på att visa att jag har fel. Låt oss samtala om saken, för din och min och alla andras skull.

Människan är mänsklighetens skapare. Människan bygger sig värld, på gott och på ont. Vänder blicken bort och in. Rädslan driver mig till konsten, till poesin. Hittar i efterordet till den svenska översättningen av Så talade Zarathustra några diktfragment av Edith Södergran, som skänker viss tröst. 

Husen, dem vi bebo, äro urtidskojor i jämförelse med den konception av en människoboning vi bär inom oss själva.

Ordens makt är stor och stark och det är lätt att förfäras över riskerna, vilket är olyckligt. För orden och tanken är ett tveeggat svärd som lika gärna kan vändas åt andra hållet. Förstår vi det finns det hopp, om ett annat samhälle. Så länge det finns liv finns det hopp, oavsett hur mörkt det är. Vi som vill en annan värld har ett ansvar att inte fastna i riskerna, för det är ett slags medlöperi som förstärker rörelsen som tvingar oss mot den hotande avgrunden. Livet på jorden, oavsett hur mycket skit som där finns, är en skärva i jämförelse med vad som skulle kunna finnas där. Om vi vill kan vi. Det är inte mer kunskap vi behöver, det är handling i enlighet med det vi redan vet om det som är gott, och bra och hållbart. Låt oss göra ett försök. Vad har vi att förlora? Ingenting, men vi har massor att vinna. Och blir det inte som vi hoppades blir det i alla fall inte sämre än det är. Det finns kraft i den tanken. Tar in den, hämtar kraft från den och låter den inspirera mig. Motar bort rädslan och börjar hoppas. Hoppas!

I mitt hjärta sitter ännu jättar med mörka ansikten,
med hårt sammanpressade stenhänder.
De träda en gång ur sina skymningar --
de kalla på dig -- smärta.
Hit gnisterhammare mot stenbelätet.
Hugg fram min själ
att hon må hitta ord som aldrig suttit på människotunga.

Ägnar mig åt vetenskap, som handlar om att söka NY kunskap, som handlar om att beträda okänd terräng. Söker inte sanningen. Letar istället efter sådant som fungerar. Hugger mig fram, inte till min själ, men till mänsklighetens innersta. För där finns svaret på alla våra frågor. Inom oss. Svaret är inte det vi redan vet, utan det vi inte vet. Trösten och lösningen finns i orden som ännu aldrig suttit på en människas tunga. Vi kan om vi vill, det inger hopp i dessa mörka tider.

Konst och kultur, dikter och nya tankar som söks i okänd terräng inger hopp. Låt oss därför värna kulturen. Låt oss se den som en investering för framtiden, istället för något att tjäna pengar på. Kultur och vetenskap är mer värt än alla pengar i världen. Att sälja ut och marknadsanpassa kulturen är att såga av den gren vi sitter på och som är det enda vi har att klamra oss fast. Det vi gör gör vi som sagt alltid mot varandra.

Det finns hopp. Om vi vill. På söndag vet vi vad vi vill och sedan kan vi förhoppningsvis stanna upp och reflektera över vart vi är på väg. Hoppas det. Hoppas!