Mina år i akademin 7

Solen väckte mig efter en orolig natt i en smal och obekväm säng. Idag skulle arbetet i kretsarna börja. Seminarier från förmiddag till kväll. Arbetet skulle avslutas med att det visades film. En av kretsledarna var tydligen filmvetare och en del av hans projekt gick ut på att övriga skulle titta på ett antal filmer som han valt ut, på temat bromace, eller buddy movies. Filmer där två män och deras interagerande utgör handlingen. Midnight Cowboy, med Dustin Hoffman och John Voight stod på programmet idag, söndag. Känslorna i kroppen var motstridiga. Jag både ville och ville inte vara med. Jag kände mig inbjuden, men inte hemma. Känslan av att det var detta jag ville utmanades av rädslan för det okända, och jag tvingade mig framåt och vidare. Först till frukosten som jag åt i ensamhet. Sedan tillbaka till rummet för att samla ihop mig och mina saker.

Jag läste i programmet: Mikael Carleheden skulle inleda, med rubriken, Till kritiken av konstruktivistisk genusteori. Nästa anförande var av Anette Dina Sörensen; Könskonstruktioner i reklambilder från 1950-talet och framåt. Ingen av dem hade jag hört talas om innan. Arne Nilsson kände jag dock till; Creating Their own private and public: The male homosexual life space in a Nordic city during high modernity. Sedan film. Jag tog ett djupt andetag. Öppnade dörren och gick genom korrideoren, ut till platsen utanför huset där jag bodde tillsammans med drygt 10 andra deltagare. Där stod en lång kille i min ålder. Han presenterade sig. Christian Kullgren. Han verkade trevlig, men jag hamnade omgående i underläge när han spanade bland folket som samlades på gräsplätten och sa: "Undrar om det är någon man känner här. Även om det är första gången jag deltar, brukar det alltid vara någon." Och mycket riktigt. Han hittade någon. Lämnade mig och jag vandrade ensam mot lokalen där vi skulle vara. Jag tänkte på vad han sagt och på hur ovan, liten och ensam jag kände mig. Att jag skulle träffa någon jag kände här var uteslutet. Jag var på besök i akademin. Jag iakttog och observerade det nya och okända. Jag önskade inget hellre än att bli en del av detta sammanhang, men insåg också att jag hade en lång väg kvar att vandra.

I den solbelysta backen ner mot huset hanns jag ikapp av Philip Lalander som jag talat lite med under middagen. Han var från Norrköping, men var doktorand vid Högskolan i Kalmar. Han skulle tala om sitt projekt senare under veckan. Jag stammade något om att detta var första gången för mig, att det verkade trevligt och att det skulle bli kul. Bad min vana trogen om ursäkt för att jag bara var student, men försökte rädda situationen med att säga att jag sökte forskarutbildningen. Att jag sökt två gånger men inte lyckats komma in berättade jag inte. Det var för plågsamt. Under vår korta promenad luftade dock för första gången, både för mig själv och för någon annan, mina tankar på ämne för avhandlingen. Efter att jag fått beskedet att programmet ändrats hade jag tänkt om. Jag skulle inte tala om Ulf Lundell, utan om nyktra alkoholisters arbete i AA och Länken. Titeln på mitt anförande skulle jag ge till Thomas under dagen: Manligt umgänge som terapeutisk metod: En diskussion om AA och Länken. "Vad kul", sa Philip. "Jag ska också tala om män och alkohol". Inombords jublade jag. Jag var kanske trots allt inte så utanför som jag trodde, som jag allt för lätt och allt som oftast kunde få för mig. Vi talade om detta och Philip berättade om förra årets session, på Island. Han talade till mig som vore jag en del i en gemenskap. Detta börjar bra, tänkte jag. Solen sken och livet lekte. Bageriets grepp runt strupen lossnade lite och oron inför fredagens uppgift gick att släppa lite.

Det fortsatte kännas bra. Carleheden talade väl och jag kände igen mig. Jag hade ju läst en hel del genusteori, trots allt. Jag var ingen nybörjare, även om det var första gången jag träffade dessa människor, i detta sammanhang. Även om jag satt tyst stärktes jag i tron på att jag kanske var något på spåret här. Kanske hade jag äntligen hittat ämnet för en avhandling, den sista pusselbiten för att ta steget in i akademin. Att jag inte kommit in på forskarutbildningen hade till stor del handlat om att jag först inte visste alls vad jag ville skriva om, vilket de tre som antogs hade klara bilder av. Andra gången hade jag tvingat fram ett ämne jag inte riktigt trodde på, vilket så klart lyste igenom i ansökan. Men här fanns något. Genus, maskulinitet och droger/missbruk ringade väl in mina intressen. Ett litet hopp började spira inombords.

Efter lunchen satte jag mig i solen utanför huset. Jag åt snabbt och sökte mig sedan till ensamheten, för att samla kraft och mod. Intrycken var många, liksom alla motstridiga känslor som bubblade inombords. Det tog på krafterna. Ensamhet har för mig alltid varit ett sätt att klara mig genom det okända och svåra. Ensam är inte starkt, det är inte så jag känner, men för mig har det varit ett sätt att klara kraven och lösa problemen, som ofta har varit sociala. Efter en kort promenad runt anläggningen hamnade jag, redo för eftermiddagen, utanför huset där vi höll till. Plötsligt stod hon där framför mig, en av tjejerna i kretsen. Hon presenterade sig som Astrid Hedin och frågade vem jag var. Jag drog den korta versionen. Hon hade varit med tidigare och skulle vara med och arrangera nästa års träff, i Sverige. Hon var världsvan och akademiker. Hon var en del av den värld jag så innerligt gärna ville in i. Hon hade allt det jag saknade. Läste Tyska på Goethe Institut och förde sig som man ska. Att hon sökte upp mig och gläntade på dörren till akademin fick min kropp att reagera. Jag togs på sängen av känslorna som bubblade inombords. Men jag höll det inom mig, för känslan av underlägsenhet förlamade mig. Jag försökte överleva och var tacksam för att hon uppenbarligen tog sig an mig, för att hon varsamt visade vägen. Snart kom de andra och förtrollningen var bruten.

Arne Nilsson ansvarade för eftermiddagens enda presentation, som jag delvis hört innan, men som var lika fascinerande, denna gång drog han den på engelska. Maskulinitet är intressant, tänkte jag. Och förslaget till avhandlingsämne antog allt tydligare former. Nu skulle jag bara få ner tankarna på papper, i form av en presentation som jag kunde delge övriga. Det skulle nog gå bra, tänkte jag. Detta var trevliga människor som ville mig väl och vi var alla intresserade av samma sak. Efter Arne var det dags för film. Vi fick i uppdrag att tänka på och sedan svara på några frågor. Och det släppte lös en flodväg av tankar och analytiska uppslag. Plötsligt såg jag saker jag aldrig tänkt på. Veckans berg-och-dalbane-färd rullade på. Jag var lycklig.

Efter filmen bar det av med buss till en nedlagd bomullsfabrik, som nu huserade ett galleri. I programmet presenterades den som Norges bästa utställningslokal. Det var det säkert också, men nu när jag kände mig mer bekväm tog jag tillfället i akt att tala med de nyvunna bekantskaperna. Jag spelade rollen som akademiker och det gick riktigt bra. Sedan var det fest på kvällen. Jag drack vin. Dansade och njöt av livet och sammanhanget. När jag skulle gå tillbaka till mitt rum kom jag fel. Alla husen såg likadana ut och nyckeln passade inte i dörren. Jag var inte helt nykter. Förbryllad stod jag där och tänkte på vad som var fel. Då hörde jag det omisskännliga av ett älskande par, som gav sig här åt varandras kroppar så hela huset skakade. Det var en av sakerna som jag hört om NSU, att det idkas en hel del könsligt umgänge där. Unga akademiska människor, fria och med hela livet framför sig. Varför inte. Vackert! Men jag var gift, hade barn och detta var min sista chans att ta mig in i akademin. Den dörren var stängd! Det var inte därför jag var där. Jag gick till mitt hus, till mitt rum och min säng. Och jag somnade i ett rus av glädje som inte bara hade med alkoholen att göra. Jag tänkte äntligen! Kanske, kanske!

Mina år i akademin 6

Känslan av ensamhet, där på caféet i Arendal, lördagen den 27 juli, 1996. Den känslan minns jag fortfarande. Dagen innan hade jag stått i bageriet, i en miljö och med människor som jag visserligen fungerade och kände mig hemma i, men som jag mentalt lämnat många år tidigare. Det var hit jag ville, in i akademin. Men när jag väl stod där på tröskeln tvekade jag. Här befann jag mig i okänt land, ensam i en terräng som bara på ytan liknade den jag var van vid. Här liksom i bageriet fanns det människor, hus och natur. Solen strålade och havet glimrade bortanför båtarnas vajande master nere i hamnen. Men det såg jag som på film, innesluten som jag var, i en osynlig bubbla. Redan dagen efter skulle jag hålla min presentation, om Ulf Lundell och nordisk maskulinitet. Kroppen gjorde motstånd. Jag var inte redo, hade inte kunnat förbereda mig av rädsla och nervositet. Detta var min chans, min biljett till det liv och den värld jag så hett längtade efter. Det var här och det var nu det gällde. Jag var skräckslagen.

Jag satt på caféet i någon timme medan det sakta fylldes med gäster. 13.30 skulle det gå en buss från Rutebilstationen, ut till Hove på Tromöya. Än fanns det tid. Jag gick ut på torget och vandrade planlöst genom staden, ner i hamnen. Hela tiden, liksom innesluten i en bubbla. Kontakten med verkligheten var avskuren, av skräck och förväntan. Jag ringde hem till min fru och barnen från en telefonkiosk. Det var innan mobiltelefonen blev var mans egendom. Vi hade skiljts åt som ovänner. Sommaren hade varit jobbig, för vi ville så uppenbart olika saker med våra liv. Det bidrog till den alienerade känslan och fick mig att känna mig än mer ensam. Och när vi inte kunde komma överens på telefon ångrade jag att jag ringt, även om det kändes bra att höra min dotters glada röst. Jag var på väg, men dröjde mig kvar i dörrhålet.

Satte mig på en klippa med utsikt över havet. Tänkte på veckan som låg framför mig. På kvällens festmiddag. Men mest på mitt anförande dagen efter. Vad skulle jag tala om och vem skulle jag tala inför. Jag hade föreläst en gång, om min C-uppsats. Och inför den föreläsningen hade jag varit skräckslagen. Under 24 timmar innan kunde jag inte tänka på något annat, även om jag skulle tala om en text jag jobbat med i nästan två år. Det gick bra trots allt och efteråt gick jag som på moln. Men då talade jag för studenter. Här skulle jag tala för doktorander, lärare och kanske även för någon professor. Hur skulle det gå? Magen bubblade, huvudet kokade. Solen lyste. Det var en helt underbar sommardag och det var detta jag vill, mer än något annat. Det får gå som det vill. Jag måste göra det. Vandrade ett varv till, upp och ner för de branta backarna. Hittade Rutebilstationen. Satte mig att vänta. Det var en timme kvar till bussen skulle gå.

Plötsligt stod den bara där, bussen. Och jag klev på. Nästa minne är från den öppna gräsplanen. Vid kortänden till ett av husen stod ett bord. Där skulle man anmäla sig och det bjöds på välkomstdrink. Jag hälsades välkommen, prickades av och fick en nyckel. Jag skulle bo i ett av husen längst upp, längst bort, från salen där festmiddagen skulle hållas senare på kvällen. Tog min väska och gick till rummet där jag bäddade den smala sängen. Anläggningen väckte minnen från lumpen, men här fick jag i alla fall ett eget rum. Ansattes av rastlöshet. Tog en promenad. Gick ner till havet och fann en helt fantastisk strand, fylld med runda, fina stenar. Satt där i över en timme och samlade tankarna. Även om man inte fick det tog jag med mig några stenar upp till rummet. På vägen tillbaka mötte jag Thomas som bjudit in mig i kretsen Mellan män och maskuliniteter och till veckan i regi av Nordiska Sommaruniversitetet. Han hälsade hjärtligt! Vi talade en stund om sommaren och jag frågade om veckan och vad som skulle hända. Då sa han något som fick en stor sten att lätta från bröstet på mig. "Vi har ändrat lite i programmet och din presentation har flyttats till fredagen. Hoppas det är okej?" Klart det var! Jag jublade inombords. Nu kunde jag ägna veckan åt att lyssna in, lära mig mer och förbereda mig på vad jag skulle säga. "Vi ses senare, på middagen", sa han och jag gick till mitt rum och sov en stund, lättad över beskedet.

Satte mig sedan och studerade veckans program. Jag läste namn som för mig där och då bara var just namn, men som senare kommit att bli människor, några är idag kollegor och vissa har jag lärt känna som vänner. Om det visste jag emellertid då inget. Än så länge var framtiden fullkomligt öppen. Det kändes tryggt att jag kände Thomas lite och att jag tidigare lyssnat på Arne Nilsson, som jag såg skulle tala dagen efter om homosexuella mäns arbete med att skapa privata arenor för möten i det offentliga. Han hade talat på etnologen något år tidigare. Ibland behövs det inte så mycket för att känslan av trygghet ska infinna sig. Lite omstuvningar i programmet och några bekanta ansikten.

Inför middagen på kvällen drack jag lite vodka på rummet, för det var otänkbart att möta nya, obekanta människor, i en helt ny och skrämmande ovan miljö, nykter. Konsten att mingla har jag aldrig lyckats lära mig och med tanke på vem jag var då och på omständigheten var det för mig otänkbart att åka utan att vara väl förberedd. Jag drack inte för att att bli full, utan för att kunna fungera nyktert och belevat, för att inte lamslås av rädsla och osäkerhet. Vid vårt bord var stämningen dock inbjudande och god. Thomas presenterade mig för Phillip Lalander och vid bordet satt även Ella Johansson, som jag visste hade en PostDoc-tjänst i Umeå, tillsammans med en av mina gamla lärare från grundutbildningen i Etnologi. Plötsligt kände jag mig inte riktigt lika utanför längre. Innanför skulle det dröja många år innan jag kände mig, men där och då räckte den känslan en lång väg.

Läxor och synen på kunskap

En debattartikel skriven av Pernilla Alm, publicerad på Brännpunkt för några dagar sedan, inleds med följande ord:

Läxor regleras inte i skollagen. De nämns inte i läroplanen. De är, enligt Skolverket, inte obligatoriska för elever att utföra. Trots detta är läxor vanligt förekommande i svenska skolor. Lärare har ingen formell utbildning i hur man ska utforma och hantera läxor och gör således så som de tror är bäst. Enligt skollagen ska svenska skolan vara likvärdig vilket innebär att skolan ska ta hänsyn till varje individs förutsättningar och behov. Den svenska debatten om läxor rör just nu hur läxhjälp ska utformas och finansieras, samt hur en läxa ska vara för att vara bra. Fokus i läxdebatten ligger dock fel. Problemen med läxor och läxhjälp är så många och så komplexa att vi i stället borde backa några steg och fråga oss – varför läxa?

Varför läxa? Det är en bra och viktig fråga, för den avslöjar vilken syn på kunskap som finns bland lärare, elever och ute i samhället. Frågan skulle kunna formuleras så här också; varför skola och utbildning? Vad innebär det att studera? Jag läser vidare.

Läxor är nämligen inte lika med mer kunskap, enligt forskning. Läxforskningen är snårig men flera erkända forskare är åtminstone överens om att läxor ger låg effekt på inlärningen upp till årskurs fem. De är också överens om att läxor faktiskt kan skada inlärningen för barn i den här åldern. Felaktig kunskap kan cementeras och om läxstunden är negativ kan det göra eleven negativt inställd till skolarbetet överlag.

Reagerar på ordet "läxforskning", för det är inte så jag ser på forskning. Det är ett alldeles för snävt och problematiskt sätt att se på kunskap, som om forskning skulle kunna visa i detalj vad som är bra eller dåligt, generellt. Hur läxor skulle kunna leda till att en "felaktig" syn på kunskap cementeras, är också problematiskt. För läxor handlar inte om att ersätta skolarbetet, utan om att på egen hand öva på det som läraren gått igenom under skoldagen, på lektionerna. Om det finns problem med läxor så handlar det om hur man gör och vad man ska ha dem till, det håller jag med Alm om. Men, och det är viktigare, det handlar framförallt om hur man ser på kunskap, skola och utbildning.

Elevers skolplikt sträcker sig till maximalt åtta timmar om dagen i årskurs tre till nio. Elever på högstadiet går ofta sju till åtta timmar per dag. Därefter har de läxor i flertalet av de ämnen de läser. Sällan eller aldrig samordnas läxplaneringen bland lärarna och eleverna kan under vissa veckor tvingas arbeta många timmars övertid. I Sverige har vi arbetstidslagar för vuxna, dock inte för elever. Ingen har ansvaret för hur lång en elevs verkliga arbetsdag egentligen blir.

Denna skrivning reagerar jag starkt på, för det är inte så jag ser på utbildning. Skolan är en arbetsplats, men bara för dem som arbetar där. Lärande är inget arbete som kan likställas med annat arbete. Skolplikten handlar om att reglera det man kan reglera och lärande är alldeles för komplext och individuellt för det. Kunskap kan inte produceras enligt principer hämtade från näringslivet. Alm är själv lärare och om detta är hennes sätt att möta kraven från New Public Management och om det blir den dominerande synen på kunskap, är vi alla illa ute. Problemet med NPM är att det likställer kunskap med produkter som produceras i tillverkningsindustrin. Det handlar alltså om synen på kunskap, och den synen har Alm gjort till sin. Det är allvarligt, för lärande kan INTE likställas med arbete och därför går det inte att uttala sig kategoriskt om läxor, varken för eller mot. Och forskningen om läxor, om det nu finns någon, blir därför meningslös. Om det är kunskap vi vill ha är det kunskapsteoretisk forskning vi behöver, inte fler enkäter, kontrollsystem och utvärderingar. Innan vi vet vad vi menar med kunskap blir frågan om läxor i bästa fall meningslös.

Idag på Brännpunkt bemöts Alms tankar om läxor av Christine Liebendörfer. Hennes debattartikel har titeln; Vill man bli bra på något krävs övning, vilket indikerar en annan syn på kunskap än den Alm ger uttryck för. Det lovar gott, och hon skriver följande.

Om läxor är konstruerade så att eleverna själva kan göra dem utan att föräldrarna behöver vara pedagoger, om läxorna är övning av någonting bekant och tar en rimlig tid, anser jag att läxor är bra. Det kan till exempel röra sig om engelska glosor, namngeografi eller öva stavning inför en diktamen.

Att KATEGORISK och genom att peka på "forskning" avfärda en institution inom alla utbildning genom alla tider, utan hänsyn tagen till dess utformning och med hänvisning till nutidsmänniskans stressade livssituation, är djupt problematiskt. Alm visar genom sitt sätt att resonera på en viktig del av skolans grundproblem och det löses inte genom att avskaffa läxor. Liebendörfer visar detta tydligt genom sitt förslag, som visar på en helt annan kunskapssyn där tid inte är en faktor. I utvärderingen som jag läste just innan jag gick på julledighet fanns många olika uttryck för just den syn på kunskap som Alm ger uttryck för. Följande mening, hämtad från utvärderingen, fångar mycket av det som är problemet i dagens utbildningssystem.

Vi har inte bara avkodat ert budskap fel utan ni har kodat budskapet mycket otydligt. En del kursare har suttit i 4-5 timmar på tentan och svarat men fått 0-rätt!?

För det första anser studenterna att det är vi lärare som ska ge dem allt vad det behöver för att klara tenta, och om de misslyckas är det vårt problem. Det löses genom att få mindre att läsa, genom fler frågor och genom att ge poäng på frågorna så att man kan klara sig med minsta möjliga arbetsinsats. Poängen ses som belöning för den tid man lagt ner på studierna, inte som ett erkännande från läraren på att man faktiskt kan det man rimligen bör kunna efter en kurs på högskolan. Ansvaret för lärandet ligger alltid hos den som vill lära och det är en av de viktigaste pedagogiska poängerna med läxor! För det andra anser många (för det handlar så klart inte om alla) studenter att det är tiden de lägger ner på studier eller i tentasalen som räknas. Titta vad duktig jag är, som sitter och skriver i fem timmar. Är det kunskap man vill ha spelar det ingen roll, det är RESULTATET som räknas. Vad man läser, hur man läser och det man faktiskt kan. Innehållet i det man skriver. Får man underkänt kan det inte vara läraren det är fel på eller frågorna, utan HUR man studerar, VARFÖR man studerar och VAD man söker i sina studier. Ansvaret för lärandet är individens!

Åter till artikeln av Liebendörfer, som pekar på just ansvaret för lärandet och att det inte bara är elevens utan lika mycket föräldrarnas, och vill jag tillägga samhällets. Hon pekar också på att resultatet kommer an på vilken syn på kunskap man har och vad man faktiskt gör, inte bara att man gör.

Om man vill bli bra på någonting behöver man öva. Det kan gälla att lära sig spela ett instrument, spela fotboll eller bli skicklig på skateboard. På senare år har skärmtiden ökat bland barn och ungdomar. Många timmar ägnas åt att surfa på mobiler och datorer. Jag är övertygad om att om bara cirka 10 procent av skärmtiden i stället ägnades åt läxor, skulle elevernas kunskaper lättare befästas och resultaten förbättras.

Överför Alms (och många andra, även högt ansvariga för utbildning) kunskapssyn till fotboll. Många unga vill idag som bekant bli fotbollsproffs. Ingen tänker ens tanken att det går att bli bra på fotboll eller datorspel utan att öva, öva, öva och öva. Hur man kan få för sig att det skulle kunna vara på ett annat sätt i skolan och högre utbildning är en gåta, som i sig visar på vidden av problemet. Som jag ser det är det inte läxorna som är problemet, utan att man vill ha kunskapen (eller i alla fall betygen och en examen) utan att lägga ner den tid som krävs. Och om till och med lärare ger uttryck för tanken om att detta är möjligt i skolans värld, är vi illa ute. Det finns inte plats för hur många fotbollsproffs som helst, men det finns gott om plats för fler ingenjörer, lärare, forskare och så vidare. Och ju fler högutbildade det finns i ett samhälle, desto större plats finns det. Kunskap föder kunskap och höjer kvaliteten över hela linjen. Det handlar alltså inte om läxor eller inte läxor, utan om VAD man lägger tid på, och VARFÖR.

Attityden till skolarbete behöver förändras. När föräldrar åker iväg på semester under skolterminerna (även om ledighetsansökan har fått avslag) sänder det signaler att skolarbete inte är så viktigt.

Att DETTA inte, av skol- och utbildningsansvariga politiker inte anses vara ett problem talar också sitt tydliga språk. På högskolan märker vi lärare av den synen när studenterna på fullt allvar ställer frågan om vi kan flytta på tentan, eller lägga in fler tentatillfällen, för att de jobbar då, eller för att de är bortresta. Vi får också läsa långa utläggningar om varför de inte kunde komma till det obligatoriska seminariet eller den avtalade handledningen, som inte sällan avslutas med frågan om dessa hinder inte kan räknas som giltiga. Som om kunskapen handlade om något annat än tid, möda och intresse?!

Tänk om föräldrar kunde uppskatta vad skolan ger deras barn, även läxor, och värna om inlärningsprocessen, och tänk om skolan och föräldrarna i större utsträckning kunde samarbeta. Då skulle skolresultaten med största sannolikhet förbättras.

Tänk om samhället kunde uppskatta kunskap mer än pengar. Då skulle läraryrket bli det mest eftertraktade yrket och då skulle vi lärare utmanas av elever och studenter, vi skulle få frågor som verkligen handlar om det vi är där för: LÄRANDE, KUNSKAP och UTVECKLING. Med en sådan syn på kunskap skulle bildningens värde öka, liksom läsandet av god litteratur. Språket skulle vårdas mer och kunskapen skulle växa och frodas underifrån. Tänk om 2015 års skoldebatt kunde handla om det istället för om läxor eller inga läxor, eller om läxhjälp ska vara avdragsgillt eller inte. Tänk om skoldebatten inte handlade om vilket skola jag ska välja (och om den skolan har en ekonomi som är tillräckligt bärkraftig för att mina barn ska kunna gå kvar där under hela sin utbildning), utan om vad jag måste göra för att lära mig tillräckligt för att klara mig i livet.

Tänk om kunskap var en kollektiv angelägenhet. Tänk om!

Mina år i akademin 5

Återvänder i tanken till våren 1996. Till vändningen. Till ett år som började i besvikelse, men som sedan hämtade upp sig betydligt. För andra gången hade jag misslyckats med att antas som doktorand i etnologi vid Göteborgs universitet. Jag läste kulturvetenskap och författade en essä om Ulf Lundell (som jag med skämskudden i beredskap har publicerat här, här, här och här). Den texten kom att få en stor betydelse för mig och mitt liv. Först nu när jag blickar bakåt inser jag hur stor betydelse just den texten har spelat. Inte på grund av dess akademiska kvaliteter, för sådana saknas. Jag skrev den för att jag kunde och för att jag lyssnade en massa på hans musik då. Min lärare peppade mig, men jag förstod längre fram i processen att hon var besviken, för hon såg framför sig en analys av Lundells kvinnosyn. Där var jag dock inte då i tanken. Visst förstod jag vad hon menade, men jag skrev om en artist jag beundrade och var alldeles för upptagen av det för att tänka kritiskt. Det var med andra ord inte därför den kom att bli betydelsefull.

Essän om Lundell skrev jag under den tredje delkursen, i början av maj. Den sista delkursen handlade om Kultursociologi, och där skrev jag som bekant (se tidigare poster i denna serie) om Karel Kosik, som jag tänk skulle utgöra den teoretiska stommen i min avhandling, den som jag allt mer tappade tron på. Kursen hölls av sociologerna Thomas Johansson och Håkan Thörn. Sista tillfället på kursen, i början av juni, tittade vi på film. Vi höll till i en gammal stenvilla ovanför Näckrosdammen, vid Humanisten. Det var en varm dag. Vi tittade på film, Blue Velvet, av David Lynch. Vill minnas att den presenterade som en postmodern film, och att vi efteråt skulle samtala om den analytiska ingången över ett glas vin och lite ost och kex. Det var trevligt, lärarna bjöd på sig själva. Kvällen var ljum och innan vi bröt upp för att dra vidare till restaurang Krakov för att äta kallade Thomas Johansson mig till sig. Han frågade om jag skrivit om Ulf Lundell och om jag inte hade lust att komma med till Nordiska Sommaruniversitetet (NSU), i Arendal i Norge i slutet av sommaren? Johansson var en av ledarna för en krets (arbetsgrupperna heter så): Mellan män och maskuliniteter. Jag överrumplades. Skulle jag kunna det? Skulle jag våga presentera något, för akademiker, utomlands? Det är väldigt prestiglöst och en blandning av folk, studenter och forskare. Kom med, sa han. Tänk på det så kan vi höras.

Vi fortsatte sedan till restaurangen, men jag var någon annanstans i tanken. Jag åt och satt sedan tyst och lyssnade. Njöt av umgänget och den fina kvällen. Dröjde mig kvar i känslan av att vara student. Höll bageriet på armlängds avstånd. Till hösten skulle jag läsa Idé- och Lärdomshistoria. Sista året som jag kunde ta studiemedel. Lyssnade dock inte på vad de andra talade om. Tänkte på NSU, på om jag vågade. För jag visste redan att detta var chansen jag väntat på. Det var nu eller aldrig. När jag gick sa jag till Thomas att jag skulle höra av mig när jag tänkt färdigt, vilket jag gjorde redan dagen efter. Självklart skulle jag vara med.

Sommaren rann iväg och snart var det dags att köpa biljett till Norge, till Arendal. Minns tydligt hur jag stod på centralstationen i Göteborg och vägde olika alternativ som jag fick presenterade för mig, av kvinnan i kassan. Även om jag jobbat en hel sommar var jag student och vi hade det inte så fett. Bagerijobbet gav inte så mycket, så jag tyckte det lät som en god idé att övernatta i Oslo, på centralstationen där. Det gick nämligen inget tåg till Göteborg förrän på morgonen efter. Dit bokade jag tåg till Oslo och sedan nattåg till Arendal. Det kändes som en lysande idé, där och då. Jag var fokuserad på det jag skulle göra då, under veckan, på mitt anförande om Ulf Lundell och nordisk maskulinitet, som titeln lyser i det första programmet. Jag skulle tala den första dagen och det skrämde mig lite.

Det var med oro i kroppen, men också med förväntan, jag satte mig på tåget mot Oslo, fredagen den 26 juli. När jag kom fram var det mörkt och sent, men jag hittade mig sovvagn och insåg när tåget rullade att jag var ensam i kupén. Ganska tidigt på natten kom tåget fram till Arendal och där kopplades vagnen av, så jag sov gott i en tyst och stillastående tågvagn, fortfarande ensam i kupén. På morgonen väcktes jag av konduktören som kackade på dörren och ställde en frukostbricka utanför. Jag tog med mig maten och satte mig på klipporna vid hamnen. Solen strålade och jag bubblade över av känslor. Glädje, oro, spänning. Nu var jag här och från och med nu överlämnar jag mig i ödets händer, det var vad som fick mig att våga ta ett steg till, så ett till. Och ytterligare ett.

Än var det många timmar kvar till bussen mot ön Tromöy där NSUs sommarsession skulle hållas, gick. Jag satte sikte på första bästa café. Där kände jag mig hemma. Där kunde jag landa och samla ihop mig och där kunde jag förbereda mig för vecka som skulle komma och på mitt anförande. Jag köpte en norsk dagstidning, för det vad som sagt ett nordiskt möte med deltagare från alla nordiska länder. Kroppen var i olag, men detta var min chans och jag tänkte inte låta ett sviktande självförtroende stoppa mig. Det var nu eller aldrig!

Moralens geologi 31

Här mitt i kapitlet går jag lite vilse. Inser det när jag försöker hitta in i texten och tankarna. Men jag fortsätter ändå, för detta att gå vilse i en text av Deleuze och Guattari är inte ett problem egentligen. Problem blir det först när man förlamas av panik och fastnar i oförmåga att tänka kring texten, med texten, om det samhälle och den värld man lever i. Därför tar jag det med ro och fortsätter, inte där jag var, utan där jag är.

2014 går mot sitt slut. 2015 har redan om några dagar inletts. Världen står och väger. Framtiden är mer öppen än på länge. Kriserna avlöser varandra och dem som ska lösa problemen åt oss slåss inbördes om att visa sig mest värdig förtroendet, i ett krig där alla medel är tillåtna. Kriget handlar om kanalisering av krafter som strävar efter upplösning och krafter som vill sammanhållning. Frihet eller styrning, kaos eller kontroll.

This has many consequences. The new configuration of expression and content conditions not only the organism's power to reproduce but also its power to deterritorialize or accelerate deterritorialization.

Neoklassisk nationalekonomi utgår från premissen att ekonomin ska lämnas fri, att politikens uppgift är att besluta om så få regler som möjligt, för att det leder till jämvikt och välstånd för alla. Den tanken är utsatt för kritik, inte minst för att tecknen på att det verkligen skulle vara så uteblivit. Inget tyder på att en helt deterritorialiserad ekonomi fungerar. En helt fri ekonomi visar sig allt som oftast sträva mot territorialisering, när politiskt demokratiska monopol övergår i privat ägo, utan insyn och med total kontroll. Allt fler talar idag därför om behovet av Keynesianism. Den enda vägen är aldrig ett alternativ, för den leder fel. Det är den moral jag finner i texten jag använder som verktyg för att förstå min samtid.

The alignment of the code or linearity of the nucleic sequence in fact marks a threshold of deterritorialization of the "sign" that gives it a new ability to be copied and makes the organism more deterritorialized than a crystal: only something deterritorialized is capable of reproducing itself.

Bara det som är upplöst och fritt kan reproduceras. Låt det bli en lärdom inför det nya året. Total kontroll, vare sig den är statskontrollerad eller privat, är av ondo. Evolution, vilket är nyckeln till liv, är en process som inte kan styras, som bara kan följas. Förutsättningarna kan dock regleras. Kontexten där evolutionen lever sitt eget liv kan påverkas. Det går att förändra miljön och det går att öppna upp och stänga till, på marginalen. Om utvecklingen rör sig i en riktning som verkar hotfull, det vill säga närmar sig fullständigt kaos eller fullkomlig kontroll, kan man föröka göra något. Låt det bli slagordet för det nya året. Ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill.

When content and expression are divided along the lines of the molecular and the molar, substances move from state to state, from the preceding state to the following state, or from layer to layer, from an already constituted layer to a layer in the process of forming, while forms install themselves at the limit between the last layer or last state and the exterior milieu.

Allt och alla förändras, liksom miljön där förändringen sker. Innehållet förändrar uttrycken, liksom uttrycken förändrar innehållet. Och detta ger upphov till lager som stelnar och läggs på lager, som påverkar bildandet av nya lager lika mycket som det som skapar lagren. Lager som kan bestå av materia likväl som av sådant som är immateriellt.

Kulturen är inte en förklaring, det är det som ska förklaras. Moralen finns inte i världen för oss människor att upptäcka, den skapas av oss i vår strävan efter att leva ett gott liv. Rätt eller fel, bra eller dåligt? Det avgörs i samspel, mellan människor och mellan den värld som skapas i samverkan mellan en lång rad OLIKA aktörer.

Thus the stratum develops into epistrata and parastrata; this is accomplished through a set of inductions from layer to layer and state to state, or at the limit. A crystal displays this process in its pure state, since its form expands in all directions, but always as a function of the surface layer of the substance, which can be emptied of most of its interior without interfering with the growth. It is the crystal's subjugation to three-dimensionality, in other words its index of territoriality, that makes the structure incapable of formally reproducing and expressing itself; only the accessible surface can reproduce itself, since it is the only deterritorializable part.

Kristaller är eftertraktade, för sin hårdhet, sin exakthet och sin överblickbarhet. Men det är i själva verket en själlös tomhet som öppnar upp sig. Kristallens transparens gör den idealisk för makten att övervaka, om liknelsen fungerar? Kristallen är resultatet av kontroll och sammanhållning, enligt strikta regler. Den är död, liksom det hav där sikten är god. Livet växer ur myllret, det okontrollerade, nyckfullt föränderliga, myller som den med önskan att kontrollera fasar för. Både och är nyckeln, aldrig antingen eller. Balans mellan krafterna är vad som leder till hållbarhet.

On the contrary, the detachment of a pure line of expression on the organic stratum makes it possible for the organism to attain a much higher threshold of deterritorialization, gives it a mechanism of reproduction covering all the details of its complex spatial structure, and enables it to put all of its interior layers "topologically in contact" with the exterior, or rather with the polarized limit (hence the special role of the living membrane).

Membran är mellanrum, är tystnaden som ger liv åt tankar som inte tvingats fram. Där uppstår livet, i spänningen mellan, som alla delar av helheten ömsesidigt har att värna. Därför är kontroll en omöjlig dröm. Vi vill veta, men måste acceptera att det inte går att veta. Det är alla intelligenta varelsers dilemma, att det man eftertraktar mest är det man inte kan få. Framtiden må vara mer oviss än någonsin, men det skulle kunna betraktas som en nyttig påminnelse om just detta fundamentala fakta. Öppenheten och ovissheten är bara ett problem om den betraktas på det sättet. Liksom konstens värde uppstår i mötet mellan verket och betraktaren, skapas framtiden i möten mellan. Det är delarna OCH mellanrummen som bygger helheten. Därför detta tal i texten om stratum, som verktyg att tänka med för att förstå moral, kultur och levt liv. Mellanrummens betydelse är lätt att bortse från om sökandet efter SVARET är den enda tillåtna vägen fram. Låt det bli en påminnelse inför det nya året.

The development of the stratum into epistrata and parastrata occurs not through simple inductions but through transductions that account for the amplification of the resonance between the molecular and the molar, independently of order of magnitude; for the functional efficacy of the interior substances, independently of distance; and for the possibility of a proliferation and even interlacing of forms, independently of codes (surplus values of code or phenomena of transcoding or aparallel evolution).

Resonans går inte att kontrollera, den lever sitt eget liv mellan det den resonerar med. Gillar den tanken, för jag saknar resonans i i samhället. Där uppstår och förändras samhället, i samspelet mellan delarna som bygger helheten genom ömsesidig strävan efter kontroll. Det resoneras alldeles för lite, och debatteras på tok för mycket. Tänk om 2015 kunde bli året då resonansen fick råda lite mer. Som sagt, inte antingen eller, utan både och. Resonans är bra, för det ger upphov till något nytt och oväntat. Och inget eller ingen säger att vi okritiskt måste acceptera vilket utfall som helst. Vi kan välja om vi vill bejaka det som resonansen leder till, eller om vi bara ska låta processen och förändringen fortsätta.

Bloggpost 2000

Det är i dagarna fyra år sedan jag började blogga på allvar. Och detta blir den 2000de posten sedan starten. Det känns högtidligt att skriva det, att publicera bloggpost 2000. Om jag haft det som mål när jag började, att det skulle bli 2000 poster hade jag aldrig orkat, men en post till går alltid att få ur sig. En text om dagen, minst. Fler om andan faller på, men aldrig som ett krav. Den filosofin har hållit mig igång och framtiden får utvisa hur många poster det blir. Jag lovar inget och planerar aldrig mer än en dag i sänder.

Det finns en massa poster jag vill skriva, och det finns gott om serier av poster kvar att tänka ut. Världen förändras dessutom hela tiden, liksom kulturen jag skriver om och försöker förstå. Flyktlinjer är en upptäcktsresa, en plats att tänka på och ett forum för samtal. Så länge det är roligt, inspirationen lever, det känns meningsfullt att skriva och jag ser att texterna jag lägger ut blir lästa fortsätter jag blogga.

Flyktlinjer är också ett växthus för tankar, en plats att testa analysverktyg och ett ställe att presentera uppslag till förståelse för samhället och kulturen. Flyktlinjer är en del av mitt akademiska liv, ett redskap som lär mig och ger tillbaka lika mycket som det handlar om att nå ut och om tiden jag lägger på skrivandet. Blogga gör jag på fritiden, men arbetet har nytta av det och en investerad timme ger minst en tillbaka. Två böcker har jag plockat ur myllret av texter här och det finns minst två till som jag ska ta tag i och börja mejsla fram under året. Oerhört tacksam för allt detta, och för att jag blir läst!

Fyra år går fort, men om jag bläddrar bland posterna ser jag ju hur mycket som hänt och som jag reagerat på. Förre utbildningsministern Jan Björklund har lockat till skrivande eller retat tanken många gånger. På ett sätt är det ju bra, men bättre vore om vi levde i ett samhälle där kunskapen värnades för sin egen skull och där man lyssnade mer på forskare och litade på människor som utbildat sig till lärare och som vill arbeta i skolorna där ute, för samhällets och allas vår framtids skull.

Deleuze har också triggat tankar och det ser jag som det största och viktigaste värdet med Flyktlinjer, för mig själv. Jag har lärt mig oerhört mycket av att skriva om och med Deleuze! Gladast är jag för att bekantskapen med Nietzsche har fördjupats. Under året som kommer bör jag bli färdig med hans samlade verk. Det kommer att bli tomt. Vad ska jag läsa på pendeltåget då? Heidegger? Kant? Eller Wittgenstein? Vi får se.

Tycker som sagt inte om att planera. Förberedelser är dock viktigt, och den skillnaden har jag uppmärksammat i en rad bloggposter. Det planeras och målsäkras, utvärderas och fokuseras allt mer på form. Jag vill se Flyktlinjer som en struktur utan centrum, ett ständigt föränderligt innehåll som formar och formas av och genom processen av tillblivelse, som även påverkar mig och mitt tänkande. Här finns inget mål, utöver texten och tankarna, språket och analysen. Ord vid ord som bildar meningar, som bär tankarna bortom min horisont.

Jag vet inte exakt vem som läser det jag skriver, eller hur noga texterna läses. Jag ser att vissa rubriker lockar fler och andra färre, men något tydligt mönster går inte att urskilja. Trenden är ökande och jag har på senare tid börjar få en del uppdrag och inbjudningar. Jag känner att jag kan göra skillnad, i alla fall på marginalen. Världen förändras inte av en blogg. Men någonstans, i det tysta, i myllret av vardagliga händelser, börjar det som sedan växer sig starkt. Det gäller lika för främlingsfientlighet och SD som för positiva förändringar. Jag gör vad jag kan för det jag tror på. Sedan är det upp till andra vad som händer med texterna. Det som fungerar och slår an en ton sprids, ibland vitt och brett. Det andra lämnas därhän. Så måste det vara. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, underifrån!

2000 poster om minst en sida, men i snitt tror jag snittet ligger på minst två sidor. 4000 sidor text alltså, om jag skulle få för mig att skriva ut dem, minst. Mitt skrivande och tänkande har definitivt utvecklats av detta nötande vid datorn och på tangenterna, liksom min uppmärksamhet på världen utanför och runtomkring. Kulturens komplexitet går aldrig att bemästra, dess vidd och (brist på) logik kan bara förstås, men aldrig fullt ut. Även om jag skriver 2000 poster till kommer jag inte närmare en fullständig förklaring av kulturen, för någon sådan existerar inte. Om det fanns en sådan skulle livet och världen se helt annorlunda ut. Detta är något vi alla måste acceptera, om vi verkligen vill förstå vad det innebär att leva som människa bland andra.

Flyktlinjer är ett bildningsprojekt, för mig liksom för den som läser. Jag vill locka till läsning, vill tipsa om böcker och andra texter, vill visa på ingångar till saker att arbeta vidare med. Bildning är något man gör tillsammans, det är inget individuellt projekt. Därför passar bloggen med dess möjlighet till interaktion väl som forum. Texter som publiceras på nätet är sökbara och det gör att tankar kan spridas. Det ser jag som en fördel, som något positivt, även om jag är en varm anhängare av den tryckta boken. Jag ser det som olika sidor av samma sak. Kunskapen i centrum är en viktig princip, vetande för vetandets skull. Inte kontroll och måluppfyllelse, utan sökande, nyfikenhet och öppenhet. 

Snart är det ett nytt år. Det blir mitt femte år som bloggare. Ett spännande år på många olika sätt, som det finns gott om anledningar att återkomma till. Jag hoppas att jag även i fortsättningen ska bli läst. Det är ett förtroende som jag tar på största allvar. Jag strävar efter att publicera en variation av olika texter, med en tydlig röd tråd. Kultur är vad jag närmar mig och försöker förstå, från olika håll och på olika sätt. Kunskap är visionen. ständigt ökad, breddad och fördjupad, kunskap. Jag vill veta mer och hoppas att jag inte är ensam. Därför bloggar jag, för att förstå, samhället, världen, livet och mig själv. 

Tack för att just du läser!

Berlin. Kontrasternas stad

Att åka till Berlin på vintern är naturligtvis inte samma sak som att åka dit när det är sommar. Men det är minst lika fint och även om vädret var det samma som hemma var det ändå en skillnad och Berlin är ju en världsstad även på vintern!

Och kontrasterna blev som synes inte mindre ... Julen trängde sig dessutom på och den var lite större, lite mer glöggfryntligt julig och lite mer färglad. Särskilt på kvällen.

 Julmarknad verkar vara tyskarnas grej, och jag medger att det var trevligt och spred en fin känsla i kroppen. Kommers, jo visst, men ändå med hjärtat på rätt ställe.

Hur många steg (jag köpte en stegräknare innan jul) är det mellan Berlin Alexanderplatz och Kurfurstendam? Cirka 19500 steg. Fast då kryssade vi lite mellan olika sevärdheter och handlade lite också. Ett gott dagsverke!

Det som en gång var Östtyskarnas centrum, med radiotornet som landmärke, är fortfarande lite mer obebyggt, även om det där snabbt växer fram enorma komplex. Här finns några av Berlins älsta och finaste kulturbyggnader.

Tänker särskilt på Humboldtuniversitetet som är bildningens högborg!

Humboldtuniversitetet

Brandenburger Tor

Riksdagshuset är mäktigt även en grådaskig dag i slutet av december. Kanske är det en större upplevelse att vara i en berömd stad när det inte är sommar och sol? Det är åtminstonne färre andra turister där ...

Minnesmärket över Holocaust är mäktigt och tar sig innanför huden på en. Det stort och man kan förlora sig i tankar mellan kollonnerna. Det kanske inte ser så märkvärdigt ut, men det är verkligen en upplevelse att vara där och den stannar kvar länge i kroppen. Särskilt en regnig dag som denna.

Kontrasternas, som sagt. Gammalt och nytt och fullt av experimentell arkitektur.

När jag var här första gången, 1982 låg Potsdamer Platz på andra sidan muren. Där fanns inget, bara gräs och grus och vi betraktade platsen via ett utkikstorn. Andra gången jag var där, strax efter att muren revs, var det en grushög. Idag reser sig ett GIGANTISKT köpcentrer och kontrorskomplex på platsen.

Muren, eller minnen av den finns fortfarande kvar, överallt. Ett spår i gatan visar var den stod och vid Potsdamer Platz har bitar av den bevarats.

Konst och utsmyckningar finns det gott om, överallt.

Berlin är en luftig stad. Breda gator och fullt av orörda eller övergivna platser. Det bidrar till att ge känslan av en stad som inte riktigt vet vad den är och vart den ska. Här finns minnen av fornstora dagar och minnen av kriget, både det andra världskriget och det kalla krig som följde. Det är en delad stad, men också en öppen stad. En ungdomlig stad, byggd på ruinerna av det som en gång var Europas mittpunkt. Berlin skapar mera och man blir aldrig färdig med staden.

Beril är en stad där man kan andas och där man får plats, i ordets alla bemärkelser. En ännu inte färdig stad, trots att den har en lång och innehållsrik historia.

Vi bodde i Västberlins centrum, som fortfarande känns som stadens mittpunkt. I alla fall dess kommeriella centrum. Och där finns Europas största varuhus. Kaufhaus des Westes, KaDeWe. Kommersen är välbekant, men huset unikt och vackert! Både på insidan och utsidan.

Symboliken i statyn är tydlig. En och samma stad, men med en livslinje som är av. Idag är brottet sammanfogat, men ärren syns fortfarande, över 25 år efter att staden och landet enades, överallt. Det är tragiskt, men samtidigt en nyttig påminnelse om vad människor, ja till och med nära grannar, kan göra med och mot varandra.

1870 enades Tyskland och det restes ett imponerande monument som idag står mitt på den stora paradgatan som går genom det enorma parkområdet Tiergarten och som leder fram till Brandenburger Tor. Vi tog en promenad dit, genom parken, i skymningen på julafton, mitt när hela Sverige stod stilla och "alla" tittade på Kalle Anka. Julen 2014 var den första jag firade utomlands, men inte den sista.

Olof Palme var en stor och betydelsefull stadsman, det märker man när man reser. I Berlin är platsen utanför den anrika (men för djuren inte helt sunda) zoologiska parken uppkallad efter Sveriges stadsminister.

Ruiner behöver inte vara från antiken ... Här ett gammalt fabriksområde mitt i staden. Vackert och fantasieggande på något sätt, och det bidrar till den speciella Berlinkänslan.

Stadsdelen Kreutzberg, juldagen. Tomt, risigt, men ändå väldigt charmigt. Fyllt av konst och ännu en blikning till Sverige ...

Målet för juldagspromenaden var det Judiska museet, som ritats av arkitekten Daniel Liebskind. Även om vi inte hann gå in var det fantastiska huset väl värt en promenad.

Vattenfall bertyder uppenbarligen olika saker i Sverige och Tyskland/Berlin?

 

Muren finns som sagt bevarad. Och det bidrar också till känslan av Berlin.

Den gamla gränsövergången Check-Point Charlie. Här lämnade jag en gång väst, men jag kan inte säga att jag känner igen mig. Gripande bilder från dagarna när muren restes och staden och landet delades.

En sak som bidrar till den unika känslan är alla sexklubbar som finns överallt, för alla inriktningar och preferenser.

Dags att lämna Sofitel, som ligger mitt i centrum. Det var fint och troligen dyrare om man försöker boka på sommaren.

På vägen till flygbussen passerades det anrika konditoriet Kranzler.

Banhof Zoo blev det sista vi såg innan bussen tog oss till Tegel. Längtar redan tillbaka!