tisdag 30 oktober 2012

Dagens Nietzsche: Om en av källorna till aversionen mot kroppen och humaniora

Nietzsche blottlägger föraktet mot kroppen och människans köttsliga vara i sinnevärlden, och visar på frön till synen på humaniora som ett akademins problembarn. Han hittar tanketrådar till dessa uppfattningar, som gisslat mänskligheten sedan antiken, hos den grekiske tänkaren Parmenides. Tänkte bara helt kort reflektera kring detta, för mer hinns inte med denna hektiska dag av examinationer, från tidig morgon till sen eftermiddag. Åtta B-uppsatser skall seminariebehandlas och jag är examinator. Behöver något som utmanar mitt intellekt, så att börja dagen med en liten dos Nietzsche kändes nödvändigt, både för mig och för studenterna som skall lyssna på mig.

Föraktet var det, eller ursprunget till kyrkans misstänksamhet mot allt som har med kroppen att göra, och den (natur)vetenskapliga misstänksamheten mot humaniora och alla "mjuka" frågor (hatar det uttrycket). Det ser så enkelt ut när man får tankegången presenterad för sig av en passionerad och djupt beläst sisseron, vilket Nietzsche är. Han beskriver Parmenides logiska tankebana på följande sätt, vilket gör det uppenbart hur logiken och intellektet tvingar kroppen till underkastelse, även om det innebär att man måste överge det enda värde man med säkerhet vet att livet har: sitt eget köttsliga vara.
Men när Parmenides nu vände sin blick tillbaka på blivandets värld, vars existens han tidigare hade försökt förstå med hjälp av sinnrika kombinationer, vredgades han över sitt öga för att det över huvudtaget såg blivande och hans öra för att det hörde detsamma. "Följ inte det dumma ögat", lyder nu hans imperativ, " inte den skallande hörseln eller tungan, utan pröva enbart med tankens kraft! " Därmed framförde han den helt visst viktiga, men ännu otillräckliga och i sina följder ödesdigra, första kritiken mot varseblivningsapparaten.
Där och då formulerades en tanke som fortfarande påverkar mänskligheten, på gott och på ont. Så mycket lidande som går att knyta till dessa ord, tanken svindlar. Men man varken kan eller ska anklaga Parmenides, detta är ett resultat av tänkandet och det är en kollektiv angelägenhet. Tänkande är alltid kontextuellt betingat och det lyder under kulturella lagar. Parmenides är utan skuld, men hans tankar bör granskas och spridas, om vi vill förstå oss själva. För här finns djup visdom att hämta, dock inte i form av information. Men genom att vända och vrida på orden och tankarna kan man nå fördjupad förståelse för den kultur och det samhälle vi lever i här och nu. Tack vare Nietzsche som pekar ut riktningen.
Genom att han plötsligt slet isär sinnena och förmågan att tänka abstraktioner, alltså förnuftet, som om de vore två helt åtskilda förmågor slog han intellektet självt i spillror och uppmuntrade till den helt vilsefarande åtskillnaden mellan "ande" och "kropp" som blivit en förbannelse för filosofin, i synnerhet efter Platon.
Det är en förbannelse, denna åtskillnad. Dags att inse det, och göra något åt saken! För det handlar om mänsklighetens överlevnad. Hållbarhet kan aldrig nås så länge som vi håller fast vid denna uppdelning, vilken fortfarande här och nu, i huset jag sitter, hotar att slita söner gemenskapen ur vilken ny kunskap skulle kunna uppstå. Om vi bara kunde mötas som jämlikar, vi humanister och naturvetarna. Idag är det inte så, men varför är det som det är? Det borde vi fundera över, alla vi som säger oss värna ett kritiskt tänkande.
Alla sinnesförnimmelser, menar Parmenides, ger bara upphov till villfarelser, och den viktigaste villfarelsen är just nu den att de förespeglar att även det icke-varande är, att även blivandet äger vara. All mångfald och brokighet i den empiriskt kända världen, kvaliteternas växlingar, ordningen i uppåt- och nedåtgående, förkastas obarmhärtigt som blott sken och vanföreställningar; där finns inget att lära, varför all möda är bortkastad som läggs på denna förljugna, alltigenom intiga värld som så att säga svindlas fram av sinnena.
Vi som lever idag måste inte, bör inte acceptera dessa antaganden. Vi måste inte slaviskt följa tänkare som Parmenides längs den väg de stakat ut för sig. Vi kan och måste ta hänsyn till kroppen, utan vilken inget mänskligt liv och följaktligen inget tänkande, ingen kultur, existerar. Kroppen lever vi med, och genom. Utan den dör vi. Vem tjänar på att vi föraktar den? Ingen, för det finns ingen högre makt än den vi själva underkastar oss.
Den som på det hela taget har den uppfattningen som Parmenides upphör att vara en naturforskare i enskildheter; hans deltagande i fenomenen vissnar och utvecklar till och med ett hat mot att han inte kan bli kvitt sinnenas eviga bedrägeri.
Mer humaniora, och mindre fysik, det borde vara den logiska insikten, det borde vara mantrat för en hållbar utbildningspolitik. Tyvärr har vi en utbildningsminister som vägrar inse det, som ser pengar som det högsta goda, som dyrkar abstraktioner och föraktar människor som inte kan disciplinera sig och följa den antika lagen om det kroppsligas problematik. Men surprise, surprise, Björklund, vi lever här och nu. Och ingen kommer annat än marginellt undan sitt kroppsliga vara. Hur mycket man än önskar att så vore fallet och hur mycket pengar man satsar på mattematik och naturvetenskaplig utrustning. Av jord är vi komna, och jord ska vi åter bli. Det är det enda vi vet. Livet är allt det som finns däremellan. Livet bor i kroppen, inte i abstraktionerna.
Endast i de mest förbleknande, abstrakta generaliseringar, i de mest obestämda ordens tomma hylsor, skall nu sanningen dväljas som i ett bo av spindelväv; och bredvid en sådan "sanning" sitter nu filosofen, lika blodlös som en abstraktion och inspunnen i formler. Spindeln är ju ute efter offrets blod; men den parmenidiske filosofen hatar just blodet från sina offer, blodet från den empiri han offrat.
Hur länge skall vi med öppna ögon se på medan själva basen för vårt mänskliga vara monteras ner? Hur länge skall vi som mänsklighet förneka oss kunskap om det mänskliga?

Gör om, gör rätt! Än finns det tid!

2 kommentarer:

Aron sa...

Hej Eddy. Jag har två kommentarer. Den första är att jag inte känner mig helt säker på att humanioran är så marginaliserad som du påstår. Det vore intressant att se lite siffror på detta. Jag har mer en känsla att det är den fria forskningen över alla olika områden på universiteten som är hotad. Jag tror att det du upplever om humanioraforskare också upplevs av naturforskare. För att ta ett exempel ur luften så lades den datavetenskapliga institutionen i Lund ner för några år sedan. Men jag är inte säker, kanske har du rätt. Men du har inte redovisat så mycket fakta som stödjer ditt resonemang här tycker jag.

Den andra kommentaren är att jag inte förstår varför Parmenides tänkande skulle tjäna som en bättre modell för naturvetenskapen än för humanioran. Beskrivningen "tomma abstraktioner" skulle jag i lika hög, eller högre, grad vilja tillskriva humanvetenskaperna. Och ibland även Deleuze. Idén att naturvetenskapen snällt underordnar sig något logocentriskt paradigm tror jag inte stämmer. Och att den skulle vända sig bort från det kroppsliga tycker jag är ett märkligt påstående.
Så i sista hand skulle jag vilja säga att jag har en känsla av att du underblåser en strid mellan de två kulturerna här, som är onödig.

Eddy sa...

Tack Aron, för bra och tänkvärda synpunkter! Intressant att höra lite över de akademiska gränserna hur vi alla känner oss förfördelade. Vår forsknings- och utbildningsminister borde lyssna mer på den forskning som finns, och på oss som sysslar med foskning.

Känslan jag bär på, om humaniora har jag inga siffror på, men jag talar ju med kollegor och följer debatten. Och jag vet ingen högskola där man satsar, tvärt om. Och, det är det viktiga, jag möts ständigt av synpunkten på att kunskaper om kultur och levt liv är flummiga. De passar inte riktigt in i mallen för vetenskaplig kunskap, och det är den jag tycker mig kunna härleda till Parmenides. Vad jag menar att vi behöver för att nå ett hållbart samhälle är mer av forskning och samtal på tvärs, som du också efterlyser. Jag uttrycker mig slarvigt ibland, gentemot naturvetare och naturvetenskap, men jag känner ju många vidsynta och humanitstiskt skolade forskare från naturvetenskapen. Det är mer samhällets syn på, än naturvetarna själva, jag är kritisk mot. Och jag vänder mig starkt mot Björklunds tal om behovet av satningar som ska leda till Nobelpris.

Någon strid mellan två kulturer vill jag undvika, så den kommentaren tål att fundera på. Del igger där latent och hotar ständigt att blossa upp!

Jag menar allvar med att vi bara tillsammans, genom samarbeten över alla typer av gränser, kan nå hållbarhet!

Än en gång, stort tack för kommentar som leder vidare och tvingar till eftertanke. Viktigt!