Drömmars hierarki, och konsekvenser

Skrev om drömmar igår. Tänkte fortsätta på det spåret. Finns mycket att säga om och tänka kring ifråga om drömmar, framförallt om kollektiva drömmar och allmänna föreställningar om framtiden. Där finns ett slags kulturbarometer som kan och bör utnyttjas mer. Inte så att drömmarna säger något om framtiden, hur det kommer att bli. Nej, det är inte därför drömmar är viktiga instrument. De säger något om här och nu och öppnar upp utrymmen för studer av samtiden. Så, vilka drömmar finns i vårt aktuella sammanhang, och vad kan man lära av dem? Vilka konsekvenser har drömmarna, enskildas och gruppers/organisationers? Om det handlar dagens bloggpost.

Vems drömmar lyfts fram och får genomslag i dagens samhälle och kulturella sammanhang? Den typen av analytiska, inte anklagande, frågor är ett sätt att använda drömmar som kulturanalysverktyg. Talade igår med min frisör, eller hon berättade, om sonen som efter viss vånda beslutat sig för att sluta spela hockey. Han går på högstadiet och är orolig för framtiden, för att hockeyspelandet skall gå ut över studierna, och att det ska ge honom sämre chanser att komma in på gymnasiet, och i förlängningen leda till ett sämre jobb. Killen går i åttan, och hans oro säger en hel del om vilket samhälle vi skapat och om konsekvenserna av nuvarande sätt att organisera vardagen

När man som tonåring känner sig tvingad att välja, antingen satsa på hockey eller satsa på skolan. Då är det något som är fel, både i skolan (och längre fram, med arbetsmarknaden) och idrotten. Vems drömmar prioriteras i exemplet? Är det den uppväxande generationens egna, individuella önskingar eller är det Frölunda hockey och arbetsmarknaden som sätter agendan? Fundera gärna, men jag har min bild klar för mig. Jag ser ett samhälle växa fram som fjärmar sig från dem det är till för. Ett samhälle där organisationers väl och ve konsekvent prioriteras framför individerna (exempel finns i överflöd. Se här och här).

Frölunda hockey har ambitioner och drömmer högt och stort. Frölunda vill bli bäst, och som ett led i det arbetet lockar man ungdomar in i en gemenskap. Först, i unga år, har man kul, sedan smyger sig allvaret på, och i tidiga tonår är det träning även på sommaren, flera dagar i veckan. Pressen på ungdomslagen kommer från olika håll, och ingen är direkt ansvarig, minns att detta är en kulturanalys, inte Uppdrag granskning, ingen enskild bör känna sig anklagad. Pressen kommer från sammanhanget som helhet, från ungdomarna själva, från föräldrar, tränare och klubben som ständigt är på jakt efter potentiella A-lagsspelare. Pressen finns i sammanhanget som helhet, men den kommer framförallt uppifrån, från toppen av pyramiden. Jag har ingen aning om hur många nya talanger man vaskar fram på detta sätt, men det är uppenbart att det är till priset av väldigt många aktörers möda och våndor. Till priset av majoritetens besvikelse får ett litet fåtal talangfulla spelare chansen i A-laget. Men från den dagen ingår spelaren i en ny urvalspyramid där målet är att bli proffs, och inom det sammanhnaget är pressen ännu hårdare.

Elitsatsningar inom idrotten, betraktat från detta perspektiv uppmärksammar den mänskliga prislappen på (den högst osäkra och mycket nyckfulla) framgången för laget och för enskilda spelare. Är det värt priset? Och vem/vilka är det som får betala?

Konsekvenserna, hur ser de ut? Jag ser hundratals killar i tidiga tonåren som av rådande samhällsorganisation tvingas överge drömmar, helt i onödan. Hockeyvärldens krav, eller arbetslivets, vad/vem skall man anpassa sitt liv efter? Vad händer med den som tvingas välja bort hälften av sina drömmar? Vad händer med samhället som helhet när detta är legio?

Detta är som sagt ingen anklagan mot Frölunda hockey, för det leder tanken fel. Lagets strategi är helt logisk inom den kontex man verkar, och jag förutsätter att man hanterar frågan på bästa möjliga sätt. Problemet ligger i sammanhanget, inte hos enskilda aktörer. Kulturen som skapas kontinuerligt, i och genom medborgarnas tankar och handlingar, i vardagen ger upphov till dessa och liknande konsekvenser. Genom att se detta, den stora bilden och sambanden som bygger upp den, logiken och strukturen bakom, skapas en förståelse som är viktig att ha med sig in i samtal om vilket samhälle man vill ha.

Dagens samhälle premierar konsekvent organisationers och makroaktörers intressen, drömmar och önskningar, framför individers. Det får konsekvenser, för helheten och dess möjligheter att utvecklas. På gott och ont, såklart. Inget är antingen ont eller gott, i sig. Det är bara med ledning av konsekvenserna, alla konsekvenser, som det går att värdera helheten. Och för att göra det på ett konstruktivt sätt krävs även en väl utvecklad förståelse för komplexiteten i och med konsekvenserna. När jag läser dagens tidning ser jag ett typexempel i det som händer i/på/med Stiftelsen för strategisk forskning (DN) där ledningen uppenbarligen har förlorat fotfästet. Problemet är inte individerna i toppen, det finns inbyggt i samhällstrukturen, kontexten som skapats. Och samma gäller alltis för lösningarna, om de skall bli hållbara. Bara genom en väl utvecklad förståelse för grundproblemet kan utvecklingen vändas. Kulturvetenskapen har verktygen, men lösningen finns i kollektivet. 

Söker man ett svar, försöker man identifiera en konsekvens, ett problem. Om det är så man ser på världen, då väljer man så klart den eller det som gynnar en själv och de intressen man representerar. Makten man har används för att garantera maktens kontinuitet, och det blir enklare i en värld som är svart eller vit och där sanningen formuleras i bestämd form singular. Jag är kulturvetare. Jag är intresserad av helheten, inte av enskildheterna. Därför ser jag en mycket mer komplex bild. Tar mig an problemt från ett annat perspektiv. Jag vill vara med och arbeta för skapandet av ett samhälle där så många individer som möjligt kan finna en plats och där så mångas kompetenser som möjligt kommer till användning. Fokuset på organisationers intressen, framför individers, leder bort från hållbarhet för helheten.

Av ovan angivna skäl vill jag se andra prioriteringar och organisationsprinciper än dagens, för framtidens och för ungdomarnas skull. För allas kull! Om den uppväxande generationen förlorar sina drömmar, tvingas ge upp sina önskningar, och tidigt måste specialisera sig, då skapar vi ett sammanhang där alla blir förlorare. Det är inte hållbart, varken på kort eller lång sikt.