tisdag 24 november 2015

Årets julklapp: En platt värld fylld av meningslöshet.

Sedan en vecka tillbaka spelas det julsånger på caféet på centralen. Semlor har sålts i Trollhättan i snart en månad. "En liten, vanlig, kopp bryggkaffe, tack", säger jag. "Du vill inte ha en stor? Det skiljer bara fem kronor." "Nej tack", svarar jag. Vill bara ha min kraftigt överprissatta kopp kaffe. Vill bara ha lite lugn och ro. "Vill du prova vårt specialbyggda kaffe?" ... "Nej!" (Jag vill ha, en liten kopp, vanligt jävla bryggkaffe. Som jag sa! Ingenting annat). Och i högtalarna sjunger Frank Sinatra om att det börjar kännas som jul. Fast jag känner bara en enda stor trötthet. Efter ännu en intensiv höst går jag på knäna.

Mailboxen fylls på, tidvis av fler spam än vanliga mail, med erbjudanden, om lån, "gratis" iPhone, freespinns och kvinnor som förstår att jag blir förvånad av att mötas av deras mail, eller erbjudanden om lukrativa affärsuppgörelser. I helgen är det Grannyra, med 172 miljoner i potten. Köp två chokladkakor, betala för en. Rea, slutrea, sista chansen. "Du vill inte ha en bulle till kaffet?", och i högtalarna, Mera jul, med Adolphson och Falk.

På TV analyseras allt och alla. Mats Knutson, statsvetare, terrorforskare och Jan Hjärpe eller någon annan som för hundrade gången förklarar det uppenbara, muslimer är inte mer våldsamma än andra. Debatter, debatter och ännu fler debatter. "Vem vann, och vad sa de egentligen? Vad betyder detta, för ...". Telefonen ringer: "Hur ser ditt försäkringsskydd ut? Är du verkligen brandskyddad? Vill du fortsätta prenumerera på DN, vi har nu ett häpnadsväckande erbjudande, som bara gäller här, nu, på telefon." Post får jag nästan aldrig, men reklam och erbjudanden om allt och inget.

Någon börjar måla mandalas, en annan tycker det verkar kul och vilsamt. Och sen exploderar det. Bokhandeln översvämmas av målarböcker för vuxna. En bok visar sig sälja bra, och inom ett halvår finns det tre liknande. Filmen håller på att spelas in, och MacDonalds har leksakerna klara. Nu väntar man bara på lanseringspremiären. Jag hittar en gammal låt på YouTube, som jag inte hört sedan jag var ung. Klickar på den, och plötsligt svämmar skärmen över av tips på andra låtar. Och jag hinner inte komma hem från hotellet i Skagen innan jag får finfina erbjudanden om resor till, Skagen. När jag läser DN på nätet gör AdLibris reklam för böcker jag redan köpt. "Smart" reklam?!

Utanför mataffären och på centralen skramlar tiggarna på sina burkar. Fast det är i alla fall människor i behov av verklig hjälp, människor som möter min blick med förtvivlan. Tiggarna i affärer och på fik är värre, för de får betalt för att tigga. Köp mer, köp mer, köp mer. "Sa du en stor kopp? Extra shot med kaffe, det kostar bara ...". Överallt, överallt.

Igår skrev jag om symbolanalfabetism. Inte konstigt att oförmågan att tolka och förstå undertexter och språkliga nyanser snabbt går förlorad, för det finns inte tid att tänka efter. Vardagen, tiden, kulturen och samhället fylls med yta och meningslöshet. Och människorna reduceras till pengarna som finns på kontor eller i plånboken. Vill ha, vill ha, vill ha. Överallt, utom möjligen på tåget till jobbet, klockan sex på morgonen och på kontoret mellan sju och åtta, är det tyst och lugnt, finns det tid att tänka. Men för att få del av lugnet och ron måste jag tumma på nattsömnen. Allt har ett pris.

Annonser, annonser, annonser. Överallt annonser. I papperstidningen går det att välja själv, men på nätet hoppar och blinkar och pockar annonsörerna på uppmärksamhet, och varje sökning på Google man någonsin gjort generar ständigt nya annonser i flödet. "Promota din post så når du fler läsare", basunerar Facebook och Twitter. Klickvänliga nyheter sprids som virus på nätet. Och gratis betyder att du är varan som säljs.

Skillnaden mellan då och nu blir påtaglig när jag i helgen som gick tittade på sista avsnittet av Mad Men. Kanske lades då, på 1960-talet, grunden för det som nu, i och med nätet och ekonomiseringen av snart sagt allt, exploderar och svämmar över alla brädder. Skillnaden mellan den yrkesvardag som där beskrivs och mitt jobb på högskolan är ENORM. Om min arbetsbörda och vardag såg ut som Don Drapers vore jag i himmelriket. Han kan vila på jobbet, har tid att tänka en tanke till slut och får hjälp med det praktiska och organiseringen av arbetet och vardagen av en sekreterare.

På SvD hittar jag en artikel: Nio råd för att nå koncentration. Nio käcka tips som gör problemen att fungera till mitt, som flyttar fokus från en kulturell nivå till en individuell, till mig och min person. Jag ska se till att jag inte påverkas av allt det som bara väller över mig. Människan ska anpassa sig och lära sig hantera stressen, som ingen vill ha egentligen. Klämkäckt och poppsykologiskt i bästa KBT-anda. Även tankar och goda råd säljs som vore det produkter som bjuds ut på en marknad.
Den vandrande tanken är hjärnans grundläge. Visst kan vi skylla på att vår förmåga till koncentration störs av plingande meddelanden i mobilen eller en alltför högljudd omgivning, men lika mycket störs vi av vårt inre. Orostankarna är en del av detta.

Vi har lätt att fastna både i tankar på det förflutna och i drömmar om eller farhågor inför framtiden. Mitt i koncentrationen dyker det ofta upp tankar på saker du inte får glömma att göra eller idéer om nya projekt. Detta är den vandrande tanken, hjärnans grundläge, som spökar igen.

I stället för att bli irriterad på distraktionen, skriv snabbt ned det du behöver göra eller tänka på senare och återgå till din uppgift så kan du snabbt glömma bort det där viktiga som stal koncentrationen en stund.

Att skriva ned saker sparar mental energi och minskar oroskänslor över saker du är rädd att glömma bort.

Tankarna som stör uppmärksamheten försöker vi dels tränga bort men samtidigt lagra dem i minnet. Detta kallar kognitionsvetarna för ”the rehearsal loop” (repetitionscirkeln), skriver psykologiforskaren Daniel Levitin i boken ”The organized mind – thinking straight in the age of information overload”. Att skriva ned och glömma bort dem är ett sätt att minska oron och öka möjligheten att återfinna fokus.
Utbildning är idag en fråga om konkurrens. På Brännpunkt läser jag om nya krav på en redan pressad verksamhet. Andreas Göthenberg (vd, Stint) och Olle Wästberg (ordförande, Stint), skriver att konkurrensen ökar och Sverige måste agera kraftfullt.
Sverige måste inse att vi befinner oss i en ny situation med global konkurrens om de mest talangfulla forskarna och studenterna. Det handlar i ett längre perspektiv om Sverige ska överleva som en ledande kunskapsnation.
Svensk arbetsmarknad står inför den akuta utmaningen att slussa in nyanlända i arbete. Här krävs ett konstruktivt samarbete mellan arbetsmarknadens parter och politiken. Stora insatser kommer att krävas gällande bland annat skola, språkutbildning, validering, bostadsbyggande. Hanteras uppgifterna snabbt och med kraft kan de nyanlända bli ett välkommet tillskott på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

Bortom de akuta utmaningarna finns också långsiktiga trender som globalisering, digitalisering och automatisering. De måste mötas oavsett hur flyktingmottagandet organiseras. Även de behöver hanteras väl för att möjligheterna till ökat välstånd, förbättrad arbetsmiljö och hållbar utveckling ska tas tillvara.
Akuta utmaningar, stora insatser, globalisering, konkurrens, ökat välstånd, förbättrad arbetsmiljö, och hållbarhet. Extra allt, till lägsta pris. Kom och köp! Lyssna på mig, jag vet hur det ska bli. Nej det gör jag. Nej jag! Arbetet i framtiden, heter regeringens analysgrupp. Inte framtidens arbete. Framtiden är redan här, intecknad och klar och det finns ingen möjlighet att tänka om och testa andra alternativ. Framtiden anlände igår, nu siktar vi på nästa kvartal, nästa mandatperiod. Allt går snabbare och snabbare. Även det som komma skall kommer med en aldrig tidigare skådad hastighet.

STOPP, STANNA. T Ä N K  E F T E R! Kanske är det precis tvärt om? Kanske är det inte mer och snabbare som är vägen fram. Kanske det räcker nu med prispress och sälj, sälj, sälj. Jag har inte kunnat släppa Lotta Lundbergs krönika från igår. Jakten på en ständigt ökande tillväxt framstår allt mer som det STÖRSTA hotet, mot allt. Det är inte mer, snabbare som är lösningen. Det är mindre, långsammare. Annars är riskens stor att vi rationaliserar bort oss själva. För vad gör vi när råden om hur man blir bättre på att koncentrera sig inte längre fungerar. Det finns en gräns för vad människan klarar av. Jag är rädd.
Jag är rädd. Men inte i första hand för jihardister och psykopater. Var sak har sin tid. Utan för symbolanalfabeterna. De som inte kan tyda en metafor, de som inte kan tolka en text. De som tror att Muhammed stod i rondellen eller att Jungfru Maria aldrig har legat. De som hävdar att eftersom ingen levande varelse kan gå på vatten, tänker de inte befatta sig med sån skitlitteratur. Eller med oss som läser den.

Jag är rädd för dem som tror att min underkäke ligger på golvet när jag säger att jag tappar hakan. De bokstavstrogna. Som varken kan reflektera eller förhålla sig till symboler. Som bara läser det som står på raden.

På tyska kallar man det eins zu eins, när man stryper utrymmet för tolkning och därmed för fantasi och perspektivbyte. När man bara uppfattar och översätter rakt av. Som treåringar. Praktiskt, förenklat, fördummande.
När det inte finns tid för eftertanke blir vi alla bokstavstroende evidensfundamentalister som ropar på mer kontroll, mer styrning och ökad effektivitet. Det skrämmer mig mer än alla jihadister i världen, för det som Lundberg sätter fingret på är ett hot som liksom rasismen, kommer inifrån. Ett hot som vi själva underblåser utan att se att det är precis det vi gör.

"Let it snow, let it snow, let it snow", tänk om det var så vi förhöll oss till galenskapen som sköljer över oss. "Tänd ett ljus och låt det brinna". Lyssna på Nat King Coles klassiska julvisa, och jämför det det han sjunger om, tempot i låten och hur han sjunger, med omgivningen du befinner dig i. Det är vackert, känslosamt och låtens arrangemang minner om en svunnen tid när allt gick långsammare och det gick att frångå mallen och tänka själv. Tyvärr har jag redan tröttnat på låten, i år igen, efter ett par veckors mangling i kön på EspressoHouse där allt ska gå snabbt, snabbare, snabast och där kassaflödet analyseras ända ner på minutnivå och jämförs med personalstyrkans löner, för den heliga tillväxtens och effektivitetens skull.

Det är inte effektivitet och ökad lönsamhet vi behöver. Vill vi stoppa fördumningen av Sverige, vill vi växa upp och lära oss ta ansvar på riktigt behöver vi göra precis tvärt om. Vi behöver mindre av allt, och mer tid. Bara så kan verkligt välstånd och varaktig god arbetsmiljö samt en hållbarhet som är hållbar skapas. Bara så kan symbolanalfabetismen utrotas. Tid för eftertanke. Reflektion. Tystnad och utrymme för att bara vara. Det är inte mer koncentration vi behöver, utan mindre press. Det är inte mer kontroll vi behöver, utan tillit och ansvar.

7 kommentarer:

Gunnar W sa...

Bra skrivet!

Vidde sa...

Åh, som man känner igen sig! Som tur är kändes det mer såhär för tre år sedan än nu. Jag har den goda turen att ha en fantastisk dotter, som jag fick vara hemma med ett helt år, och nu ett jobb som går ut på att tänka. Min hjärna läker, och ett tecken på det är att jag kunde läsa hela den här texten och se två grammatiska fel i den.

För tre-fyra år sedan hade jag läst inledningen och sedan delat...

Anonym sa...

Du vet att man kan avregistrera sig, 'unsubsricibe', på spam-mejl? Alternativ blockera.

Anonym sa...

..som en ironi och bekräftelse att du har rätt klarade inte Expressen att ta in hela din artikel..... Den var värd hela det utrymmet som du tog på din blogg. Stort Tack för intressanta tankar och reflektioner!

Per Fectman sa...

Kvalitét före kvantitet så logiskt och skönt. Det är främst en manlig tvångstanke att sätt kvantitet först. Men som sagt framtiden äe här och vi befinner oss positivt nog redan i ett paradigmskifte, som också dena artikel är del av. Bra pryl ��

Elisabet Öhrnell sa...

Trist bara att det politiskt gångbara är just de snabba, enkla lösningarna. Vi kommer aldrig att få det samhälle vi behöver så länge alla sanningar är lika korrekta. Att stanna upp och reflektera, att fundera över hur saker och ting hänger ihop är förbehållet en liten klick hipsters och akademiker. Alla de som går på reklamen helt oreflekterat kommer ju inte att nås av några insikter. Alla som är ängsliga över att bryta mot normen - och tro mig, de är många - kommer inte att inse hur det är ställt innan det är för sent. Hur kan vi göra det här tänkandet till allmängods? Hur kan vi få SD-väljare att fundera över konsumtionshets och klimathot? Det är trots allt fortfarande politiker som stiftar lagar och lägger ribbor. Kort sagt: Hur kan vi få mänskligheten att tänka till?

Eddy sa...

Vi får det samhälle vi förtjänar, inte det samhälle vi vill ha; den insikten ser jag som den viktigaste. Om ddt bara är akademiker och hipsters som kan och tar sig tid att reflektera över tillvaron så är väl det en indikation på hur utbrett problemet är. Att skylla på eller raljera över intellektuella låter sig så klart göras, men med det leder inte till något gott. Det finns inga enkla lösningar och ingen annan kommer att fixa till allt så det blir bra, vi måste göra det själva, tillsammans. Det handlar som jag ser det inte om att få mänskligheten att tänka till, alla tankar på enkla lösningar är del av problemet, inte lösningen.