Behöver vi förmågan att läsa?

Frågan i rubriken är naturligtvis retorisk. Självklart behöver vi människor förmågan att läsa. Problematiskt nog tas dock den där helt avgörande och djupt mänskliga egenskapen för given, och behandlas därför som ett slags formalitet. Har man bara gått igenom skolan och fått ett betyg i Svenska, verkar många tänka, så kan man läsa. Fast så är det inte. Funktionell analfabetism är ett reellt och växande fenomen. Enligt hjärnforskaren Martin Ingvar är var fjärde femtonåring i riskzonen (artikel). Eleverna kan läsa, men förstår inte vad de läser; de kan inte använda text för att kommunicera eller utveckla kunskap och förståelse för världen de lever i. Denna utveckling utgör ett allvarligt hot mot demokratin och det samhälle vi byggt upp. Vad gör det när vi har AI, verkar många tycka. Vem bryr sig, det finns viktigare saker att rikta uppmärksamheten mot, tänker allt fler idag. Vi har inte råd att satsa på åtgärder för att öka läsförståelsen, det måste vara upp till var och en att utveckla förmågan. Tar vi inte problemet på allvar och tar vi oss inte råd att göra något åt saken är det bara en tidsfråga innan det är för sent att göra något för att rädda (kunskaps)samhället. Kriminella gäng har redan tagit över delar av ekonomin och samhället, och deras rekryteringsbas växer stadigt. Funktionella analfabeter är lätta att manipulera och passar perfekt in i alla totalitära ledares drömmar om ett samhälle fyllt av lojala anhängare som okritiskt följer ledarens order. 

Jag vill inte säga att New Public Management är orsaken till den sjuknade läsförmågan, men kraven på målsäkring och produktionsfixeringen som rådande förvaltningsprincip är förknippad med är en av orsakerna till den växande betygsinflationen, vilken förvärras av att vi i Sverige tillåter aktieägare att plocka ut vinst från skolan. Oavsett vad som är orsaken till att lärarna i grundskolan släpper iväg eleverna till gymnasiet med förmaningen: detta fungerar inte på gymnasiet, är det en realitet som givetvis får konsekvenser. Eftersom gymnasiet också handlar om att producera mätbara resultat och generera vinst till ägarna säger lärarna även där: detta kommer aldrig att fungera på högskolan. Universitetet är än så längre en statlig myndighet där det inte går att plocka ut vinst, men eftersom lärosätenas ekonomi är knuten till genomströmningen går allt fler studenter ut i arbetslivet med en högskoleexamen trots att förståelsen för vad de studerat är dålig; delvis beroende på att definitionen av kvalitet bygger på uppfattningen att bara det som går att mäta är värt något, trotts att kunskap inte fungerar på det sättet. Tragiskt nog uppskattar inte arbetsgivarna (läs Svenskt näringsliv) heller kunskapen, alltså förmågan att förstå och kompetensen att tänka kritiskt, många företagsledare och politiker ser högskolan som ett slags grovgallring. Ju mindre man kan och ju sämre kritiskt och analytisk förmåga deras anställda har, desto lättare är det att forma lydiga anställda som följer ledningens order. 

För mig som dyslektiker har språket kommit att bli närmast heligt. Förmågan att läsa har jag verkligen kämpat för, och det är fortfarande en daglig kamp. Jag är idag tacksam för att det inte fanns varken förståelse för eller verktyg att hantera dyslexi när jag gick i skolan. Som barn hade jag nästan säkert sökt genvägar och letat ursäkter, vilket skrämmer mig. Jag visste inte mitt eget bästa. Min smala lycka var att jag tvingades kämpa på egen hand, för det är enda sättet att förvärva läsförmåga. En verklig kunskapsskola handlar inte om betyg, utan om att bygga upp förståelse för den värld vi lever i och att utveckla kompetenser som är användbara både för en själv och det samhälle som genom skattemedel investerar i ens möjlighet att utbilda sig. Och läsförmågan är grunden för allt det andra, därför är sjunkande läsförmåga och ökande funktionell analfabetism ett långt allvarligare problem än många idag ser på och behandlar det som. Kanske just för att jag vet att jag inte kan ta läsförmågan för given; får jag inte tid eller möjlighet att läsa i vardagen försvagas den. Därför läser jag hela tiden, och jag stressas över att utrymmet för läsning som finns i mitt arbete stadigt krymper. Det är av samma skäl som jag skriver, för att vara i och bygga upp och utveckla känslan för språket. Skrivande och läsande är mänskliga, intellektuella förmågor som liksom musklerna förtvinar om de inte används. Det är en av anledningarna till att jag oroas över den växande fascinationen för AI och övertygelsen om att det är antingen lösning eller något oundvikligt som vi måste acceptera.

När läsförmågan minskar generellt och när tiden att läsa längre texter stadigt krymper, kommer fler att söka genvägar. Ljudböcker är en ekonomisk succé, men att lyssna är inte att läsa. Läsande är en aktivitet, inte något man utsätter sig för, det handlar inte om att passivt tillägna sig information eller fakta. Förmågan att läsa är intimt förknippad med kunskap, som i sin tur är förutsättningen för demokrati och öppenhet, vilket krävs för att värna långsiktig hållbarhet. Alla som inte bara kan läsa utan dessutom gör det, alltså läser på riktigt, inte bara scrollar på en skärm eller googlar efter information, inser faran med den populism och totalitarism som underblåses av funktionell analfabetism. Det handlar inte om tycke och smak! Att läsförmågan sjunker är ingen åsikt, och när den går ner utgör det ett hot mot kunskapen, och mot samhället, liksom mot livet på jorden. Vi rör oss med andra ord snabbt ut för ett sluttande plan. Myten om den kokande grodan som dör för att den saknar förmågan att känna av successiva temperaturhöjningar är just en myt, men innebörden i den där bilden är det centrala. Det är på just det sättet som demokratier dör, långsamt och över tid, av bristande engagemang och förståelse för vad som krävs av medborgarna som lever i den. Griper man sig an myter på samma sätt som fakta, som att det handlar om antingen rätt eller fel, är det ett tecken på dåligt utvecklad analysförmåga (och möjligen ett tecken på funktionell analfabetism).

Glädjen och tacksamheten jag känner inför att ha fått förtroendet att publicera böcker (sedan 2020 har det blivit sex stycken), dessutom om kunskapsteori, vetenskapligt tänkande och vad som kännetecknar högre studier, samt filosofi – vilket jag betraktar som de viktigaste ämnena eftersom de utgör grunden för allt det andra – grumlas av att allt färre köper böcker idag. Jag skriver inte för att bli rik, utan dels för att jag är fascinerad av skrivande, dels för att jag vill sprida kunskap och visa på betydelsen av och locka till lärande. Att mina studenter inte köper de böcker jag lyckas få med på kurslistorna är en sak, det finns ju bibliotek och det finns andra sätt att komma över texter idag. Men det är allt oftare uppenbart att allt fler inte läser litteraturen (det vill säga jobbar med texternas innebörd och den egna förmågan att förstå innehållet), vilket visar sig på en rad olika sätt. Och jag kan inte tvinga någon att läsa, bara påpeka vikten av och på olika sätt uppmuntra till det. För att studier på högskolan ska kunna sägas vara högre krävs dock eget engagemang, högskolestudier kräver eget ansvar och förstår man inte vikten av att läsa och tar man sig inte den tiden som krävs blir kunskaperna ytliga. Man kanske klarar tentorna, det vill säga lever upp till kursens formella krav. Kunskap och intellektuell utveckling är dock något annat, något mycket mer komplext och svårkontrollerbart. Problematiskt nog betraktas studenter idag som hjälplösa och maktlösa offer som man inte kan kräva något av, och när deras kunskaper sjunker är det allt oftare och allt tydligare lärarna som ställs till svars. Hur ska förmågan att läsa och intresset för att lära sig något kunna värnas under dessa förhållanden och på dessa premisser?

Fortsätter utvecklingen är det bara en tidsfråga innan AI tar över både textproduktionen och läsandet, och därifrån stupar det brant nerför på snart sagt alla områden. Hotet mot allt det vi vant oss vid att ta för givet kommer dock inte från tekniken, utan inifrån oss själva. Därför är det faktum att läsandet går ner och den funktionella analfabetismen ökar problem som måste tas på allvar. Demokratin är hotad på allt fler ställen i världen, och Sverige är ett litet land med ett förhållandevis litet språk. Att svenskarna som kollektiv inte bryr sig mer om språket och förmågan att använda det än vad som är fallet är ett allvarligt tecken på krisen vi befinner oss i, som vi måste ta oss ur om vi vill leva i ett fritt och demokratiskt land även i framtiden. I ett land där majoriteten består av funktionella analfabeter finns ingen möjlighet för ett krympande fåtal kunniga och engagerade medborgare att värna läsförmågan och kunskapskvaliteten. Utan kollektiv respekt för kunskapen är vi alla utlämnade åt känslor och åsikter, vilket ger makt åt ledare med totalitära ambitioner. Det kanske känns som de karismatiska ledarna som lovar guld och gröna skogar vill just dig väl, men den känslan kommer oundvikligen att förändras när deras makt är säkrad, och då är det för sent att ända åsikt och göra något åt saken.