Bildning är delad, föränderlig kunskap

Jag får ibland höra att jag kvackar när jag söker mig till sammanhang som ligger utanför mitt formella ”expertområde”. Det är ett förklenande omdöme. Jag har aldrig sagt något jag inte har täckning för. Jag är inte rädd för att påpeka att jag är osäker, att jag försöker. Kunskap ska spridas och det är i möten mellan och i olika sammanhang som ny kunskap uppstår, oftare som ett resultat av slump än planering. Att ”låsa in” kunskaper och kompetenser i ett ämne, vilket i praktiken är fallet idag med nuvarande syn på kunskap, kompetens och karriär/utveckling, är djupt olyckligt. Expertväldet litar mer på människor med de ”rätta” examina, än på det som sägs. Med dagens syn på kunskap lyssnas det mycket mer på VEM som talar, än VAD som sägs. För allt fler har allt mindre, tid, kompetens och intresse för att tänka kritiskt. Därför kvackar jag inte, jag lyssnar, lär och delar med mig av användbara kunskaper. Jag undersöker kultur genom att röra mig över gränser, i akademin likväl som i kulturen, i arbetet och vardagen. Jag försöker och tänker: kanske. Kanske. Plötsligt händer det. Flyktlinjer finns och uppstår också överallt. Forskning handlar om det vi INTE vet och insikt om just det, om vad vi inte vet är ofta långt viktigare än det vi faktiskt vet. Därför är det bättre att försöka än att vara säker, om det är kunskap man söker.

Bildning handlar vidare om förmågan att använda kunskaperna man på olika sätt och via olika erfarenheter och kanaler har skaffat sig tillgång till. Bildning handlar också om konsekvenserna av det man lärt sig och det man kan. Kunskap som inte används är ingen kunskap. Vetande som inte satts i verket och som inte följer med i den förändringsprocess som allt och alla är delar av är något annat, oklart vad. Information? Jag vill se på bildning som att det har med förmågan att förändra att göra. Detta glöms allt för ofta bort i dagens effektivitetshetsande samhälle, där bildning gärna ses som en lista som man gör bäst i att memorera på kortast möjliga tid och med minsta möjliga möda. Den synen på kunskap håller på att implementeras i grundskolan och den knackar allt ihärdigare på akademins dörr. Bildning måste ständigt försvaras, för allas skull.

Bildning måste vara levande och befinna sig i rörelse tillsammans med allt och alla andra, med kulturen och samhället, med dig och mig och resten av mänskligheten. Bildning måste förändras i både form och innehåll och den måste bli till, och till, och till. Bildning är ingen form, den är samspelet mellan form och innehåll. Mellanrummet som är allas och ingens, en gemensam resurs som ger stadga åt förändringens riktning och som håller ihop kunskapssamhället. Bildning är det som läggs till det som redan finns, det som går utöver rena fakta. Kunskap och handling, förändring och kontinuitet: Ur den myllan växer hållbara kunskapskulturer.

Jag söker en definition på bildning (som jag menar är akademins uppdrag) som förpliktigar som tvingar den som gör anspråk på att ”vara” utbildad till handling. Kunskapen måste visas upp och omsättas i handling för att få värde och mening. Utbildning handlar om rörelse, om att hantera tillvaron på ett långsiktigt hållbart sätt. Bildning har inget med uppnådda resultat att göra, eller med betyg och examina. Kunskap produceras inte, den växer där och när förutsättningarna är de rätta, och den skapas genom icke-linjära processer av tillblivelse. Bildning kan och får inte handla om gamla meriter, fokus måste vara på det som är här och nu. Bildning handlar om framtiden, om förmågan att säkerställa att det finns en framtid för kommande generationer.

Process och förändring måste tydligare fokuseras. Rörelse och tillblivelse. Det ömsesidiga, det som finns och som växer fram mellan oss alla. Bildning är det centrum runt vilket allt och alla cirkulerar. Det som håller ihop och som borgar för en hållbar utveckling. Bildning är det som överskrider det som är här och nu. Bildning är KOMBINATIONEN kunskap och handling. RESULTATET av vetande och försök omsatta i kollektiv handling. Resultatet av arbetet är vår gemensamma egendom, vår kultur. Kunskap är en delad resurs som blir vad vi gör av och med den. Bildning är ett kollektivt fenomen, inte en individuell egenskap. Därför är ingen bildad, men alla kan bli det genom att läsa, lära och samtala med varandra. Bildning liknar slutet på regnbågen, så fort man når dit har den flyttat på sig. Därför är förmågan att söka ny kunskap viktigare än det man vet. Bildning är en rörelse, inte ett mål.

Ett skrämmande framtidsscenario vore en värld där kunskap är synonymt med betyg och examina, något som finns på ett papper med vederbörliga stämplar. En värld där innehållet i begreppen kunskap och bildning bestäms av den som har makten (svenskt Näringsliv …). Jag räds synen på bildning som något man plockar fram till kaffet och avecen, som underhållning i väntan på nästa kvartalsrapport. Bildning som yta eller en tom form, utan innehåll, utan mening. En formalitet, eller ett slags inträdesbiljett till annat. Utbildning som ett slags grovsortering för att underlätta för marknadskrafterna att plocka russinen ur den gemensamma kakan. Skräms av att den synen på kunskap håller på att växa fram och vinna mark, vilket talet om effektivisering och målsäkring av utbildning är tydliga tecken på. Där är vi inte ännu, men jag ser indikationerna och läser tecknen i kulturens flöde som sakta förskjuts. Därför stämmer jag i bäcken och kämpar för en annan akademi, en annan syn på utbildning och kunskap. 

Jag kämpa för ett samhälle där kunskapen står i centrum och där bildning omsätts i handling och handlar om utbyte av vetande och erfarenhet, ett samhälle där relationerna mellan människor är viktigare än jag.