Skrivandet liksom allt skapande kräver tid, energi, kreativitet och (hårt) arbete. Att skriva uppsats är en skapandeprocess. För att det ska bli bra MÅSTE man ta uppgiften på allvar, men det finns också utrymme för lekfullhet och fantasi. Det är inte alltid roligt att skriva, men det är BELÖNANDE.
Men till skrivandet hör också stunder av missmod, när man inte kommer någon vart. Att sitta framför skärmen utan att det händer något är inte slöseri med tid utan en viktig och naturlig del av skapandet. En vanlig vecka under arbetet med min avhandling kunde hela måndagen gå åt till att bara sitta framför skärmen och vandra runt i lägenheten. Sen, framåt onsdagen lossnade det och resten av veckan flöt det på. Det finns tydligen forskning som säger att under 20 procent av tiden görs 80 procent av arbetet, och det känner jag mycket väl igen.
Tvivlen på den egna förmågan ansätter alla, även den mest framstående professorn. Skapandekriser och skrivkramp är snarar regel än undantag och man måste acceptera det och lära sig hantera det. Jag vill påminna om att när är student och skriver texter på universitetet behöver man ligga nära gränsen för vad man kan prestera. Det ligger i sakens natur eftersom man befinner sig nära forskningsfronten. Det ska vara svårt, annars kommer man inte vidare. Detta kan upplevas jobbigt och påfrestande, men det är nog oundvikligt. Belöningen och plåster på såren får man i efterhand, när man läser vad man skrivit tidigare, och ser att man utvecklats.
Gränsen förflyttas framåt allteftersom man jobbar på, men när man är mitt uppe i det är det svårt att inse detta. Ska man överleva i det vetenskapliga samhället, och klara sin utbildning på bästa sätt måste man övervinna dessa problem. Skrivandet är ett ganska komplext hantverk, vilket är behäftat med psykiska problem. Men det finns också rent praktiska problem, som handlar om textens struktur och organisation.
Det verktyg man använder i arbetet med uppsatsen är språket, det skrivna språket. Det är av central betydelse hur man uttrycker sig och hur man skriver. Detta kan inte nog poängteras!
Genom att visa att man bryr sig om sin text signalerar man att man bryr sig om sina läsare. Stavfel, syftningsfel och meningsbyggnadsfel gör det jättesvårt att läsa texten. Det är egentligen inte en del av handledarens uppgift att korrekturläsa, men det tror jag vi gör allihop ändå … [När jag började som lärare fanns den tiden, vilket idag känns som en utopi. Tyvärr har det inte blivit mindre viktigt, men idag är det omöjligt att hinna även om man vill].
Det är lätt att man inte blir tagen på allvar om man lämnar ifrån sig texter som inte är korrekturlästa. Det ser slarvigt ut. Om man söker arbete till exempel är det personliga brevet själva nyckeln till att bli kallad på intervju. Fungerar inte texten är det ingen ute i arbetslivet som påpekar detta, det gör bara lärare på högskolan och det görs alltid av omsorg.
Skrivande är ett hantverk och det kräver möda att lära sig. Skyll inte på någon eller något ifall det inte fungerar, och tror inte att den som skriver bra texter gör det utan ansträngning. Ingen kan veta hur svårt det är för andra att skriva eller hur mycket arbete som ligger bakom texterna man läser!
För att få till en bra text krävs att man korrekturläser det man skrivit, genom att skriva ut texten, och gärna vänta någon dag. Det går inte att bara läsa på skärmen. Man bör också låta någon annan läsa texten. Här kan/bör ni ta hjälp av era kamrater på kursen. Läs varandras texter och kommentera, diskutera innehållet och språket tillsammans. Det tjänar ni alla på.
Seminariet där man diskuterar varandras texter brukar liknas vid naturvetarnas laboratorium. Humanistisk vetenskap kan te sig som en syssla för ensamma genier, men det är i högsta grad en kollektiv verksamhet.
Det bör dock påpekas att det av någon anledning tycks svårt för många att ta emot kritik på den egna texten. Man kan känna sig personligen angripen och ifrågasatt. Men dessa känslor måste man komma över – alternativt jobba dygnet runt, med en ofantlig självkritik, på egen hand. Vill man inte ha kritik MÅSTE man jobba. Det finns inga genvägar!
Det kan vara bra att veta att det inte finns några till 100% felfria böcker. Trots att böcker som ges ut på förlag korrekturlästs noga i omgångar av både författaren och professionella redaktörer och språkgranskare smyger det sig ändå alltid in fel.
Det märks med en gång om den som skriver är engagerad, och är man det blir det genast både roligare att skriva och att läsa!
Många tror att det förväntas av en att man ska skriva något helt nytt, unikt och originellt. Men det är få förunnat att vara unika! Att tänka något helt nytt är otroligt svårt! Originalitet i vetenskapliga sammanhang handlar inte om att tänka helt nya tankar! Det handlar snarare om att tillföra något nytt till det som redan finns, att studera det invanda utifrån annorlunda perspektiv. Sättet att formulera sitt problem kan också vara nytt, användandet av litteratur, analysarbetet kan vara innovativt.
Jag vill påpeka att ni inte får lämna ifrån er texter som svämmar över alla brädder. Ni måste hålla er till det angivna sidantalet. Det är ett slags kontrakt med läsaren. Har ni fått i uppgift att skriva fem sidor, då är det fem sidor ni har till ert förfogande, inte sju eller ännu mer. Det är också ett led i utbildningen. Det handlar om att lära sig stryka i den egna texten och extrahera fram det viktigaste. Det är ytterst sällan som läsaren saknar det som tagits bort, åtminstone om det görs på inrådan av en välvillig handledare eller kollega.
NÄR SKA MAN BÖRJA SKRIVA? Börja redan nu! Man kan/ska skriva hela tiden. Inte vänta. Preliminära analyser, reflektioner och sammanfattningar av den litteratur man läser är bra att ha som underlag för den riktiga texten.
När man jobbar med kvalitativt material är det viktigt att vara medveten om att det man trodde var viktigt i början kan förskjutas. Bland annat därför skriver man det definitiva syftet sist!
I takt med att den egna förståelsen ökar kan analyserna och förståelsen förändras. Det är som det ska. Att skriva vetenskap och att studera är en resa.
Den vetenskapliga stilenFörsök hitta ett sätt att skriva som passar er, ert temperament. Om ni behärskar språket och har kontroll över era formuleringar kommer ni att framstå som trovärdiga och bedömningen av det ni skrivit kommer att bli bättre.
Ni kan och får inte underskatta läsaren, om ni använder ett komplicerat språk som ni inte behärskar då kommer ni obönhörligen att avslöjas! Det bästa är att vara ärlig, och få hjälp, och därigenom utvecklas. Det är ett led i utbildningen. Det är som i simhoppning. Ju svårare hopp man väljer desto högre poäng kan man få, men det kräver också mer av utövaren. Ska man använda svåra ord och komplicerade meningsbyggnader, som vissa framstående teoretiker gör, då är det ett absolut krav att man kan stava och behärska språket, annars blir det oläsligt.
Att skriva uppsats är att våndas, men just därför är det så belönande när man väl är färdig, uppsatsen godkänd. Blir den sedan läst är det stort, och får man positiv respons är det fantastiskt. Fast det är inget man kan räkna med, det kräver som sagt hårt arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar