När jag letade efter en annan text i arkivet på datorn fann jag den text jag skrev för att bena upp tankarna och sätta ord på kunskapen. Kanske kan den hjälpa någon. Hur som helst publicerar jag den. Boken förtjänar att läsas, just för att den är svår, eftersom det innebär att intellektet utmanas och hålls i trim. Jag kan varmt rekommendera den även för innehållets skull. Zizeks senare böcker finner jag lite för ostringenta för att jag ska orka läsa dem, men här håller han sig till en linje och förmedlar viktig kunskap om människan och vårt sätt att tänka.
En kul twist är att jag har en granne från forna Jugoslavien som jag ofta träffar på mina promenader, och han har alltid något att berätta och är dessutom väldigt beläst. För ett tag sedan träffade jag honom och han berättade då om en filmare som jag glömt namnet på, men berättelsen fick mig att associera till just Zizek. Jag antog att han visste vem det var men döm om min förvåning när han säger att de gjorde lumpen tillsammans och även hade författat en text ihop, långt innan Zizek blev Zizek med hela världen.
Det ser ut som en tanke, men jag tänkte bara skriva detta som en introduktion, fast nu fick jag med två av min egen filosofins viktigaste teman: Slump och gruppens vishet eller mellanrummets betydelse.
Texten nedan ligger nära originalet och därför vill jag vara noga med att orden till största del är citat eller referat som ligger nära originaltexten. Urvalet och upplägget är mitt, men orden är hämtade från boken:
Ideologins sublima objekt
Slavoj Zizek
Syftet med boken1. Att introducera några av de grundläggande begreppen inom lacansk psykoanalys. Mot den förvrängda beskrivningen av Lacan som en del av en poststrukturalistisk strömning. Enligt Zizek bryter Lacan radikalt med poststrukturalismen. Zizek placerar Lacan i en rationalistisk tradition. Lacans teori är kanske den mest radikala versionen av Upplysningen vi har idag.
2. Att genomföra ett slags ”tillbakagång till Hegel”, att aktualisera hegeliansk dialektik genom att nyläsa den i ljuset av lacansk psykoanalys. Hos Hegel går att finna ett radikalt bejakande av skillnad och villkorlighet. Det Hegel kallar ”absolut kunskap” är inget annat än namnet för en grundläggande förlust.
3. Att fungera som ett bidrag till ideologiteorin. Presentera nya sätt att förstå Marx: varufetischism och Lacans: nodpunkt, det sublima objektet och mernjutning.
Dessa tre punkter hänger samman. Zizek vill rädda Hegel genom Lacan och därigenom öppna upp ett nytt perspektiv på ideologi. Zizek varnar för att falla för den postmoderna illusionen om att vi skulle befinna oss i ett ”postideologiskt tillstånd”.
Förståelsen av Hegel (Enligt översättarens efterord)Hegel var den som slutgiltigt punkterade den klassiska filosofin genom det sätt på vilket han klargjorde de inre, symptomala paradoxerna i den universalitet han kallade anden (det vill säga det mänskliga tänkandet i dess temporala och historiska utveckling). Hegels dialektik är enligt Zizek en systematisk framställning av omöjligheten av någon systematisk, logisk-begreppslig totalitet. Det Hegel kallade ”historiens slut” blir då snarast det stadium där anden slutligen blir kapabel att förstå att historien inte kan ha något slut. Samhället och subjektets relation till sin omvärld kan aldrig syntetisera sina inre motsägelser i någon harmonisk enhet. Alla nya synteser ger obönhörligen upphov till uppkomsten av nytt överskott, eller symptom som inte kan integreras i den ordning som det på en och samma gång tillhör och undandrar sig.
Grundprincipen i Hegels dialektik är, i Zizeks läsning, att den dialektiska processen aldrig kan nå något slut, att varje dialektisk Aufhebung resulterar i en ny ”rest som undflyr subjektiv tillägnelse och mediering”. Det är alltså detta jag måste inse och försona mig med genom en omöjlig identifikation med just det jag inte kan identifiera mig med: mitt symptom, det obegripligt Andra inom mig, det radikalt främmande och externa som ständigt tycks undslippa varje meningssammanhang, och just därför förblir vad Freud kallade, kärnan av mitt väsen som människa. (det reala? Lacan).
Symptomet
”Undantaget gör regeln” Ett undantag bekräftar ”sin” regel av den enkla anledningen att vi endast kan klassificera det som ett undantag genom att relatera det till någon välkänd regel. Först finns regeln (innan vi ser den?) och sedan konfronteras vi med ett fenomen som vi identifierar som ett brott mot denna regel, och som därmed bekräftar dess existens.
Hur kan ett undantag ”göra” en regel? När undantaget både etablerar, bekräftar och bryter mot denna regel. Fenomenets status föregår alltså upprättandet av den regel i vars namn det klassificeras som undantag. Det är en sådan ”sublim” undantagslogik som Zizek försöker beskriva i termer av det han kallar symptom.
Detta sociala symptom kan inte bortförklaras som något villkorligt, historiskt femnomen, som skulle kunna undanröjas av samhällets vidare utveckling (som liberalerna menar). Zizek menar att symptomet istället är en nödvändig förutsättning för och effekt av varje symbolisk struktur. Varje försök att etablera en logiskt sammanhängande beskrivning av världen inkluderar med nödvändighet ett enskilt element som fungerar som dess undantag och interna negation.
Sublima objekt (svartskallar, bögar för nazismen?) maskerar det faktum att ett samhälle aldrig kan fungera utan inre motsägelser. Samhället som en harmonisk konsistent helhet är omöjlig. Zizek implicerar en radikal kritik av filosofier med en grundläggande tro på möjligheten av en enhetlig konsistent ontologi (Habermas?). (Argument för Radikal pluralistisk demokrati?).
Subjektet
Subjektet har inget ontologiskt vara utan endast ett förmedlat vara. Alltså en omöjlig förening av vara och icke-vara, något som vi är genom det sätt på vilket vi ex-isterar i anslutning till livet och medvetandet som processuell tillblivelse.
Kunskap om vårt vara kan endast uppnås indirekt och i förmedlad form. Jag kan endast (åter)finna och förstå mitt vara som subjekt genom en paradoxal identifikation med något som i det oändliga motstår varje naiv, omedelbar identifikation, samtidigt som det i sinnevärlden representerar mig metonymiskt, som en närhetsrelation.
Språkets, eller den store Andres, inre inkonsistens korresponderar således med subjektets brist på vara. Medan subjektet endast kan kompensera sin brist på vara genom den symboliska mening det erhåller från språket – det vill säga genom att upprätta en symbolisk identitet där frågan om dess vara ersätts och kompenseras med frågan om dess mening (meningen med livet) – kan en symbolisk struktur endast erhålla en skenbart inre konsistens genom det sätt på vilket subjektet tar plats i den och gör den till sin.
Subjektets närvaro i en symbolisk struktur förblir paradoxal, eftersom det handlar om två heterogena storheter som på en och samma gång förutsätter och exkluderar varandra. Subjektet förblir ett externt intimt element som genom sin excentriska närvaro delvis kan täcka över och maskera strukturens inre brist, men som aldrig fullt ut kan kompensera för den. Det är av denna anledning som varje teori om språket och symboliska strukturer alltid också är en teori om subjektet.
Subjektet är med andra ord självt ett slags undantag som måste inkluderas för att en struktur skall kunna fungera symboliskt (betydelseuttryckande och representerande). Men det förblir samtidigt något som faktiskt ex-sisterar som något ”mer och mindre” än de subjektiva positioner som tillhandahålls av en struktur, och vars excentriska närvaro förhindrar strukturen att sluta sig till någon alltigenom konsistent, motsägelsefri ordning. Det är alltså i denna mening som subjektet är korrelativt med strukturens symptomala objekt.
”Signifikantens subjekt” (Lacan) handlar om ett subjekt som föregår och därför förblir något på samma gång mer och mindre än den symboliska representationslogik som språket och kulturen tillhandahåller. (och det är just av denna anledning som det är en psykoanalytisk och inte en lingvistisk subjektsteori). Subjektet blir hos Zizek ett performativt objekt som aldrig kan integreras, och heller aldrig utelämnas ur en teoretisk reflektion över språkets faktiska, intersubjektiva eller mellanmänskliga funktion.
Ideologi
Det är denna Lacanska språkförståelse som Zizek utgår från i sina analyser av ideologins funktion. Ideologin blir, i likhet med mer personliga fantasier, de ”fiktioner” som subjektet (eller kulturen) utvecklar för att sammanfoga och maskera den ”omöjliga” relationen mellan subjekt, språk och objekt a.
I syfte att klargöra hur denna sammanfogning går till, kan man tänka på talesättet: Det finns ingen regel utan undantag, eller undantaget gör regeln. Det handar således om att förena det oförenliga. ”Samhället är en omöjlighet” och varje ideologi syftar till att försäkra oss om motsatsen. Altusser beskriver ideologi som en oundviklig dimension av mänskligt medvetande. Ideologi tilldelades en status av fiktioner eller fantasier om världen och vår egen plats i den som något helt nödvändigt för att vi alls skall kunna etablera någon meningsfull förståelse av världen, samhället och oss själva. Och framför allt för att vi ska kunna inta en aktiv roll som sociala och historiska aktörer. Men de kan naturligtvis endast fungera om vi fullt ut tror på dem, vilket förutsätter att vi måste göra oss blinda för deras ideologiska karaktär. Varje tro på att vi och vår förståelse av samhället befinner sig utanför ideologin är med andra ord själva indikationen på att vi befinner oss innanför ideologin, att vår förståelse är styrd av någon form av ideologisk fantasi.
Zizeks projekt är att hålla fast vid insikten om den symboliska ordningens inneboende paradox och omöjlighet, insikten om att det inte kan finnas någon universalitet utan symptom. För detta vore endast möjligt under förutsättning att det inte längre fanns något subjekt. Därför är varje ideologisk fantasi om en harmonisk ordning utan inre motsägelser och symptom en dödsdrift. I samma ögonblick som den realiseras försvinner subjektet.
Idag lever vi i ett tillstånd där ideologin kan sägas vara tron på att: Vi vet precis vad vi gör (och att det är en lögn) men vi gör det i alla fall! Vi fortsätter att handla i den ideologiska fantasins logik även om vi inte längre tror på den rent intellektuellt. Denna cyniska blandning av intellektuell insikt och ”naivt” handlande utgör en komplex och svåråtkomlig form av ideologiskt självbedrägeri, som Zizek menar endast kan förstås, och motverkas, med hjälp av den lacanska teorins beskrivning av subjektets paradoxala och excentriska relation till symboliska strukturer av olika slag, och inte minst den roll som symptomet och fantasin spelar i denna omöjliga relation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar