När alla nu snabbt blir varse att näringslivets produktions- och affärsmodeller faller ihop som korthus borde den akademiska världen överge den jakt på kontroll, styrning och effektivitet som förhindrat arbetet med utvecklingen av relevant och användbar kunskap. Principen publish or perish skapar inga incitament att utveckla kunskap. Hela tankemodellen bygger på att konkurrens är ett incitament för kvalitet, men akademisk kvalitet och kunskap kräver att man samverkar. Nu, här under pandemin, är ett gyllene tillfälle att tänka nytt kring kvalitet i högskolevärlden.
Jakten på nyckeltal lockar fram mänskliga egenskaper som går på tvärs mot det som hållbart, etiskt försvarbart och intellektuellt stimulerande. Högskolans samhällsuppdrag är att skapa kunskap och verktyg som kan användas i byggandet av ett bra samhälle. New Public Management är en syn på ledning av offentlig verksamhet som leder till avakademisering av högskolan.
Om relevant kunskap var målet och innehållet räknades mer än antalet publikationer skulle ingen publicera någon för sakens skull, eftersom det skulle innebära att man äventyrar sin karriär. Problemet med predator journals som publicerar allt skulle försvinna omgående, liksom incitamenten att fuska för att bli publicerad. Det läggs alldeles för mycket vikt vid VAR man publicerar sig och alldeles för många bryr sig alldeles för lite om VAD man publicerar.
Kunskap tar tid och försöker man tvinga fram resultat går det oundvikligen ut över kvaliteten i arbetet. Böcker där komplexa problem behandlas och där man verkligen går på djupet med frågorna tar år att skriva. Idag anses den tiden inte finnas. Likt en gökunge som äter fosterföräldrarna ur boet hotar NPM att förgöra allt som är akademiskt i den akademiska världen. Och när allt fler förstår allt mindre hur man skiljer kunskap från tyckande kommer åsikter allt oftare att jämställas med kunskaper. Samhällets nödvändiga skydd mot populism urholkas snabbt och efterfrågan på karismatiska ledare som lovar att ge människor allt de önskar, utan hänsyn till om det är möjligt eller klokt, växer. Och tonen på sociala nätverk hårdnar.
Politiker behöver lyssna på forskningen som helhet, inte liera sig med experter som legitimerar deras åsikter. Problemen i kunskapsnationen Sverige blir smärtsamt tydliga här under pandemin. Allmänhetens och även företrädarna för många partier visar sig vara smärtsamt okunniga och dessutom ointresserade av att söka och förhålla sig till relevant kunskap. Det är skrämmande att se och jag drabbas av overklighetskänslor när ledande politiker påstår saker som är helt uppåt vägarna utan att mötas av kritiska frågor som bygger på analyser av budskapet och hur det förhåller sig till aktuell kunskap, partiets program och vad man sagt tidigare. Bara det faktum att det dyker upp nyord som ebbatera, vilket betyder att ge någon annan skulden för problem man själv förorsakat är talande och borde utgöra en varningsklocka.
Bristen på kloka politiker, analytiskt drivna och kritiskt granskande journalister och en kunnig och bildningstörstande allmänhet är skriande. Allt och alla hänger ihop och påverkar var- och vartannat. Vi får den kunskapskvalitet vi förtjänar, och det är lönlöst och dessutom naivt att skylla på forskarna när verkligheten inte anpassar sig efter åsikter och önsketänkande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar