De mångas makt

Dyrkan av excellensen hos några få, exceptionella och utvalda individer, skulle kunna ses som ett utslag av sunt ekonomiskt tänkande och hushållande med resurser. En chef, expert eller ansvarig kan dels lockas med en hög lön, utan att det kostar det allmänna särskilt mycket, dels kan hen offras om det uppstår problem. Fast nu är människan inte på långa vägar så ekonomiskt rationell som många vill tro, och skillnaden i intelligens och duglighet mellan individer är inte alls så stor som man tror. Vi människor är på det stora hela mer lika än olika. Ändå håller vi fast vid den där drömmen; kanske för att vi hoppas vara utvalda och drömmer om att själva få en plats i toppen och allt som tillkommer den som hamnar där.

En av alla lärdomar vi kan dra av Corona är att det alltid är det stora flertalet som tillsammans bär upp samhället, i kraft av att vara många. Och det gäller i både med och motgång. Problem som uppstår i ett samhälle beror nämligen aldrig uteslutande på ett fåtal eller de andra. Det är alltid vi som vinner eller förlorar gemensamt.

På Twitter och andra sociala nätverk, liksom i riksdagen och medierna, pågår just nu en intensiv och inte så lite destruktiv kamp mellan människor av olika uppfattningar. Den ensa sidan, den jag själv tillhör, utgår från hur saker och ting faktiskt fungerar och därför menar, dels att det inte finns någon mirakelkur eller universalstrategi, dels att regeringen och myndigheterna behöver arbetsro och att vi gör bäst i att lita på att ansvariga gör sitt yttersta, enligt bästa förmåga, för att leda vårt land igenom den allvarligaste krisen sedan andra världskriget. Den andra sidan gör antingen allt de kan för att leta fel och finna tecken på brister i Sveriges sätt att hantera pandemin, eller (vilket är värre) sprider desinformation, vantolkar eller fabricerar siffror för att ifrågasätta och misstänkliggöra ansvariga.

Faktum är att om ALLA tar sitt ansvar, håller distans och hela tiden agerar som om de vore smittade, skulle pandemin ebba ut. Gruppens vishet fungerar, men bara om drömmen om det ensamma geniet, den upplyste despoten och den exceptionellt begåvade ledaren överges. Vi kan kontrollera både klimatet och denna och kommande pandemier, men det kräver att vi inser hur samhället, kulturen, kognitionen och kunskapen fungerar. Så länge vi lever och förlitar oss på drömmen om att någon annan ska (kunna) ge mig det jag önskar, kommer vi att vara dömda till att tvingas utkämpa konflikter och hantera kriser.

Att gör som vi har gjort, det vill säga först bestämma vad vi i Sverige ska bli duktigast på, och sedan rikta resurserna dit, är dömt att misslyckas. En genial statsepidemiolog, en statsminister med landsfader-egenskaper eller en ny Ingemar Stenmark, Einstein, ABBA eller vad/vem man vill, går inte att planera för, bara upptäcka och vårda när och om ett sådant frö gror. Excellens är inte en resursfråga, det handlar om att skapa goda möjligheter för många att växa fritt. Utbildning och forskning är mödosamt, liksom klokt och långsiktigt ledarskap, och att bara locka med pengar räcker inte långt. En bit kommer man, men vem och vilka egenskaper är det som premieras om man lockar och belönar potentiella ledare med pengar? Den tanken är en intellektuell återvändsgränd. Bara för att många önskar att det vore så betyder inte att det är så det fungerar.

Excellens växer fram ur lust, i lek. Miljöer som är förlåtande och där det är högt i tak genererar ny kunskap. All forskning visar på det. Bara genom att ge och förlåta kan man få. Men det finns inga garantier. Tror man att excellens kan skapas genom kvalitetssäkring är man helt fel ute. Oavsett hur högt upp i samhällshierarkin man befinner sig. Och ju högre upp, desto olyckligare är det om denna syn på kunskap sprider sig. Skall forskningen kunna utvecklas och hävda sig internationellt måste man göra som i idrotten, det vill säga bredda basen, och lämna utrymme för lek. Ett VM-guld kan dessutom bara bärgas hem genom att man har turen på sin sida. Och det förstår alla som reflekterar lite djupare kring frågan, som tar sig tid att faktiskt fundera med hjälp av de kunskaper vi redan har. Excellens har till kanske 50 % med slump att göra, på samma sätt som med allt annat som är nytt, unikt och framgångsrikt. Framgång för såväl individer som samhällen kan bara nås genom att man jobbar med det som fungerar, när det fungerar, där det fungerar och så länge det fungerar. Excellens är inget man tar beslut om, det är en nåd att stilla bedja om.

Människor är MÄNNISKOR på gott och på ont. Och det behövs kunskap om hur människor och kultur fungerar. Kunskapen om förutsättningarna för förändring är avgörande för att en politik som faktiskt är hållbar, det vill säga inte bara låter bra och hjälper människor att hålla fast vid sina villfarelser och önskningar, ska kunna utvecklas och sättas i verket. Så länge majoriteten väljer att rösta på politiker som säger sig sitta inne med lösningen eller sätter sin tillit till ett fåtal experter kommer vardagen att rulla på som tidigare, vilket vi vet är grunden till problemen. Det finns inga genvägar, varken till hälsa, kunskap eller långsiktig hållbarhet. Förstår vi det är halva slaget vunnet och alarmismen kan överges för konstruktiva samtal i vardagen om vad man kan och måste göra för att minska smittspridning och för att vårt sätt att leva idag inte ska äventyra kommande generationers möjligheter att välja väg i livet.