Antingen, eller och mittemellan

Talet tre sägs vara heligt, och det är lätt att förstå eftersom det kommer igen i så många olika sammanhang. I bibeln är Gud tre delar men en helhet: Gud fadern, sonen och den helige ande. Det känns dock lite som ett slags efterhandskonstruktion, ett sätt att försöka få ihop olika berättelser med övertygelsen om att Gud är en och odelbar. Anledningen till att tre uppfattas som ett heligt tal är nog snarare det faktum att det dyker upp i så många olika sammanhang och att det visat sig vara så användbart som förklaringsmodell.

G W F Hegels tankar om förändring handlar om Tes, Antites och Syntes. Först finns ett påstående eller något som tas för givet. Sedan anmäls en avvikande åsikt, vilken ofta är diametralt motsatt (och därför egentligen bara en spegelbild av den) ursprungliga tanken. Och sedan jämkas ståndpunkterna samman till en syntes, som efter en tid blir en tes som reageras på. Så där utvecklas världsanden eller kulturen, enligt Hegel. Även den tankemodellen är kraftfull eftersom det finns tecken på liknande saker överallt.

Nietzsche är inne på samma sak när han talar om förtryckta som tar över förtryckarens tankestruktur och formar en spegelvänd världsbild av den man gör uppror mot. Övermänniskan är syntesen i Nietzsches tankemodell, en som förmår höja sig över människans inneboende begränsningar för att bilda en syntes. Att tänka antingen eller är enkelt, medan det krävs en utvecklad intellektuell förmåga för att härbärgera både och.

Vi ser det i politiken där S under en lång tid varit normalläget, ett slags tes, som Alliansen utgjorde antitesen till. Någon revolutionerande nyordning blev det dock inte. Alliansens politik formades som en spegelbild av folkhemstanken, eftersom den byggde mer på hat mot S än på egna ideér. Syntesen väntar vi fortfarande på eftersom "alla" partier idag strävar mot mitten, vilket faller på sin egen orimlighet. Här under pandemin har S återtagit kontrollen och alla förslag från M är en spegelbild av regeringens politik. Säger S att vi ska hålla samhället öppet vill M stänga det. Säger S att skatten ska höjas säger M att den ska sänkas. Och så vidare. Det är synd om människorna sa Strindberg, och det är det verkligen. Poltiken har sällan varit så torftig och renons på visioner och nytänkande som idag. Det behövs något slags syntes, alltså en verklig syntes och ingen mellanmjölk eller ett tredje alternativ, som i kärnkraftsomröstningen på 1980-talet. Kristersson vill vara den vuxne i rummet, han ser sig som en frälsare, som övermänniskan; men han är en slav som helt saknar egna idéer och som inte förmår staka ut en egen väg för sitt parti och vårt land. Jimmie Åkesson är inte bättre, hans och Sds ideologi är om möjligt ännu fattigare; den bygger på tanken att det finns ett ursprungligt vi som måste skyddas mot ett hotfullt dom. Den nödvändiga syntesen i politiken måste bygga på tanken att vi alla är människor och att mångfald en förutsättning för hållbarhet.

Antingen- och eller-människor finns det som synes gott om. Ja/nej, bra/dåligt, inne/ute. Människans kognition är dikotomisk och både och blir därför en utopi, något närmast heligt. Övermänniskan är en mittmellan-människa, en treenighet. Och sådana är det tyvärr ont om eftersom det inte bara kräver kunskap och förståelse utan en utvecklad intellektuell kapacitet att hantera dynamiken som uppstår när det oförenliga ska förenas. Syntesen handlar inte om att utplåna olikhet, utan om att få de olika delarna, politiska viljorna eller personligheterna att svänga i takt. Det är som sagt svårt och det kräver att det finns en skola och ett utbildningssystem som verkligen sätter kunskapen i första rummet. Och ett öppet och lyssande samtalsklimat där den dikotomiska och kunskapfientliga debatten förkastats, vilket är långt ifrån fallet i Sverige idag. Skola och utbildning ska inte debatteras eftersom det reducerar den komplexa kunskapen till en fråga om för eller mot (skolval, läxor, katederundervisning och så vidare).

Att det på inget sätt är enkelt kan illustreras av det faktum att även vetenskapen präglas av samma dikotomiska antingen-eller-tänkande. Innan upplysningen hade kyrkan makten över både kunskapen och människorna och när vetenskapen gjorde uppror agerade den som slaven och tog över samma struktur som skapats av Påven. Idag är det vetenskapen som bygger katedraler och skapar hierarkiska strukturer för att organisera tillbedjan av den gudomliga Sanningen. Den verkliga syntesen i samhället, politiken och vetenskapen är en organisation och ett forskarsamhälle som placerar KUNSKAPEN i centrum, vilket kräver att fler engagerar sig och arbetar hårt för att sträva efter övermänniskan som är ett ideal, inget som någon når. Historien tar nämligen aldrig slut, den befinner sig ständigt i ett öppet tillstånd av blivande.