Läsningen jag tänker på här handlar inte om att plöja artiklar i jakt på fakta, utan om tid att verkligen sätta sig in i ämnet man studerar. Jag talar om bildning och strävan efter vishet. Nätet är fyllt av fakta, men kunskap kräver mer än bra sökmotorer för att utvecklas. Kunskap kan man bara tillägna sig genom att läsa eftertänksamt och genom att skaffa sig perspektiv på det man läser. Bildning är själva antitesen till till den effektiviseringshets som råder i skolan och den högre utbildningen. Kunskap går inte att PRODUCERA. Om lärarna och forskarna inte har tid att läsa kommer deras kunskaper och kompetenser att utarmas, och det går oundvikligen ut över kvaliteten i kurserna och utbildningarna, vilket drabbar både studenterna och samhället. Näringslivet binder ris för egen rygg när de kräver specialanpassade utbildningar och driver opinion för att minska tiden som läggs på utbildning. Utan KUNSKAP och förståelse för hur kunskap blir kunskap förlorar samhället en del av sitt skydd mot hot som ingen vet något om idag. Och utan bildning blir livet och tillvaron fattig, vilket utgör ett hot mot den mentala hälsan. Effektivisering och målstyrning ser ut som en vinst, och kvalitetssäkring invaggar oss i en bedräglig trygghet. New Public Management är dock inte lösningen på några problem inom Utbildningssverige, tvärtom är det själva roten till problemen.
Tyvärr tvingas jag konstatera att även humaniora, som borde sjunga långsamhetens lov och värna bildningen, gått vilse och sålt ut sin själ. Det klassiska seminariet är naturligtvis lika viktigt idag som det alltid varit. Kunskapen som sådan må förändras, men formerna för lärande behöver inte göra det på samma sätt. Bara för att tekniken utvecklas betyder inte att pedagogiken måste göra det. Människans hjärna är exakt den samma som den var för 10000 år sedan, varken dess processorkraft eller minneskapacitet är större. Och även om man kan googla snabbare och finna mer uppgifter på kortare tid tar det lika lång tid att utveckla kunskap och bildning idag som det alltid har gjort. Tänkande tar tid och svar som kommer omedelbart är inte självklart kloka.
Traditionen att skriva, läsa och utbyta tankar om innehållet i böcker, vilket var humanioras paradgren, är ett sätt att tänka och utveckla kunskap tillsammans. Det är stor skillnad på att skriva artiklar och böcker. Bokskrivande är väsensskilt från artikelförfattande eftersom man i en bok förhåller sig till innehållet i andra böcker. Och böcker går inte att sammanfatta i ett abstract och levererar inga enkla, tydliga och snabba resultat. Ett sådant utbyte av tankar som är förutsättningen för bokskrivande och bildning är långsammare, men också mer hållbart, både med hänsyn tagen till klimatet och kunskapen. Det är tragiskt att tvingas konstatera att vi offrat långsamheten, eftertänksamheten och utbytet av längre resonemang för snabba resultat, jämförbara nyckeltal och kvartalsekonomins fokus på ekonomisk vinst. Utbildning och forskning är långsiktiga INVESTERINGAR.
Brevskrivande är en annan gammal fin tradition som borde tas till heder igen, inte minst i dessa dagar av isolering. Ett handskrivet brev är personligt och visar att man bryr sig om den man skickar det till. Det tar tid att skriva, tid att läsa och svarar man på det tar det också tid. Att skriva brev är vilsamt och mer socialt än att ringa eller facetajma. Brev binder samman och främjar kunskapsutveckling, särskilt om man skriver om det man läser.
Akademin måste självklart följa med i samtiden, men kunskap uppstår mellan och därför är det lika viktigt att samtiden också lyssnar på och tar tillvara på akademins unika erfarenheter. Annars blir universitetet en utförare av tjänsten kunskap, vilket är en allt annat än akademisk syn på kunskap. Och det banar i sin tur väg för populism och kunskapsresistens. Krävs det en Trump som kör landet i botten innan vi vaknar och inser vårt misstag? I mina mörkaste stunder tror jag tyvärr det. Ändå förlorar jag inte hoppet om att än gång få tid att läsa utan att behöva tänka på tiden eller något annat än kunskapen som ger mitt liv mening.
Akademin måste självklart följa med i samtiden, men kunskap uppstår mellan och därför är det lika viktigt att samtiden också lyssnar på och tar tillvara på akademins unika erfarenheter. Annars blir universitetet en utförare av tjänsten kunskap, vilket är en allt annat än akademisk syn på kunskap. Och det banar i sin tur väg för populism och kunskapsresistens. Krävs det en Trump som kör landet i botten innan vi vaknar och inser vårt misstag? I mina mörkaste stunder tror jag tyvärr det. Ändå förlorar jag inte hoppet om att än gång få tid att läsa utan att behöva tänka på tiden eller något annat än kunskapen som ger mitt liv mening.
3 kommentarer:
Det här kanske är en fånig liknelse, men jag jämför kunskap med en uppblåsbar ballong. Kunskaperna som vi har finns inne i ballongen, de som vi kanske kan ta till oss finns utanför. I början är ballongen föga uppblåst, och kontaktytan (ballongens utsida) mot det ännu okända är liten. Men vartefter vi blåser upp ballongen - alltså ökar mängden kunskap som vi har - ökar ytan mot det ännu okända utanför. Ju mer vi blåser och lär oss, desto mer okänt kommer vi i kontakt med. Paradox: ju mer vi lär oss, desto okunnigare blir vi och kommer aldrig ikapp, eftersom mängden lärbara fakta torde i princip vara oändlig medan vår förmåga har begränsningar.
Tvärtom Björn, jag tycker det är en fantastisk liknelse. Älskar att med bilder och liknelser, så tack!
Är du nöjd så är jag nöjd. Trevligt slut på helgen!
Skicka en kommentar