Lärande som livsstil och samhällsideologi

För att kunna omsätta kunskap i politiken och ute i samhället krävs en annan och mindre instrumentell syn på forskning och utbildning än den rådande. Det är inte mer av formaliserat och strikt kontrollerat lärande eller riktade, tillämpade forskningssatsningar som behövs. Kunskapen som bygger samhällen och gör politik hållbar handlar inte om detaljer utan om (föränderliga) helheter. Utan förståelse för dynamik och komplexitet kan kunskapen om detaljerna inte omsättas i praktik, och därmed blir den värdelös, trots att den är korrekt. Det räcker inte att veta säkert, mycket viktigare är att vara lyhörd och hela tiden öppen för att lära nytt och lära om. Förmågan att tänka kritiskt, analytiskt och kreativt är också viktig, liksom att våga försöka även om det ser omöjligt ut. Enda sättet att veta var gränsen för kunskapen och den egna förmågan går är att överskrida den. Misslyckanden är inte slutet på något utan början. Arbetet med att försöka förstå komplexiteten och dynamiken i samhället främjar utvecklingen av rörliga intellekt som inte låser fast sig vid något utan kan justera sin uppfattning i ljuset av ny kunskap.

När jag följer FHMs dagliga uppdateringar och myndigheternas arbete är det förändringen och följsamheten jag främst lägger märke till. Den svenska strategin för att möta corona och covid-19 slogs inte fast i januari, den har förändrats på daglig basis sedan dess, men utgångspunkt i aktuella data och resultat av nya studier. Strategin har varit levande och den har uppstått mellan omvärldens olika sätt att agera, kunskaperna som hela tiden strömmar in och förhållandena här i Sverige. Kritiken mot strategin har dock inte förändrats. Trots att de alarmistiska prognoserna inte slagit in har kritiken mot regeringen och FHM legat fast. Kritikerna pekar på höga dödstal och jämför med andra länder, men inte med stöd i kunskap och inte för att bidra till lärandet, bara för att kritisera ansvariga, som man redan på förhand "visste" har fel. Kurvan över smittade och antal döda pekar i rätt riktning och utvecklingen av sjukdomen har inte gått över styr.

Vi lever i förnekelsens och rädslans tid; det ena leder till det andra. För att slippa reflektera över vad som är rätt och bäst på lite längre sikt, fokuserar man på hur andra gör och letar efter exempel som bekräftar det man redan visste. Istället för att tänka om och agera på ett sätt som INTE leder till problem letar allt fler allt mer mer desperat efter metoder och lösningar som gör att man slipper tänka om och förändra sin inställning. Hellre än att sluta resa och byta livsstil för att minska klimatpåverkan satsas det på forskning som förhoppningsvis kan lindra eller kanske lösa problemen. Ingen vet dock om det går och oavsett hur det är med den saken ligger det långt in i framtiden. Vi spelar alltså ett högt spel genom att vägra inse hur kunskap och lärande faktiskt fungerar.

Problemen vi brottas med är inte någon annans fel, det finns inga revolutionerande lösningar där ute. Det behövs nytänkande bryta mönstret och för att kunna komma till rätta med problemen. Vad som behövs är ett perspektivskifte, bort från fixeringen vid mål och metoder som hjälper och lösningar som fungerar, till strategier för att undvika problem. Lärande behöver bli en livsstil och en samhällsideologi. Vi måste bort från tvärsäkerheten och fixeringen vid svar, det är frågor som driver utvecklingen, liksom kritiskt tänkande, flexibilitet och följsamhet.

På min väg mot vishet söker jag bildning i första hand och kunskap i andra. Fakta och information samlar jag så klart också på mig, men ifråga om dessa aspekter av vetande är det viktigare att släppa taget och göra sig av med insikterna än att hålla fast vid dem, eftersom tillvaron förändras hela tiden. Alldeles för många gör tvärtom idag, dels för att begäret efter säkerhet är så starkt, dels som ett slags eftergift för den generella pressen på effektivisering. Ju mer jag lär mig och ju mer erfarenhet jag samlar på mig, desto klokare framstår det att INTE vara strateg eller söka genvägar i jakten på insikter att använda i strävan efter att skapa ett gott liv. Det finns nämligen varken en rak eller en enda väg till fördjupad förståelse för livets och verklighetens komplexitet. Och bildning är som sagt det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Till människans storhet här att hen INTE är en maskin som lagrar information och automatiserar processer.

Livet och tillvaron är fylld av både komplicerade och komplexa problem, liksom blandformer. Och om det inte bara är svar man söker, utan verkligt viktiga och användbara insikter som hjälper en förstå är det viktigare att lära sig skilja på olika typer av problem och att skaffa sig en växande uppsättning verktyg att tänka med, än att samla på sig så mycket väl underbyggd fakta som det går. Det är nämligen bara komplicerade problem som kan lösas med hjälp av fakta och evidens. Komplexa problem kan inte förstås genom att fokusera på detaljerna för att därifrån bygga upp en förståelse för helheten. Komplexa problem kräver ett helt annat angreppssätt för att bli begripliga; det är genom att zooma ut och skaffa sig perspektiv, eller genom att göra problemet STÖRRE som något slags förståelse kan nås. Det är genom att skaffa sig perspektiv man lär sig vilka strategier som är tillämpliga i vilka sammanhang. Genom att skaffa sig perspektiv lär man sig även att det är minst lika viktigt att vara ödmjuk och ibland kunna ändra åsikt och byta metod.