Vad hände med ödmjukheten?

Under några veckor i början av pandemin präglades samhällsdebatten av ödmjukhet, men nu är vi tillbaka till hur det var innan igen. Opositionsindignationen, den spelade upprördheten och krokodiltårarna är beklämmande att se, och jag fattar inte att det sättet att agera från ledande politiker får större konsekvenser i opinionsundersökningarna. Det är INTE så man leder ett land och den inger INTE förtroende, tvärtom! Vi kan mycket väl begåvas med en ledare som likt Trump kör landet fullkomligt i botten, bara för att man kan och för att det är kul.  

Ödmjukhet är viktigt och jag ska här försöka beskriva några tekniker som kan vara till hjälp i arbetet med att vårda den egenskapen. Donna Haraway (2008:3) skriver till exempel att hon älskar det faktum att endast cirka tio procent av människokroppens cellmassa utgörs av mänskligt DNA. Det är ett sätt att skaffa sig perspektiv på sitt personliga varande, ett sätt att vaccinera sig mot hybris. 

Ett annat och betydligt mer abstrakt exempel är Deleuzes och Guattaris (2003a:208–309) artikel, ”Becoming-Intense, Becoming-Animal, Becoming-Imperceptible …” Den är fylld av olika tankestrategier som kan användas för att uppnå ett lite mer ödmjukt förhållningssätt till innebörden i begreppet människa. Artikeln går ut på att sprida insikten om att kontexter, inom vilka allt och alla lever och verkar, ständigt blir till i ett spel mellan sammanhållande och upplösande krafter, mellan tendenser till territorialisering och deterritorialisering. Deleuze och Guattaris nomadologiska projekt handlar om att leta efter och (oftast, men långt ifrån alltid) bejaka upplösande strategier eftersom dessa utgör nödvändiga motvikter till de sammanhållande krafter som på något outgrundligt sätt överallt underblåses av det underliggande begär som D&G menar finns utspritt i världen. 

Manlighet till exempel utgör ett slags norm för mänsklighet, och med D&Gs terminologi kan detta förstås som ett resultat av sammanhållande krafter. En teknik för att bryta sig loss från det maktfältet, ett sätt att verka för upplösandet av den territorialisering som normen om manlighet utgör, kan handla om att sträva efter att bejaka ett ”kvinnotillblivande” (becoming-woman). Detta får absolut inte uppfattas som en idealisering av kvinnan, det är D&G noga med att påpeka, att sträva efter kvinnoblivande handlar uteslutande om att motarbeta krafterna som verkar för bevarandet av den manliga normen. Och kvinnotillblivandet utgör dessutom bara inledningen av en kedja av upplösande strategier som går vidare med ”barntillblivandet” (becoming-child) och ”Djurtillblivandet” (becoming-animal). Det handlar alltså om tekniker för att medvetandegöra krafterna som verkar i världen och som ger upphov till maktordningar.

Processen av upplösande praktiker är i princip oavslutbar eftersom världen, kulturen och människorna ständigt blir till i ett slags kraftfält där den ena polen utgörs av total makt och oföränderlighet och den andra av ett upplöst tillstånd av oförnimbarhet (becoming-imperceptible). Blivandet handlar inte om imitation (Deleuze & Guattari 2003a:272), inte om att man ska identifiera sig med ”kvinna” eller ”djur”, utan om att försöka uppmärksamma sin egen process av tillblivelse och att människan är ett djur, och dessutom att kroppen är uppbyggd av molekyler, atomer och ytterst (?) svängande strängar. Deleuze och Guattari (2003a:239) förtydligar tanken på följande sätt.

Becoming is certainly not imitating, or identifying with something; neither is it regressing-progressing; neither is it corresponding, establishing corresponding relations; neither is it producing, producing a filiation or producing through filiation. Becoming is a verb with a consistency all its own; it does not reduce to, or lead back to, “appearing,” “being,” “equaling,” or “producing.” (För att presentera tolkningsprocessen på ett väl genomlyst sätt bör det påpekas att översättningarna i den löpande texten i första hand är till svenska. Men när det gäller översättningar av engelska översättningar från franska original, placeras dessa i noterna).[1]

Det som brukar omtalas i termer av Jag betraktas med detta posthumanistiska perspektiv som ett slags plats, en arena för samverkan mellan en lång rad aktörer. För att smälta maten, och för att kunna bryta ner alkoholen och andra droger, är människokroppen beroende av ett väl fungerande samarbete mellan organismer. Utgår man från en sådan definition blir det uppenbart att människan inte är en, utan flera, som Deleuze och Guattari skriver i inledningen till Tusen platåer. Det handlar om vilken nivå man som betraktare väljer att utgå från. Inget har förändrats, ändå är allt annorlunda, och förhoppningsvis är svaret på frågan om jaget inte längre lika självklart, vilket i alla fall för mig blir en hjälp i strävan efter ödmjukhet.

---

[1] Min översättning av den engelska översättningen blir här: ”Tillblivelse handlar absolut inte om imitation, eller om identifikation med någonting; inte heller handlar det om regression-progression; inte heller om korrespondens, etablerandet av korresponderande relationer; inte heller om produktion, produktionen av släktskap/likhet eller produktion genom släktskap/likhet. Tillblivelse är ett verb med en helt egen stringens; det är inte reducerbart till, eller leder tillbaka till ”förekommande”, ”varande”, ”jämställande” eller ”producerande.”