Förväntningarnas makt över resultatet (av studier)

Kommer man till högskolan med förväntningen att allt ska vara som man är van vid; tror man att högskolan är en fortsättning på gymnasiet (som antas vara en fortsättning på högstadiet, vilket är en fortsättning på mellanstadiet, och så vidare), det vill säga om utbildningssystemet uteslutande uppfattas som den tid man tillbringar i skolan, blir det svårt att utveckla den grad av självständighet och förmåga till kritiskt tänkande som är en förutsättning för att högre utbildning ska bli HÖGRE. Tar man inget eget ansvar för den kunskap och de förmågor som beskrivs i kursmålen blir de bara ord på ett papper. Här har både lärare och studenter ett ansvar för vilka förväntningar man odlar på sig själv och varandra.

Studenter som förväntar sig att jag som lärare ska ta ansvar för något annat än innehållet och upplägget i mina föreläsningar samt organiseringen av kursernas moment samt bedömningen av tentor och andra inlämningar, agerar som elever. Och lärare som inte förväntas sig mer av studenterna som kommet till högskolan agerar som grundskolelärare. Förväntningarnas makt över resultatet av studier är stor. Jag menar att det är viktigt att lägga ribban högt för att både lärare och studenter ska anstränga sig till sitt yttersta. Lärande är en relation och båda parter har ett ansvar att möta varandra med respekt. Ansvarsfulla lärare förväntar sig att studenterna kommer till högskolan för att bedriva självständiga studier med kunskap som mål, och ansvarsfulla studenter förväntar sig att lärarna är kunniga och engagerade.

Försöker man lära sig tänka nytt och fritt om saker man ännu inte vet något om, vilket är målet med alla studier på högskolan, är det omöjligt utan eget, ihärdigt arbete med utgångspunkt i en ärlig vilja att verkligen veta och en uttalad önskan om att förstå vad kunskap är. Bildningsresans syfte är att utveckla en egen tankestil. Upprepar man instruktioner eller andras kunskaper är man bara en blek kopia. Högre utbildning handlar om att tänja på gränserna för den egna förmågan, om att hela tiden göra mer och sträva efter att komma längre; det gäller både lärare och studenter.

Jag har världens bästa jobb, men det är kunskapen jag är intresserad av och utbildad för. Ändå tvingas jag i allt högre grad syssla med annat, delvis eftersom förväntningarna på mig som lärare är att jag ska ta ansvar för lärandet, vilket är ett enormt resursslöseri. Jag undervisar mer än gärna och svarar oftast på mailfrågor från studenterna med vändande. Jag tycker det är väldigt roligt att handleda uppsatser och även om tentarättning inte är jättekul är det en självklar del av arbetet för en lektor och det är saker jag mer än gärna gör mer av, mycket mer om det skulle krävas. För det är vad jag är utbildad för och det rör kunskapen och kvaliteten i den högre utbildningen. Men att sätta en docent, med docentlön att göra rena rutinuppgifter är både slöseri med både pengar och kompetens och det hotar kvaliteten eftersom det går ut över resten av arbetsuppgifterna. För att jag ska kunna bli en bra lärare och prestera på högsta möjliga akademiska nivå krävs att uppgifterna jag ansvarar för är INTELLEKTUELLT stimulerande, och det blir arbetet när studenterna tar eget ansvar och ställer höga krav på kunskapsinnehållet i undervisningen.

Jag vill se en annan syn på kunskap, en syn som bygger på ett citat från Nietzsche som kan sammanfattas så här: Låt oss göra ett försök! Det är min syn på kunskap. Det är så jag menar att forskare borde tänka och agera oftare istället för att tvingas konkurrera med varandra om pengar som bara ett fåtal kan få. Forskare, lärare och studenter ska inte tävla, lärande skapas mellan människor och uppstår i samtal och utbyten av tankar och insikter. Forskning och utbildning handlar om att utveckla kunskap, inte om att producera nyckeltal.

Låt oss göra ett försök. Vi vet inte var kunskapen finns innan vi hittat den, så kom, låt oss göra ett försök. Kanske den finns här, eller där. Kanske. Utan krav på prestation vågar man mer. Och premieras den som lyckas i SÖKANDET efter kunskap, istället för den som vinner TÄVLINGEN om medel, kommer det att öka chanserna att vi får mer användbar (i betydelsen långsiktigt hållbar) kunskap. Att misslyckas i en kunskapsregim som premierar försök och som ser positivt på ordet kanske är första steget på vägen mot insikt och framgång. Det är genom misslyckanden man lär sig, genom att våga tänka kanske och genom att säga: låt oss göra ett försök! Underskatta aldrig förväntningarnas makt över tanken!