Kunskapssamhället är ett ord som betyder olika saker för olika människor. Problemet med kunskap, förvärras av att det underskattas eller ignoreras i väldigt hög grad, är att ingen kan veta vad någon annan faktiskt kan och förstår. Det enda man kan veta något om är vad människor säger och gör, vilket är en tolkningsfråga. Utbildning är ett slags nollsummespel, för ju mer kunskap som sprids desto fler kan använda den för att få sin vilja igenom eller sina fördomar bekräftade. För att ett samhälle som verkligen bygger på kunskap ska kunna växa fram krävs inte bara kunskap, minst lika viktigt är det att det finns en djup och bred samt vida spridd kompetens i samhället att förstå och hantera kunskapen. Där är vi inte, och det oroar.
Det produceras en ohygglig hängd artiklar idag, eftersom forskares kompetens mäts med bibliometriska mått, enligt principen ju fler desto bättre. Begreppet information overload blir allt mer relevant när vem som helst kan googla fram en artikel som går att tolka som att den ger stöd åt snart sagt vilka åsikter som helst. Det kritiska samtalet som syftar till att fördjupa förståelsen för samhället och bredda KUNSKAPEN omintetgörs av denna olyckligt utveckling. Det blir extra tydligt under pandemin, där INGET forskare vet säkert eftersom ALLA data är osäkra och läget hela tiden förändras. Att jämföra dödstal mellan länder nu, när vi vet att man räknar olika, testar olika och dessutom har valt olika strategier för att hantera viruset, är ovetenskapligt och därför förkastligt. Detta gäller inom forskningen och mellan forskare, och när diskussionen flyttar ut på nätet och bygger på journalisters (van)tolkningar av olika uttalanden som dessutom ofta missförstås, handlar det inte längre om kunskap. Det enda intellektuellt hederliga är att hålla en låg profil.
Problemet är dock oroande nog större än corona. Det är en trend som pågått länge. Faktaresistens är inget nytt fenomen och efterfrågan på populistiska politiker är fortfarande förfärande stor. Intresset för KUNSKAPEN som sådan, för dess väsen och funktion, är lågt, även bland forskare. Att intressera sig för det är att ta död på sin karriär och uppfattas nästan som att kacka i eget bo. Jag vill dock veta, inte bara vad forskare säger utan vad som är möjligt att veta och vilka begränsningar forskningen har. Jag är intresserad av kunskapen i eget namn, och jag tror att den aspekten av vetande behöver uppmärksammas mer och av fler, oftare. Annars riskerar vi att invaggas i en bedräglig tro om att vi har koll. Att slå sig till ro med konstaterandet att det saknas bevis, är och kommer aldrig att vara ett bevis på att någonting bevisats.
Kunskap är inte samma som fakta, den är alltid indirekt och bygger på tolkning. Så när forskares uttalanden, som alltså är tolkningar av mer eller mindre tydliga data, tolkas av journalister är redan det en tolkning av en tolkning. När allmänheten tolkar det journalisterna säger är det tolkningar av tolkningar av tolkningar. Och att skylla på forskaren eller vetenskapen som sådan när tolkningen sedan visar sig vara felaktig är rent förkastligt. Problemet är att det är just vad som sker idag, och det förvärras av att så många inte förstår att det just så här det fungerar. Forskares uttalanden uppfattas allt mer och allt oftare som människor vars åsikter är lika mycket värda som alla andras åsikter.
För några år sedan satt jag i 20 minuter i en studio på radiohuset i Göteborg och svarade på frågor om alkohol och droger. Det var en journalist på P3 som intervjuade mig, och jag vinnlade mig verkligen att tala om resultatet av min forskning på ett enkelt och tydligt sätt, för att passa den lite yngre publiken. Under intervjun tyckte jag verkligen att jag fick möjlighet att uttrycka mig på ett nyanserat sätt om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och där jag som humanist tycker att jag har massor att tillföra, inte som alternativ till annan forskning utan som komplement. Jag var nöjd med intervjun och det kändes som väl investerad tid att offra en förmiddag på den så kallade tredje, folkbildande, uppgiften. Jag visste att intervjun skulle redigeras till ett fem minuter långt inslag, och när jag fick frågan om jag fått med allt kunde jag ärligt svara ja. Trots det blev jag besviken, för man redigerade mina ord på ett sätt som bekräftade fördomarna, vilka jag under intervjun varit tydlig med att jag med min forskning ville motverka. Jag känner spelreglerna och kan ta det, men det är för att synen på kunskap ser ut som den gör som humanister ofta och länge har hamnat i den där situationen, och det oroar mig att den synen nu verkar gälla för all forskning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar