Kontrollera, acceptera, hantera (corona)

På sociala nätverk och i medierna, liksom i människors huvuden pågår det en kamp mellan viljan att kontrollera och tvånget att acceptera. Striden böljar fram och tillbaka och förändras timme för timme, både mellan och inom människor; mig själv inbegripen. Jag vill inte bli sjuk, men har dragits med en seg förkylning som i mångt och mycket liknar milda symptom på covid-19. Blir det inte värre kan jag leva med det, som astmatiker är jag van vid att det tidvis kan vara lite tungt att andas. Samtidigt mår jag inte dåligt. Självklart agerar jag som om jag bär på smittan. Framförallt lutar jag åt att acceptera det som sker. I början av pandemin hade jag svårt att hantera rädslan och jag läste och såg allt som fanns skrivet och sändes på TV. Nu väntar jag jag mest på det som kommer sedan och använder tiden som frigörs för att reflektera över livet i allmänhet och kulturen i synnerhet. Helg och vardag, arbete och fritid flyter ihop.

En sak skrämmer mig mer än smittan och sjukdomen och det är den ihärdiga, meningslöst destruktiva jakten på syndabockar som blossat upp på sociala medier. Sverige är delat i två läger. Antingen älskar man Tegnell eller också hatar man, väldigt förenklat. När jag skriver att jag LITAR på våra myndigheter dyker det ofelbart upp kommentarer som på olika sätt försöker få mig att inse hur fel jag har. Som om det vore fel att lita på kompetenta människor som faktiskt har det yttersta ansvaret för hur Sverige agerar för att hantera pandemin. Valet att acceptera provocerar uppenbarligen de som vill och tror på kontroll som den rätta strategin.

Frågan ställs på sin spets i samband med corona, men kampen mellan kontroll och acceptans är evig och löper genom hela mänsklighetens historia. Historiens jägare och samlare följde liksom dagens nomader med och anpassade sig, och deras kultur handlar om att finna sätt att acceptera och göra det bästa av situationen. Bönderna och det moderna samhället bygger på strävan efter kontroll, ofta även av det okontrollerbara; som till exempel virus.

Jag ska skriva idag, jag ska fortsätta arbetet på min bok om mellanrummen. Där liksom i livet i övrigt söker jag efter en väg som löper mellan. Jag tror inte på antingen eller och anser debatten vara förkastlig. Jag värnar samtalet och menar att det behövs både kompetens att kontrollera och förmåga att acceptera, samt insikt om när det ena eller andra är påkallat. Att jaga fakta för att finn svar fungerar bara om det existerar svar, men det läge som världen och mänskligheten befinner sig i just nu spelar det ingen roll hur mycket man vill kontrollera, kunskapsläget är så pass osäkert att man måste acceptera detta ifall man vill veta något.

Tillvaron och livet kan man bara hantera. Det är en hållbarhetsfrämjande och samhällsbyggande kompetens som behövs idag mer än någonsin. Skolans uppgift borde vara att bygga upp och förmedla förståelse för vikten av det. Forskning är inte en linjär process som går från mindre och sämre till mer och bättre vetande. Framsteget är en myt. Världen förändras och det som fungerade igår fungerar inte självklart imorgon, på samma sätt som gårdagens galenskap kan uppfattas som morgondagens klokskap. Världen och verkligheten, liksom människorna som lever i den måste lära sig hantera tillvaron genom att förstå när och vad man kan kontrollera och vad man måste acceptera.

Låter tankarna vandra och kommer att tänka på en gammal bonad: "Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta." Kärlek till vishet och viljan att veta, i kombination med förmågan att göra sig av med gamla insikter som inte fungerar längre, samt förståelse för oliktänkande; så ser vägen mot vetande ut, så fungerar lärande. Utan ödmjukhet inför komplexiteten kan ingen kunskap utvecklas. Utan förståelse för både det man vet, vad som går att veta och vad som ligger bortom det vetbara, kan ingen användbar kunskap utvecklas. 

Jag tror inte att det finns någon Gud, med det betyder inte att jag inte tror. Vill man verkligen veta måste man förstå var gränsen för det vetbara går, och det som ligger bortom den gränsen är trons område. Tillit till ansvariga på våra myndigheter och medmänniskorna bygger inte på evidens, utan på tro och acceptans. Återvänder än en gång i tanken till en bön jag lärde mig när jag intervjuade nyktra alkoholister på 1990-talet. Sinnesrobönen, vars ord och innehåll skänker tröst och är till god hjälp i arbetet att hantera pandemins verkningar.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden. 

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt. 

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst. 

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia. 

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet. 

Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Det är kloka ord. Jobba med det man kan, och slösa ingen energi på det som står utanför den egna kontrollen. Intellektet är en av människans mest nyckfulla förmågor. Ofta bara händer saker, och sedan används tankeförmågan för att förklara varför, trots att det som hände saknade logik. Det är djupt mänskligt, och det händer hela tiden. När man vet och bara väntar på att det man "vet" ska bevisas är det lätt att sprida saker på nätet, vilket underblåser fördomar och förhindrar intellektet att fungera optimalt som kompass. Denna tendens och det sättet att agera utgör ett hot som är lika allvarligt som corona och civid-19. Människan har en utvecklad rationell förmåga, men det betyder inte att den används jämt eller på bästa sätt.