Den här tiden på året går landets lärare på knäna. På Twitter går det att känna på frustrationen över alla krav som ska levas upp till. Stressen och pressen har dock inget med kunskapen eller lärandet att göra, det är en administrativ börda som tynger lärarna. Betygen stressar både lärare och elever i skolan och på universitetet är det kravet på genomströmning som tynger. Om kvaliteten i lärandet och kunskapsutvecklingen gynnades av det högt uppdrivna tempot och kraven på prestation hade det inte varit något problem, men det finns inget som talar för att det är så.
Under en dryg månads tid har min arbetsbörda sakta ökat för att nå en kulmen denna vecka. Från tidig morgon till sen kväll har jag suttit och läst uppsatser, skrivit kommentarer och utlåtanden, svarat på mail och stått framför kameran i den improviserade coronastudion här hemma och interagerat med studenter. Snart är det dags för examinerande uppsatsseminarium för studenterna som tar examen och hela dagen imorgon ska jag leda ett doktorandseminarium. Fick jag bara ägna mig åt lärande och utveckling, om mitt arbete uteslutande handlade om kunskap skulle jag vara i himmelriket dessa dagar. Jag tycker om att ha mycket att göra; förutsatt att uppgifterna är intellektuellt stimulerande.
Min analys av inläggen på Twitter, där lärare uttrycker frustration som ibland gränsar till desperation, och situationen jag själv befinner mig i, handlar om två saker, två allvarliga problem. För det första: idag ligger ansvaret för resultaten i väldigt hög grad på lärarna. För det andra: Avsaknaden av tid och resurser, vilket är en konsekvens av att den administrativa bördan har ökat.
Det sägs att det ser ut som det gör för att man värnar kvaliteten i verksamheten. Det är cyniskt och återstår att bevisa. På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen och främjas lärandet i vårt land av att LÄRARNAS arbetsbörda och ansvar ökar? Ingen kan ta ansvar för någon annans lärande. Kunskap är något som existerar i individers huvuden och lärande sker mellan människor som när en önskan att veta. Utbildning är en komplex och dynamisk process. Mot bättre vetande har vi byggt ett utbildningssystem där BETYGEN spelar den avgörande rollen. Det är DETTA som stressar både lärare och elever/studenter. Det är en villfarelse att betyg är objektiva. Trots att vi vet att betyg bygger på subjektiva bedömningar vilar hela systemet på antagandet (villfarelsen) att det finns en korrelation mellan siffrorna och kunskapen.
Alla riktiga lärare, alltså människor som är skolans värd för kunskapens skull, klarar av att arbeta mycket. Att läsa böcker för att hålla sig uppdaterad, att rätta tentor och bedöma uppsatser, att svara på mail och skriva artiklar och andra texter, är inte stressande. Självklart finns det en gräns för hur mycket man hinner på en dag, en vecka, en termin och ett läsår. Men alla som sökt sig till skolan och den högre utbildningen för kunskapens skull finner den typen av uppgifter stimulerande. Jag arbetar gärna mer med allt som handlar om kunskap och gynnar lärande. Det är all administration och framförallt det faktum att ansvaret för genomströmningen ligger på mig som lärare, som stressar mig. Det jag finner allra mest plågsamt och som gör att jag sover dåligt på nätterna är känslan av otillräcklighet och det faktum att jag tvingas bidra till förflackningen av kunskapen i vårt land.
Jag vill inte spela charader eller ansvara för produktionen av nyckeltal, jag vill ägna mig åt lärande och kunskapsutveckling. Så som högre utbildning är organiserat idag tvingas jag hantera studenters stress och oro över att inte få pengar från CSN. Jag skulle vilja fokusera på kunskapen och hjälpa studenterna med lärandet. Den här tiden på året borde vara den roligaste och mest stimulerande eftersom vi skördar frukterna av studiefliten. Istället stressas både studenter och lärare av verksamhetens administrativa krav. Tänk om idrottsprestationer behandlades på samma sätt som lärande, tänk om ansvaret för resultaten på tävlingarna vilade på tränarna och lagledarna. Vem skulle vilja jobba med coachning av talanger om både idrottsutövarna och publiken anklagade TRÄNAREN för alla förluster och uteblivna resultat? Ingen kan ansvara för någon annans lärande och skolans samhällsuppdrag är INTE att producera resultat. Ansvaret för kunskapsutvecklingen i ett land är allas, men först och främst elevernas och studenternas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar