Om vikten av viljan att lära

Som lärare kan man varken att hota eller locka studenter att förstå och ta till sig samt använda kunskap. Ju högre upp i utbildningssystemet man rör sig, desto mer flyttas det pedagogiska ansvaret för studierna från lärarna till studenterna. Målet är att bli helt självständig, eftersom det är vad som krävs för att klara av att ta nästa utbildningssteg, från student till doktorand och senare forskare, alternativt för att ansvara för kvalificerade uppgifter ute i arbetslivet. Syftet med högre utbildning är inte att överföra kunskap utan att främja förståelsen för och utvecklingen av ny kunskap. Viljan att lära – alltså viljan att ta till sig och utveckla kunskap, inte strävan efter att skaffa högskolepoäng och examina – är en nyckfull kraft som man måste förstå och respektera för att högskolestudierna verkligen ska kunna sägas vara högre. Viljan att lära kommer inifrån individen och växer till sig mellan intresserade medmänniskor. Som lärare kan man skapa en god miljö för att hjälpa studenter att utvecklas, men det går inte att ta över ansvaret för kvaliteten i resultatet av studenternas arbete med att lära. Den högre utbildningen och dess akademiska kvaliteter står och faller med lärarnas och studenternas gemensamma intressen att värna det som är högre i högre utbildning och deras ömsesidiga förmåga att samverka med mer och bättre kunskap som mål.

För att utbildningarna på högskolan verkligen ska kunna leda till att befolkningens generella kunskapsnivå höjs krävs helt andra metoder och en annan syn på verksamhetens mål än dagens fokus på ekonomi och genomströmning samt produktion av nyckeltal. Det krävs mer akademisk frihet och tillit för att akademin ska kunna visa vägen för samhällsutvecklingen (Bexell 2011). Lärarna måste lita på studenterna och studenterna måste lita på lärarna, och samhället måste lita på att alla gör sitt bästa för att föra kunskapens stafettpinne vidare in i framtiden. I dag saknas ofta marginaler i vardagen, tid att tänka tankar till slut och långsiktighet – inte bara för lärarna utan också för studenterna. Det är olyckligt, för utan eget ansvar, kritiskt tänkande, tålamod och tillit kan ingen kunskap utvecklas. Det kritiska tänkande som här åsyftas ska inte uppfattas som en egenskap i sig, frikopplad från kunskaperna som granskas. Kritiskt tänkande är en utvecklingsprocess som växer fram i samspel med kunskaperna man tillägnar sig, och i takt med att nya insikter fogas till den kropp av kunskap som byggs upp förändras kunskapen. Kritiskt tänkande handlar alltså om en dynamisk förändringsprocess och om förädling av kunskap, inte om en egenskap som ersätter fakta och vetande.

Brist på vilja att utsätta sig för obehaget som det innebär att konfronteras med sina egna okunskaper, vilket krövs av en för att lära utgör ett allvarligt hot. Singulariteten, tror jag, är närmare än vi tror, och det är inte utveckligen av datorer, inte Moors lag som styr om och när vi når den; människans allt sämre självförtroende och dyrkan av maskiner och rationalitet i kombination med strävan efter effektivitet, kvalitet och måluppfyllelse eldar på processen. Jag ser inte maskinerna som ett hot och tror aldrig att maskinerna kommer att ta över, jag tror ett mycket troligare scenario är att människorna abdikerar och lämnar över makten till och gör sig själva till slavar under maskinerna och en linjär, iskall och känslolös, objektiv rationalitet. Detta att människor som ofta, enkelt och självklart accepterar den mänskliga faktorn som ett problem som måste åtgärdas, utan tanke på de långsiktiga konsekvenserna oroar och skrämmer. Den som vågar ifråga sätta eller ställa kritiska frågor till AI-förespråkarna (de som fått pengar för att utveckla artificiell intelligens) möts med hånfulla skratt och avfärdas som en bakåtsträvare och utvecklingsfiende. Fast det är inte så jag ser på mig själv och det är inte detta kritiken och frågorna handlar om. Jag är (post)humanist och tror på och värnar människan och det mänskliga.

Jag ser bildning som ett skydd mot hotet som singulariteten utgör. Bildning är något annat än fakta. Genom att ägna sig åt och sträva efter bildning utvecklas man som MÄNNISKA, därför är bildning så viktigt på högskolan, i utbildningssystemet och samhället som helhet. Bildning är både snille och smak, både känsla och intellekt. Bildning är ett dynamiskt föränderligt och öppet begrepp. Därför kan bildningsmättade utbildningar varken målstyras eller effektiviseras. Bildningsskolan handlar om att fylla tiden man har till sit förfogande med så mycket kunskap och kritisk analys som det bara går. Bildning strävar man efter för att det känns bra, inte för att tjäna pengar eller göra karriär.

New Public Management är ett av alla oroande tecken på att singlariteten står i farstun och bankar på dörren; ett oroande uttryck för bildningens låga status och dåliga genomslag i samhället och kulturen. Bildningen fogar sig inte, det är en utbildningsideologi som går på tvärs mot allt var NPM heter och står för. Därför värnar jag bildningen, för kunskapens och människans skull. NPM likställer bildning med fakta och behandlar kunskap som information och förvandlar skolan till en resultatproducerande rationell maskin som formar de unga, framtidens medborgare och förvaltare av demokratin, till lydiga verktyg för ekonomiska intressen.