Tunnelseende i akademin

Allt fler forskare fokuserar allt mer på ett allt smalare och djupare område, där de förväntas publicera allt fler artiklar om det område som mutats in. Det är så man gör karriär idag. Frågan är dock om det är så som kunskap skapas, vilket ju faktiskt är orsaken till att samhället satsar pengar på forskning. Att människor tar saker och ting för för givet och inordnar sig, eller att något pågått länge, är inte ett legitimt skäl acceptera företeelsen. Anledningen till att vi har en akademi och att högre utbildning arrangeras är KUNSKAP, och kunskap går inte att producera på samma sätt som varor och tjänster. Kunskap kräver tålamod och förståelse för att det aldrig finns några garantier för att man lyckas, vilket är närmast motsatsen till hur det ser ut idag.

Jag skriver detta i väntan på en ny och intressant bok: Range, av David Epstein. Den kommer ut på svenska i augusti, men jag vill läsa den redan nu. Den svenska titeln är Bredd, och den presentras så här på Adlibris hemsida.

David Epstein tog en närmare titt på världens ledande idrottsprofiler, konstnärer, artister, uppfinnare och forskare. Hans upptäckt? Att generalisten inte specialisterna har de allra bästa förutsättningarna inom alla samhällets områden, särskilt de som är komplexa och oförutsägbara. Generalister finner ofta sin väg i livet senare och provar många olika intressen utan att fastna i fullt fokus på ett enda. De är mer kreativa, flexibla och förmår se kopplingar och sammanhang som specialisten sällan gör.

Den som följer Flyktlinjer vet att ovanstående beskrivning stämmer in på mig. Det var aldrig mitt mål eller min strategi, jag har gjort det jag gjort eftersom jag är som jag är och för att KUNSKAP alltid har varit vad jag sökt och intresserat mig för. När jag började på på högskolan präglades akademin av såväl bredd som djup och det fanns gott om tid att utveckla kunskap och förståelse för att man inte alltid finner det man söker efter, men att det ändå kan bli bra (ofta bli det bättre). Och det verkar som Epstein ger mig stöd för den upplevelsen och argument för att dagens akademiska kultur och kunskapssyn behöver förändras.

Provocerande och övertygande argumenterar Bredd för att vi borde kultivera och upphöja ineffektiviteten. Att bli underkänd på ett prov är ett sätt att lära sig. De som prövar och ger upp tillräckligt många gånger uppnår ofta de riktigt framgångsrika karriärerna. De mest framgångsrika innovatörerna är alltid multidisciplinära genier snarare än ensidigt briljanta. När datorer och AI tar över allt mer av det riktigt avancerade tänkandet är det människor som förmår tänka brett som kommer att lyckas bäst.

Akademisk är ett ord som förpliktigar. Högskolan borde fostra intellektuella medborgare med breda kunskaper, inte producera nyckeltal. Jag återkommer ofta till tanken om att risken inte är att maskinerna tar över, utan att människorna i sin jakt på effektivitet och lönsamhet låter maskinerna utföra allt fler uppgifter och därför gör sig själva överflödiga, vilket på sikt hotar allt vad bildning och intellektuell utveckling heter. Liksom klimatförändringarna är det inget explosivt hot utan snarare ett långsamt verkande gift som utarmar kulturen och förflackar kunskapen.

Bredd är ett annats ord för bildning, och det är vad som behövs för att göra högskolan akademisk igen.