Dagens bild: Ingen forskare är en ö

Forskaren idealiseras ofta genom att knytas till spektakulära genombrott, i laboratorier och observatorier eller ute i fält. Där avtäcks, upptäcks och förklaras världen, universum, människan. Det är så som allmänheten ser på forskaren. Det är i alla fall den bilden som medierna lanserar och underbygger. Forskaren i vit rock och skyddsglasögon, som räddar världen, som upptäcker och som avslöjar, djupt förborgade hemligheter. Forskning som äventyr. Forskning som kräver exceptionell begåvning och unika egenskaper. Forskaren som supermänniska. 

Visst finns det supermänniskor inom forskningen. Fysiken har sin Einstein eller Hawkins, medicinen sin Pasteur. Nobelpris delas varje år ut till exceptionella begåvningar som uppnått anmärkningsvärda resultat. Självklart finns det, liksom överallt annars, även inom forskningen, någon som är bäst. Ingen verkar dock i ett vakuum. Kunskap är resultatet av kollektiva ansträngningar. Kunskap är inget man kan räkna på, den uppstår slumpmässigt i sammanhang. Ofta erkänns kunskap inte som kunskap förrän i efterhand.

Vetande är inget som uppstår i huvudet på en individ, en gång och sedan sprids från denna nod som ringar på vattnet. Vetande är en kollektiv process, ett slags dubbelriktad interaktion fylld av motsägelser och beroende av en lång rad beslut. Trots att vi vet detta delas Nobelpris bara ut till max tre personer. Varför inte fler? Varför osynliggöra alla dem som så att säga krattat manegen för pristagarna? Alla dem vars insatser möjliggjorde arbetet med de laboratorier som krävs för att kunna forska?

Bild: Ajan

Det som skiljer forskare från andra människor är deras intressen, och att de kanske är något mer uthålliga än andra, inom det område de verkar. Med en sådan syn på forskaren och med den typen av förväntningar på forskningen skulle chanserna öka att medlen som läggs på forskning utnyttjas bättre än idag. Att satsa på och planera för ett Nobelpris är förödande för bredden och den långsiktiga hållbarheten. Överfört till idrottens värld vore det som att låta idrottsministern bestämma att Sverige skulle bli världsmästare i fotboll, och styra alla resurser dit. Det fungerar inte så. Mänskliga prestationer av världsklass går inte att beställa fram och man kan inte heller planera för något sådant. Om förutsättningarna är de rätta kommer framgångarna, men inte där man väntar sig dem utan där förutsättningarna är de rätta. Björn Borg, Ingemar Stenmark, Ulrika Knape och så vidare. Det går inte att planera för något sådant, varken inom idrotten eller inom forskning.

Allt handlar om förutsättningarna som finns i basen. Det är ur befolkningens breda lager exceptionella begåvningar växer fram, över tid, i samspel med kontexten där de finns och verkar. Genier är individer, men utan gynnsamma förutsättningar och hjälp från andra, från kollektivet och kontexten kan de inte blomma ut. Ofta är det mer tur än skicklighet. Ingen är predestinerad för framgång. Idrottsrörelsen, den kommunala musikskolan, skattefinansierad utbildning. Listan på kollektiva lösningar som frambringat exceptionella begåvningar är lång. Tron på sammanhangets betydelse för individen har gjort att Sverige, som numerärt utgör en försumbar del av jordens befolkning, firat enorma framgångar på en hel massa olika områden. Det är var som frambringar genialitet och topprestationer. Det är vad som ger världsrekord, Nobelpris och listettor. Inte elitsatsningar.

Det finns inga garantier för framgång. Först när man släpper fixeringen vid en på förhand bestämd framgång, kommer resultaten. Men inte där man tro, vill eller planerar för, utan där sammanhanget som helhet är det rätta. Tillsammans kanske vi inte kan nå världsklass, i alla fall inte på ett på förhand bestämt område. Tillsammans kan vi emellertid skapa gynnsamma förutsättningar för potentiella genier att växa och blomma ut i. Allt handlar om hur vi ser på världen, kulturen och den kontext vi lever i och skapar i vardagen, tillsammans.