Dagens bild: Hållbarhetens dilemma

Miljörörelsen som värnar livet på jorden har väldigt lite att sätta emot när mäktiga ekonomiska aktörer värnar sina intressen. Under pandemin intensifieras skövlingen av Amazonas. Det spelar ingen roll hur mycket kunskap hållbarhetsföreträdarna hävisar till i debatten om vad som är bäst att göra eftersom kunskap bara är makt i ett samhälle och en värld där vetande värderas högre än pengar, vilket inte är fallet idag. Den som har makt kontrollerar även kunskapen. Den allmänna uppfattningen är att vi lever i ett kunskapssamhälle och att kunskap är makt. I själva verket är motsatsen en mycket mer adekvat förklaring av eller till sakernas tillstånd. Vi lever i väldigt hög grad i ett maktsamhälle, där makten ofta förväxlas med kunskap. 

Bild: Ajan

Kunskap är svårt, att få, förstå och framförallt använda. Människan är inte på långa vägar så pass rationell som många tror. Som vi alla vill tro. Förmågan att tänka rationellt finns, men den används skrämmande sällan. Människan agerar, oftast, som om handlingarna var resultatet av rationella överväganden och att de finner stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Sanningen är att detta i hög grad är efterhandskonstruktioner. Först agerar vi. Sedan förklaras handlingen. Blir det bra tar vi åt oss äran och hävdar att detta var precis det resultat vi siktat på. Blir det dåligt hittar vi på en förklaring som gör oss så skadefria som möjligt. Därför kan den som har en stark vilja och drivkraft, samt lite tur, komma väldigt långt. Och ju längre man kommer, desto mer makt man får, desto klokare framstår man som. Den som har makt måste enligt denna logik äga makt och inflytande för att hen är klok och full med kunskap och kompetens. Det är lätt att tänka så, men det är ett logiskt felslut som man tvingas till om man ser kunskap som synonym med makt. Och det djävulska är att det finns ingen väg ut ur denna kognitiva återvändsgränd. Det ena följer av det andra och livet, kulturen och samhällets hjul snurrar på i en rasande fart, vilket gör det svårt att stanna upp och reflektera. Och medan vi är upptagna med att göra vårt jobb och få vardagen att gå ihop lämnas fältet öppet för den som genomskådat systemet och som satsar allt på makten, den som hellre tar genvägar för att uppnå det hen drömmer om än går den långa vägen och bygger från grunden.

Utbildning brukar lanseras med slagordet att kunskap är makt, men i dagens hårt reglerade, strikt kontrollerade och nyckeltalsfixerade utbildningssystem där elever och studenter representerar en summa pengar som utbildningsföretag konkurrerar om att locka till sig är risken uppenbar att det bara blir en reklamslogan, helt utan mening. Bara i ett samhälle där kunskap har ett egenvärde blir vetande makt. I ett samhälle och ett utbildningssystem där genomströmning mäts och avgör hur mycket pengar man drar in, där skolor konkurrerar med varandra och där man aldrig slutar effektivisera, kommer den som bryr sig mer om makt än om kunskap att bli vinnare.

Hållbarhet är ett minst sagt komplext problem, och det måste man inse för att överhuvud taget kunna inleda arbetet med att nå hållbarhet. Innan man kan börja samtalet om vad som kan och bör göras för att sträva efter målet måste man kollektivt komma överens om dels problembilden, dels vad som bör göras. Och här finns ett stort problem. Problemet är att utmaningen rörande hållbarhet ofta, från ansvarigt håll, behandlas som ett komplicerat problem. Komplexa problem kan inte lösas på samma sätt som komplicerade problem. Maskiner och verktyg, ingenjörernas paradgren, är komplicerade problem, som kan brytas ner i delproblem som kan lösas för sig och därifrån bygga upp en fungerande helhet. Angriper man problemet med hållbarhet på det sättet kommer man att få problem, för ett komplext problem kräver ett helt annat tänkande för att hitta sin lösning.

Problemet med hållbarheten handlar således om vem eller vilka som har tolkningsföreträde i samhället. Idag är det ingenjörer och ekonomer. Deras världsbild är synonym med politikernas, och det är följaktligen deras förslag på lösningar som anammas och anses värda att satsa på. Därför ropas det på fler ingenjörer, och därför riktas forskningen mot tekniska lösningar på problemen som dyker upp, som ofta är sprungna ur teknik skapad av ingenjörer. Därför utgår lösningarna på ekonomiska problem från samma logik som problemen som söker sin lösning. Det är knäckfrågan eller grundproblemet för hållbarheten. Först när man kommit tillrätta med det problemet kan arbetet med begreppet hållbarhet inledas.

Där och när pengar anses vara viktigare än människor kommer tillväxt och profit att överordnas frågan om hållbarhet. Där och när företag och företagens intressen är viktigare än medborgare, anställda och konsumenter, kommer hållbarhet att vara tomt tal. Alla företag vill se sig själva som hållbara, men ytterst få vill betala priset för det. Det verkliga priset. Så som ekonomin ser ut idag är den bärande tanken att någon annan ska betala, och det är naturligtvis inte hållbart. Ett företag eller en ekonomi som missköter sig kan gå i konkurs, men om den tankemodellen överförs till miljön är katastrofen ett faktum. 

Först när man ser frågans komplexitet och förstår att världen blir till i och genom oräkneliga samband och förbindelser. Först när tillräckligt många inser att vi sitter i samma båt tillsammans, och att allt alla gör får återverkningar på miljön och är en del av rörelsen i riktning till eller från hållbarhet, först då kan arbetet med att uppnå hållbarhet ta sin början. Ekonomiska styrmedel är nog bra, men eftersom en stor del av problemet är direkt relaterat till nuvarande ekonomiska principer räcker det inte på långa vägar. Talet om hållbarhet kan och får aldrig vara i fokus, det är vad man gör och vilka konsekvenser det ger upphov till som är det centrala.