Dagens bild: Från vaggan till graven

Tid är det enda vi människor har. Livet är det som händer mellan vaggan och graven. Det är upp till oss att fylla tiden med meningsfullt innehåll. Ingen vet hur länge man lever, och därför vet man heller inte när man kommit halvvägs eller hur mycket tid man har kvar. Insikten om detta faktum både skrämmer och fyller, i alla fall mig med tillförsikt. Ovissheten är viktig att lära sig förstå och hantera. Viljan kan utan tvekan försätta berg, men över dödens oundviklighet rår den inte.

Bäst före är ett relativt begrepp. Många gånger upptäcker man först i efterhand att den punkten i ens liv passerats, men det går att skjuta den framför sig. Dock inte genom att försöka maxa upplevelsen av att vara vid liv. Det är en allt för kortsiktig strategi. Många av upplevelserna som förgyller vardagen i medelåldern kräver planering och framförhållning. Mycket av det som är mest värdefullt måste man vänta på, och väntan är underskattad. Vänta kan man göra på olika sätt, man kan koka av otålighet och odla missnöje över att livet inte är som man önskar, eller vara närvarande och känna tacksamhet för att man trots allt finns till och har ett liv. Över sin egen inställning till livet rår man över, även om det aldrig är så enkelt som att bara bestämma sig för att tänka positivt.

Bild: Ajan

För att livet ska bli värt att leva behöver vardagen förgyllas. Förmågan att försätta sig i ett annat tillstånd är viktig, kan man det blir det lättare att se möjligheterna och hitta vägarna ut, som alltid finns där, även när det ser mörkt ut. Möjligheterna måste upptäckas och ibland uppfinnas, annars blir livet en ökenvandring. Fantasi är en värdefull egenskap som håller på att gå förlorad när det enda som räknas är evidens, effektivitet och eviga sanningar. Realisterna räds drömmar och visioner. De vill veta hur det är egentligen och intresserar sig inte för det som skulle kunna bli. Realisternas liv blir därför platt och ointressant och själva blir de bittra. Drömmar och visioner är en lika verklig del av livet som allt det där som är och som inte går att göra något åt. Ett glas till hälften fyllt med vatten är bara just det. Ett glas till hälften fyllt med vatten. Fast vad betyder det? Är det bra eller dåligt, halvfullt eller halvtomt? Realisten förstår inte frågan, hen tror att det hen ser är hela sanningen. Realisten ser kostnader där den som har förmågan att förundras, den som har kontakt med drömmarna, ser investeringsmöjligheter. Realisten har inte fel, men det har inte drömmaren heller. Livet handlar om både och. 

Associerar till några texter av Håkan Helström. I tro och tvivel sjunger han om livet, och dess blandning av både och. En textrad: Unga, glömska, skuld och lidande. Är vi inte alla unga, så unga som vi vill och vågar, och vad vore livet värt om det inte också innehöll ett mått av lidande? Håkan är kanske inte en stor poet, men det finns så många andra som är det. Han är något annat, något unikt och mycket mer värdefullt. Håkan har förmågan att se poesin i vardagen, och tillsammans med bandet och publiken kan han förmedla känslan på ett både personligt och allmängiltigt, samt synnerligen innerligt, sätt. Gränsen mellan sångaren, musikerna på scen och publiken upplöses och bildar en helhet. Utan tro OCH tvivel går det inte, det har alldeles för många beundrade artister visat prov på. Framgången gör något med den som når den, men Håkan visar i ord och handling att han står fast förankrad i den göteborgska myllan. Han vandrar stolt på samma gator som Cederhök, och bjuder in sina vänner att spela med honom på scen. Skulden och lidandet finns där, men också närvaron i glädjen och tacksamheten över att få vara där, på scen och i publiken. Håkan delar med sig och är generös, och får alla att känna sig delaktiga. Han uppträder inte, han skapar något stort, värdefullt och unikt, tillsammans. Det är vackert och visar att det är möjligt att tro, trots att allt talar för tvivlet. Det är ett sätt att fylla livet med mening.

Mitt i euforin finns alltid påminnelsen om att den gråa vardagen också är en del av tillvaron. Att minnas hur det var en gång, hur man gått på knä, ridits av ångest eller dignat under en omänsklig arbetsbörda är också livet. Att inte glömma de där året på existensminimum med två barn på halvtid, efter skilsmässan, är viktigt för mig. Även när det ser hopplöst ut finns det hopp. Det där stipendiet som räddade första sommaren ensam med barnen. Jag uppskattar den gåvan mer än lönen jag lyfter idag. Inte så att jag skulle vilja byta, men jag hör också lastbilarna som dundrar förbi på E4, och godstågen som slamrar på stambanan, från mitt fönster. Och jag låter ljuden påminna mig om att livet är en blandning av sött och salt. Som Håkan sjunger i en annan sång: Vad vet du om månljset, förrän du slagits sönder under det. Och vad vet du om morgonen, förrän du mött den med sömnlösa ögon. Tro och tvivel. Livet är både och, inte aningen eller. Ingen människa är en ö, vi blir människor tillsammans. Glömmer vi det är vi inga människor utan cyniska narcisistiska robotar. Jag gillar Håkan Hellström för för att han har inte har glömt hur det är att leva ett helt vanligt liv.

För att leva ett meningsfullt liv behöver man lyfta blicken. Studera stjärnhimlens vidunderlighet och försöka acceptera oändligheten. Skaffa dig perspektiv, inte bara fokusera på och söka maxade höjdpunkter. Tro, men glöm aldrig tvivlet. Kyss all gammal skit adjö, men förbered dig på att det kommer ny skit. De kommer trampa på dig igen. Det är aldrig över. Därför måste vi alla fortsätta, även efter att vi passerat bäste-före-datumet. Så länge det bästa inte hänt än finns det hopp, samtidigt som parkbänken står där och väntar. Både och, inte antigen eller. Känn dig inte skyldig om du ser mig bland drömmarna vid Gullbergsvass som slipar på sina båtar i övertygelsen om att just deras tid kommer. Tappar man tron finns bara tvivel, men lika illa är det med blind tro. Balans är viktigare än något annat i livet och samhället. Både och.

Livet ger oss alla törnar och slag och vissa lärdomar kan bara göras den hårda vägen. Först när det är borta förstår vi hur värdefullt det var. Först när vi inte har det kvar inser vi vad det betydde. Hellströms texter är aldrig explicita och han är aldrig tydligt utlämnande, men han sjunger på ett sätt som underlättar för publiken att själv fylla i konturerna med sina upplevelser. Hans texter är samtal som tvingar den som lyssnar att aktivera sina minnen, sin fantasi och sina tankar om livet och allt som det rymmer. Vi är inbjudna och viktiga för upplevelsen. Håkan klarar sig, lika lite som någon annan, utan publiken, men det är få artister som är så tydliga med det och som är så ödmjuka inför detta faktum som Hellström. Tillsammans upplever vi livet, var och en på sitt sätt och utifrån sina förutsättningar. Det enda vi kan göra är att fortsätta ...

Hur det blir, vart man hamnar och när livet tar slut går inte att veta. Frågan är om man ens vill veta? Att livet ser ut som på bilden är en sak, men var och en av oss vet inte när vi når vägs ände eller passerar bäst-före-punkten. Jag vill det inte veta i alla fall, jag väljer att fortsätta tro och tvivla, väljer att bestämma mig för att det bästa inte har hänt ännu. För jag vill att det ska vara så, vill inte leva eller fastna i det som varit. Det jag upplever nu är bättre för att det är nu det händer och att då jämföra med det som var påverkar upplevelsen av livet. Det bästa har inte hänt än, om vi vill att det ska vara så och om vi fortsätter. Även om vi blir svikna eller lurade måste vi fortsätta, och om vi bara lär oss av det som kommer i vår väg minskar risken att bli mindre lurade och blir inte lika ofta svikna. Och då har vi alltid det bästa framför oss, oavsett vad som händer. Jag kommer att fortsätta och har bestämt mig för att det bästa ligger framför mig, att det inte hänt än.