Dagens bild: Belöningar måste kräva något av en

Belöningarna som verkligen är värda något måste man vänta på, och de kräver något av en; annars är det inga belöningar. För många år sedan nu körde Carlsberg en reklamfilm som var ett filmklipp från filmen En iskall i Alexandria (från 1958), som handlar om några soldater som måste korsa öknen för att nå sina kollegor. Hela filmen igenom talar de om och längtar efter den iskalla öl som de ska dricka när de kommer fram. Reklamfilmen var ett klipp från scenen där de sitter vid bardisken och får sig ölen serverad, och slogan (som också hämtades från filmen) var: Worth waiting for!

Alla vill bli framgångsrika och belönade, men vad anses vara värt att VÄNTA på idag? Inte ens kunskap anses vara mödan värd. Tiden som studenterna tillbringar på högskolan anses vara för lång och politikerna vill korta den; givetvis utan kvalitetsförlust (obs ironi). Eller det var i alla fall så tankarna gick innan corona. Kanske (hoppas, hoppas) kommer det att ändras nu? Utbildning går nämligen inte att skynda på, lärande tar den tid det tar. Om det sprider sig en känsla av otålighet i skolan och på universitetet uppstår det stress, vilket hämmar inlärningen och kunskapskvaliteten. För att få del av den symboliska tårtan som väntar på toppen av berget måste man kämpa sig dit upp på egen hand. Om någon drar eller skjuter en upp får tårtan dålig eftersmak.

Många unga drömmer idag om att bli influensers, och en YouTube-kanal är onekligen en snabb väg till kändisskap och rikedom. För de ytterst få som lyckas, vill säga. De kommersiella TV-kanalerna översvämmas av casinoreklam. Det är tecken i tiden och det säger något. Vad som beror på vad går dock inte att uttala sig om med säkerhet. En sak vet vi dock, all verklig, varaktig lycka och framgång kräver TÅLAMOD. Unga som drömmer om att bli fotbollsproffs är väl medvetna om den berömda 10000-timmarsregeln. Läser också på nätet om det berömda Marsmallowtestet, som är en annan indikation på att det finns ett samband mellan förmågan att kunna vänta (eller i alla fall att kunna finna strategier för att uthärda väntan) och lycka och framgång i livet.

Vi är alla beroende av att utbildningssystemet fungerar och verkligen leder till kunskap. Vad händer med kvaliteten i lärandet om skolan slår in på samma väg som näringslivet och stressar och pressar den uppväxande generationen att visa resultat, snarare än att faktiskt och på riktigt hjälper eleverna och studenterna att lära för livet? Vad händer om otålighet blir en dygd, istället för tålamod och uthållighet? Om inget är värt att VÄNTA på, vad handlar då livet och samhället om?

Bild: Ajan

Det som inte anses mödan värd eller värt att vänta på betyder inget, inte på riktigt. Vissa saker måste man vänta på, och då tänker jag inte bara på den där sufflén som oundvikligen sjunker ihop och blir till pannkaka om gästerna inte har tålamod att vänta eller tror att de är viktigare än maten som bjuds. Vi lever i ett samhälle och en kultur som ser väntan som ett problem, allt ska gå fort och effektivt; mål ska nås på kortast möjliga tid.  Det mål- och kvalitetssäkras, effektiviseras, leds och tvingas fram resultat. Det är djupt problematiskt att det växt fram en syn på utbildning som en meningslös transportsträcka på vägen mot en välbetald anställning. För att belöningen verkligen ska vara en BELÖNING måste man kämpa för den.

Förr i tiden var man bättre på att vänta. Kanske för att man var tvungen? Det finns lärdomar att dra från, till exempel Dan Anderssons dikter. Kanske borde det vara ett examinerande inslag i alla utbildningar, att sitta ensam vid en stockeld i veckor för att passa på en kolmila i skogen. Det var hans och många andras arbete, att vänta och övervaka en process vars resultat inte bara var värdefullt utan även uppenbarligen värt att vänta på. Väntan var på den tiden oundviklig och vad arbetarna gjorde under tiden de väntade brydde man sig inte om. Dan Andersson skapade sina högt älskade och odödliga dikter som talar till oss än idag och som minner om en svunnen tid där det fanns tid att tänka tankar till slut. Jag vill inte idealisera fattigdomen och livet i kojan i skogen var säkert slitsamt, men frågan är om det trots allt ändå inte var bättre då. Stressen var i alla fall mindre, och stress är ett allvarligt hot mot samhället av en rad olika skäl; dels leder stress till sjukdom, dels till minskad tid för eftertanke, analys och reflektion över olika alternativ. Idag finns ingen tid att ta in livets föränderlighet och naturens skiftningar. Medan vi är fullt upptagna av att få livspusslet att gå ihop och otåligt väntar på att lägenheten som köpts i konkurrens ska öka i värde och börsen ska gå upp så att vi kan sätta lite guldkant på tillvaron förändras klimatet och utsätter vi oss själva och livet på jorden för risker som ingen i sin vildaste fantasi kunde förställa sig på Dan Anderssons tid.

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida -
den käraste, den käraste, med ögon blå.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge; sa man när jag var liten. Idag har synen på väntan som sagt förändrats. Idag scrollar många vidare till nästa profil på Tinder, det finns säkert någon ännu bättre längre ner i listan, som passar ännu bättre in i den livsstil jag valt och de mål jag satt upp för mig. Att vänta på någon och drömma om hen, att längta efter den man älskar, ses som ett onödigt inslag i livet. Omedelbar behovstillfredsställelse är dagens melodi. Och så skrivs det också få odödliga klassiker om naturen och livets gåtfullhet.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,
och jag drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarne en snötung natt.

Det man verkligen väntat på ökar i värde, just för att man väntat och längtat och gjort sig föreställningar om uppfyllelsen. När jag var liten sparade jag i ett år för att kunna köpa en kamera eller en bandspelare, som jag sedan hade glädje av under lång tid och som jag fortfarande minns. Just eftersom jag tvingades avstå från annat och det tog tid att spara ihop till sakerna jag åtrådde blev belöningen så stor. Och det faktum att det inte kom nya modeller varje år eller ännu snabbare, ökade också värdet på varan och gjorde att känslan av tillfredställelse höll i sig längre. Stavmixern jag köpte till mig själv på Claes Olsson innan jul och ännu inte hunnit plocka upp såg jag härom dagen att man nu reade ut. Jag bryr mig inte egentligen, men nog gör det något med känslan. Upplevelsen solkas. Det sägs att ökad konsumtion är bra för ekonomin, men särskilt här under pandemin borde vi ställa oss frågan vem eller vad ekonomin är bra för?

Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
"Välkommen du, som väntats i ensamma år."

Värdet av det man väntat på och kämpat för att nå eller få, ökar med svårigheten, mödan och tiden det tar att nå målet. En utbildning som effektiviserats och som kröns med en examen som fås närmast som en formalitet -- högskolans krav på genomströmning gör att lärarna förväntas dra studenterna genom utbildningen, alla hinder slätas ut och väntetider minimerats -- blir oundvikligen en examen som inte anses värd att vänta på. Är det då ens en EXAMEN? Dan Andersson borde vara obligatorisk läsning på högskolans alla utbildningar.

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida -
den käraste, den käraste, med ögon blå.

Tänk om hon inte kommer? Det verkligt värdefulla är det som det inte finns några garantier för, och då gäller det att vägen mot målet är mödan värd. Dan Andersson fick uppleva naturens skiftningar och mystik och han hade tid att tänka och drömma och fundera på vad som verkligen betyder något och vad som är klokt att åtrå idag, imorgon och på längre sikt. Jag hinner inte ens åka på resan jag bokat innan jag översköljs med erbjudanden om nya resmål, billigare hotell och "smartare" betalningslösningar. Corona har tvingat världen att säga stopp, och det borde vi drar lärdom av.

Målet med livet är inget man vill nå och tiden går långsammare när man har tråkigt, när man väntar. Kreativitet som anses vara så värdefullt främjas av väntan, marginaler och tid att vänta. Vi har allt att vinna på att sluta stressa och börja vänta. Och den där tårtan som väntar på toppen av berget smakar godare och kan bara vara en belöning om klättringen varit lång och besvärlig.