Vid årsskiftet är det tio år sedan jag började uppdatera Flyktlinjer dagligen, och det har nu alltså blivit 4300 poster. Bloggen närmar sig dessutom en miljon besökare (klick). Ett syfte med bloggandet var att utvecklas som tänkare och författare, och det känner jag verkligen att jag gjort. Uthålligheten i skrivandet är mycket bättre och jag har lättare att komma igång och sitter nästan aldrig längre stunder och blickar in i en tom skärm. Dessutom har jag skapat ett arkiv av texter att ösa ur i framtida skrivprojekt. Kultur är ett mångfacetterat ämne med väldigt många ingångar; det visste jag innan men under arbetet med Flyktlinjer har detta bekräftats. På senare tid har jag dock märkt att det börjar bli svårt att variera sig, fast å andra sidan dyker det hela tiden upp nya saker att skriva om och reflektera över.
Här under våren har ett beslut mognat fram. Tio år känns symboliskt på något vis och något behöver hända. Framöver vill jag fokusera mer på böcker och utveckla den sidan av skrivandet, jag vill skörda det jag sått under åren med dagliga uppdateringar. Därför har jag beslutat mig för att fortsätta som förut året ut. Tanken är inte att sluta blogga, men från och med 2021 är ambitionen att publicera mer genomarbetade texter, en eller ett par gånger i veckan. Jag ser det som en övning i att skriva artiklar, vilket jag inte är bekväm med. Publiceringen på Under Strecket gav blodad tand.
Minst tre utkast till böcker om kulturteori och en lärobok, hämtade från bloggarkivet, ligger och väntar på hårdisken. Dessa ska jag ta tag i till hösten, när mina två pågående bokprojekt rotts i land. Läroboken har jag kontrakt på, så den vet jag kommer att publiceras, troligen i januari. Kulturteoriboken, försöket att utveckla en mellanrummets filosofi, mitt livsverk, kommer att publiceras på ett eller annat sätt. Helst, naturligtvis, på ett erkänt förlag; annars på nätet. En bok till är på gång, som känns som en bonus. Mötena mellan mina tankar och Ajans bilder har vi som ambition att ge ut. Jag har som synes att göra under överskådlig tid, och det är jag enormt tacksam för. Skrivande är mitt liv.
Jag vågade aldrig riktigt drömma om att bli författare, men ända sedan skolåren och särskilt studenttiden har jag funnit glädje och tillfredställelse i skrivandet. Hur mycket jag tyckte om det märkte jag under tiden jag sökte till forskarutbildningen och det var osäkert om jag skulle komma in. Då började jag skriva på en roman för att ha ett projekt. Den finns här på hårdisken, och delar av den har publicerats här på Flyktlinjer. Någon skönlitterär författare är jag inte, men kanske att jag gör ett nytt försök i framtiden. Jag blev författare genom att skriva och för att jag fann glädje i skrivandet, och för att jag ansåg att jag hade något att säga. Det är troligen enda sättet man kan bli författare på. Om man inte får ut något av själva skrivandet, om man inte trivs med att sitta framför datorn timme efter timme, dag efter dag, kommer man aldrig att bli författare. Det är inget man drömmer om, utbildar sig till eller bara blir. Enda sättet att bli författare är att skriva. Det finns inga garantier för att man lyckas, men tycker man om att skapa texter med hjälp av ord är vägen målet och belöningen.
Enda målet med mitt bloggande var att skapa en plats att skriva och tänka på. Efter tio är det dags att stanna upp lite och reflektera, för att sedan vidga perspektivet och höja ribban. Jag tycker jag har ett ansvar att skriva och sprida kunskaperna som jag fått möjlighet att skaffa mig på skattebetalarnas bekostnad. Att kunna leva på skrivandet är få förunnat, men arbetet som akademiker passar bra att kombinera med skrivande. De båda verksamheterna korsbefruktar varandra. Tacksamheten jag känner inför detta är gränslös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar