Nu betalar vi priset för alla fynd vi gjort på REA

Jakten på låga priser är nog lika gammal som det liberala ekonomiska systemet, det är själva drivkraften i systemet. Men liksom alla krafter och begär måste det råda balans och systemet behöver befinna sig i någorlunda jämvikt för att inte gå överstyr. Fram till 1970 talets början borgade guldmyntfoten för stabilitet, men från och med 1980-talet har ekonomin avreglerats allt mer. Tänk på filmen Sällskapsresan, som vore en helt annan film utan dåtidens förbud att föra pengar ut ur landet. Eller på regleringarna kring bostadslån, som först avskaffades och sedan efter kriserna på 90-talet och 2008 återinförts, om än i mildare form. En helt avreglerad marknad är inte hållbar, det har en lång rad återkommande ekonomiska kriser visat. Sovjet valde motsatt väg, och det fungerade inte heller. Vägen fram finns någonstans mellan. Människans girighet är en kraft som bygger samhällen och skapar välstånd, men den måste regleras eftersom människor tar risker för att få vad de önskar och har svårt att räkna på konsekvenserna av sina tankar och handlingar.

Drar mig till minnes vad miljonären Lasse Diding sa i ett debattprogram för ett antal år sedan, som svar på frågan om varför han var rik: "Jag är snål sa han." Han sa också att han ville att skatten skulle höjas och hans argument för det var det samma. Han ville inte skiljas från sina pengar frivilligt, men har är klok nog att inse att det inte går att bygga hållbara samhällen på den principen. Jag tyckte det var kloka ord då och har kritiserat skattesänkarpolitiken sedan Alliansen fick makten 2006 och började införa jobbskatteavdragen som gav människor mer pengar i fickan, men till priset av framtvingade nedskärningar av statens utgifter. Det skulle bli bra sa man. Människor har förmågan att ta rationella beslut och vet bäst själva vad som är bra för dem, sa man också. Vilket är påståenden som på ett brutalt sätt nu visar sig bygga på önsketänkande.

Lågprisflyg har fått många att flyga mer, för att man kan och har råd. Och allt fler företag har lockat kunder med sänkta priser och ständiga realisationer. Det fungerade för många och den som tänjde mest på gränserna och lyckades pressa priserna så nära noll som möjligt betraktades som vinnare och företagens ledare blev kändisar som intervjuades om sina framgångar. Istället för att bygga upp buffertar och skapa marginaler och trygghet har allt fler företag sänkt priserna för att locka kunder och vinna framgång i konkurrensen och i kraft av sin makt har man kunnat pressa underleverantörerna och tvingat de anställda att acceptera allt lägre löner för att hålla lönsamheten uppe. Kravet på vinst har ökat över tid och istället för att återinvestera i verksamheten har pengarna plockats ut ur företagen och delats ut till ägarna. Så länge ekonomins hjul snurrade på fungerade det och ekonomin blomstrade. På ytan såg det bra och stabilt ut.

Efter bara några veckor av kris borde det vara uppenbart för alla att vi levt på en lögn eller i alla fall en fåfäng förhoppning om att det går att få mer för mindre utan att kvaliteten eller hållbarheten blir lidande. Alla som varnat för riskerna och talat om behovet av ökat skatteuttag har hånats eller anklagats för att vara stalinister. Ingen kan säga, "Vad var det jag sa", men alla inser nu hur ohållbart det var att skära ner på samhället och dela ut och konsumera upp överflödet istället för att bygga upp lager och stärka trygghetssystemen. Alla skriker efter pengar, och de som innan krisen ivrigast försvarade skattesänkningarna och talade sig mest varma om entreprenörernas och företagsledarnas exceptionella förmågor att leda landet och företagen genom kriser, skriker högst.

För att illustrera de ekonomiska konsekvenserna av pandemin visas företag som nu går i konkurs upp och detta används som argument för att staten ska gå in och stötta, inte med lån eller annan hjälp, utan genom kontantbidrag. Jag menar att det vore väldigt oklokt. Har man drivit ett företag i 30 år eller till och med längre än så, vissa familjeföretag som klarat sig genom världskrigen och depressionen på 30-talet samt krisen 2008 går nu i konkurs, och inte klarar av ett stopp några månader är det ett tecken på hur ohållbart företaget och affärsmodellen varit hela tiden. Löntagare uppmanas att bygga upp buffertar och det infördes amorteringsregler för att människor inte skulle ta onödiga risker, men företagens agerande har aldrig ifrågasatts. Privata företag har kunnat erbjuda priser som legat under tillverkningspriset och har delat ut miljarder till ägarna. Rea var fram till för någon månad sedan det normala. Nu tvingas vi alla betala priset för det kortsiktiga, känslostyrda och ohållbara sättet att tänka och agera.

Alla behöver tänka om och anamma en annan syn på låga priser, höga utdelningar och betydelsen av marginaler och buffertar. Hur mycket det kostar är inte den viktiga frågan. Det som påstår sig inte ha råd att betala skatt vet inte vad hen talar om. Hade vi inte betalat mindre i skatt hade krisen varit mångdubbelt värre. Den som konsumerat upp pengarna som den sänkta skatten innebar och som tänkt att det var dyrt och onödigt att spara och vara med i A-kassan påminns nu på ett brutalt sätt om hur dumt det var att tänka och agera så. Den där "billiga" tröjan, tvättmaskinen eller resan till Thailand hade en dold prislapp, och nu visar det sig att det inte finns några gratis luncher. Lasse Diding och andra ansvarsfulla företagare som talat om behovet av höjd skatt, inte för att värna sina rikedomar utan för att de är kloka nog att inse att alla alltid får vad de betalar för, förtjänar upprättelse. Och alla som spridit lögnen om att skatt är stöld borde skämmas och dra sig till baka och inte framträda offentligt igen förrän de analyserat krisen och dess konsekvenser och dragit lärdom av det som händer här och nu.