Marknadsskolan och kunskapen

Skolor ska inte drivas som företag, inte i ett samhälle som har ambitionen att bli ett verkligt kunskapssamhälle. Utbildning är nämligen inte en tjänst bland andra. Varje krona som samhället lägger på skolan ska användas för att främja lärande. Marknadens eviga krav på effektivitet hör inte hemma i skolans värld eftersom det tvingar fram ett produktionstänkande som stressar både lärare och elever. Med lärande är det så att det blir bättre ju mindre krav på prestation som finns. Lärare ska visa vägen in i lärandet och arbeta tillsammans med eleverna, inte kontrollera, rapportera och tvingas ta ansvar för resultatet. I en skola värd namnet arbetar alla med kunskap, direkt eller indirekt. Marknadsskolan har en ägare och alla ägare har mål och visioner med verksamheten, vilket oundvikligen tar fokus från lärandet.

Ägs skolan av riskkapitalbolag eller som ett aktiebolag blir dess primära mål att generera vinst. Det sägs att detta inte står i konflikt med kunskapen och lärandet eftersom marknaden sorterar ut verksamheter som inte håller måttet, som inte presterar på topp och gör kunderna nöjda. Den logiken fungerar i varu- och tjänstesektorn, men skolans samhällsuppdrag är att förvalta och utveckla kunskap. Höga betyg är ett mätbart resultat som alla blir glada och nöjda av, men betyg och kunskap är två helt olika saker. Om skolan inte kan fokusera till 100 procent på kunskap kommer det att gå ut över lärandet, och om det finns ett krav från ägarna att verksamheten ska generera vinst kommer kunskapen som är en ömtålig och svårbedömd kvalitet oundvikligen att bli lidande.

Skolor ska samverka för elevernas och kunskapens skull, inte konkurrera med varandra om pengar eller prestige. Skolan bekostas av det allmänna och är en samhällsangelägenhet, vilket rimmar illa med marknadstänkandet som bygger på ägande och företagshemligheter. Om skolan verkligen ska kunna främja lärande och förvalta kunskap måste transparensen vara fullkomlig, annars kan lärare och rektorer inte lära av varandra. Öppenhet är en förutsättning för kunskapsutveckling.

Här i veckan har de privata skolornas kösystem debatterats, och föga förvånande reagerar ägarna med ryggmärgen och försvarar sin rätt att välja elever. Ska man göra vinst är det viktigt att man har kontroll över vem man undervisar. Den skola som kan plocka ut de mest ambitiösa och självgående eleverna, med de bästa förutsättningarna att lyckas i skolan, kommer att kosta mindre och generera mer vinst till ägarna. Det ligger i den enskilda skolans EKONOMISKA intresse att kunna utöva kontroll över vem man ska undervisa, men det ligger inte i samhällets eller kunskapens intresse att detta sättet att tänka får genomslag i skolan. Om det nu vore så att friskolorna faktiskt var bättre på att UNDERVISA spelade det ingen roll vem man undervisar, och utifrån ett samhällsperspektiv vore det bättre att friskolorna ansvarade för de svagaste och mest resurskrävande eleverna. Reaktionen på förslaget att förbjuda kösystem till enskilda skolor avslöjar marknadsskolans affärsidé och visar att den går på tvärs mot ambitionen att skapa en kunskapsskola som utgör en garant för samhällets långsiktiga behov av KUNSKAP. Alla resurser som tillförs skolan måste stanna i utbildningssystemet för att där användas i kunskapens tjänst. 

Kunskap är något allt för komplext för att det ska gå att mäta vad som är god kvalitet, därför måste man ta sig bort från den tanken och hitta andra sätt att arbeta med kvalitet i skolan. Marknadsskolans produktionstänkande kräver att det sätts upp mål, och mål kräver kontroll och jämförelser, vilket tar fokus från lärandet och gör lärarna ansvariga för elevernas lärande och skolans resultat. Ökad byråkrati kan ALDRIG vara lösningen på några problem. Uppstår behov av mer byråkrati är det organisationsmodellen det är fel på, och den måste rättas till. Ge utövarna frihet att under ansvar utforma skolan verksamhet med kunskapen i centrum, och låt politikerna kontrollera kostnaderna. Då finns ingen risk att byråkratin ökar, att man förlorar fokus eller att kostnaderna skenar. Med ett sådant system får samhället den kunskap och kvalitet man förtjänar, och något annat är aldrig möjligt att få.

Vad vill vi, egentligen och på allvar? Det spelar en avgörande roll för utfallet. Pedagoger brukar säga att människan har en inneboende vilja att lära, och jag håller med om det, men ingen kan få någon annan att vilja lära sig något hen inte vill. Barn och vuxna lär sig sådant de verkligen vill veta eller kunna, inte det som någon annan önskar. Därför kan en vinstdrivande och målsäkrad skola, vars uppdrag är att så effektivt som möjligt, utan kvalitetsförlust, leverera det resultat som beställts, aldrig bli en kunskapsskola. I ett samhälle där kunskapen verkligen står i centrum och där bildning ses som en reell tillgång, ett slags eftertraktat kapital, kommer fler att VERKLIGEN vilja veta.

Det behövs en annan syn på kunskap och en fördjupad förståelse för verkligheten, i både skolan och samhället. Bara så kan populism och försöken att relativisera kunskapen bekämpas. Kunskap är nödvändig för att nå de målen, och det fina är att kunskap ökar i värde om den delas. Ju fler som får tillgång till kunskap och som har förmågan att använda den, desto bättre är det för alla. Därför ska skolan inte sortera, inte målstyras och absolut inte effektiviseras. Lärare och elever ska inte kontrolleras. Höga krav kan bara nås om man håller fast vid dem, och det kan man bara göra genom att samverka och om kravet på vinst försvinner. Ett examensbevis från en kunskapsskola är ingen man ska dela ut lättvindigt, då är det inte kunskapsinsatserna som belönas, utan något annat. Tänkande tar tid och kan inte skyndas på genom ökad kontroll. Skolans uppgift i ett kunskapssamhälle är att vara generös, i ordets vidaste mening, vilket går på tvärs mot marknadstänkandet. En förlåtande skola som tror ALLA elever om gott, som hjälper dem och som låter eleverna försöka, igen och igen, tills de klarar kunskapskraven och kan gå vidare till nästa nivå. Det är den skolan jag vill se förverkligad. 

Avslutar denna bloggpost med några ord från Friedrich Nietzsche .

432

Forskare och experimentatorer. -- Det finns ingen allenagörande vetenskaplig metod som leder till kunskap! Vi måste handskas på försök med tingen, än dåligt, än bra och omväxlande visa dem rättvisa, lidelse och kyla. Den ene tilltalar dem som polis, en annan som biktfader, en tredje som nyfiken vandringsman. Ena gången avtvingar man dem något genom medkänsla, nästa gång med övergrepp; den ene tar sig framåt på vägen mot insikt genom att visa vördnad för deras hemligheter, en annan uppnår samma sak genom att indiskret och skämtsamt avslöja dem. Vi forskare är som alla andra erövrare, upptäckare, sjöfarare och äventyrare utrustade med en våghalsig moral och får väl finna oss i att på det stora hela bli betraktade som ondsinta.

Ju mer jag läser, lär och ju längre jag lever och rör mig i samhället och kulturen, desto tydligare blir det att det Nietzsche säger i inledningen till ovanstående aforism är en sann och riktig beskrivning av kunskapen. Det finns inte en väg, och följaktligen heller inte en individ som är bäst lämpad. Det finns bara upprepade försök, olika försök och samma försök men i nya kontexter. Försök, försök, försök och ständiga misslyckanden. Det är vägen till kunskap, inte en väg utan många. Rörelse, överseende med olikheter och kollektivt arbete, för det gemensammas bästa. Jag vill se en skola som tagit fasta på detta, som främjar elevers och studenters förundran infört världens och livets komplexitet. En skola som ser positivt på nyfikenhet och misslyckanden och där kunskapen står i centrum. En sådan skola behövs för att fostra medborgare som kan orientera sig i verkligheten och för att vaccinera befolkningen mot populism och fascism, samt för att främja framväxten av ett kunskapssamhälle.