Låt ansvariga ansvara

Det var bara en tidsfråga. När den initiala chocken över virusets verkningar så sakteliga lägger sig, det vill säga när insikten om att det karantänliknande tillstånd vi alla befinner oss i kommer att behöva fortsätta under en lång tid framöver, återgår människor till sina vanliga vanor. Under krisens inledning rådde enighet och alla bet ihop, men alla kriser följer likartade förlopp. Det var bara en tidsfråga innan människornas önskan att debattera, det vill säga anmäla avvikande åsikt skulle kicka in. Det finns ALLTID olika sätt att se på samhället och ledningen av vårt land, och nu finns det dessutom tid att sitta hemma och fundera. Vem blir du i tider av kris? Fundera; på nätets sociala nätverk har några tydliga karaktärer utkristalliserat sig.

Nojarna går bananas och sprider sin panikartade rädsla. Enligt dem kommer allt att gå åt helvete och det finns ingen gräns för hur hårda tag som kan accepteras. Demokratin offras lättvindigt för en skenbar trygghet. Nojarna är så förblindade av sin rädsla att de inte kan tänka klart. Det är plågsamt att följa deras förvirrade och känslomässiga inlägg, men som tur är går det också att bortse från dessa uppenbart irrationella inlägg. Jag tycker mest synd om dem, för det kommer en tid efter då det som händer nu ska analyseras. Några av dem hade ett högt förtroendekapital som på kort tid och av egen förskyllan raserats, som det kommer att bli svårt att bygga upp igen.

En sak som överraskat mig och som oroar mig mer än viruset och dess verkningar är alla forskare som skriver debattartiklar där man kritiserar Anders Tegnell i första hand, FHM i andra och regeringen i tredje hand. Sveriges strategi är inte bara fel utan farlig, hävdar man; med hänvisning till vetenskapliga titlar och positioner. Forskare är inte överens, det finns alltid olika och mer eller mindre rimliga tolkningar av den evidens som föreligger. Bara för att professor X anmäler avvikande åsikt betyder inte att Tegnell har fel.

Det som skrämmer mig är att allmänheten hakar på och väljer sida, att diskussionerna på nätet polariseras och allt mer liknar diskussionerna om vilket fotbollslag som är bäst. Experterna visar dåligt omdöme genom att ifrågasätta och misstänkliggöra människorna som ansvarar för Sveriges strategi. I det uppskruvade läge som vi befinner oss i är det hopplöst svårt att få gehör för fenomen som bekräftelsejäv. Den är ett problem i vanliga fall, som i tider av kris förvärras eftersom förmågan till kritiskt tänkande lätt sätts ur spel. Jag tycker man kan kräva mer av forskare än att i detta läge presentera dåligt underbyggda analyser av en strategi som förändras hela tiden och med utgångspunkt i aktuell kunskap om läget både här hemma och internationellt. Ska Sverige kunna klara sig genom krisen måste vi alla stå bakom människorna som har ansvar och ge dem möjlighet att genomföra sitt arbete. Efteråt både kan och ska alla beslut som tas analyseras, det är viktigt; men inte för att söka syndabockar utan för att lära och bygga upp en bättre förståelse för vilka åtgärder som är klokast.

Det är enkelt att kritisera och peka på felaktigheter när man står vid sidan av. Det går dock inte att styra ett land från baksätet, oavsett hur många följare man har eller hur mycket uppmärksamhet man får. Under tider av kris måste alla ta eget ansvar, det är det ENDA sättet för ett land att överleva. Det är inte regeringens eller Tegnells fel att smittan spridits till äldreboende, till exempel, utan enskilda individers. Alla vet hur virus smittar och att COVID-19 är en potentiellt dödlig sjukdom som främst drabbar äldre. Att diskutera vilken strategi som är bäst i medierna, mitt under pandemin, är meningslöst och fullkomligt förkastligt. Sverige behöver enas, inte söndras.

Låt ansvariga ansvara! Det finns inget annat sätt att styra ett land på. Smittskydd är inte en tävling om vem som kan komma på den mest drakoniska åtgärden! Jag litar på Tegnell och Löfven för att de har ansvar för att navigera vårt land genom krisen, och jag finner det djupt beklagligt att forskare och mäktiga opinionsbildare tar chansen att i det allvarliga läge som vi nu befinner oss i och som vi kommer att befinna oss i under lång tid framöver, putsa på sina egon genom att försvåra det redan hopplöst svåra arbetet som ansvariga måste utföra.