Vi förenas alla i den väntan vi tvingats in i. Olika människor reagerar och agerar olika, men under Coronanans tid väntar alla människor över hela jorden. Några väntar på att bli friska, andra på att kunderna ska komma tillbaka och ekonomins hjul ska börja snurra igen, vissa väntar på att få återuppta diskussionen om hotet från invandrarna. Många väntar rastlöst på att allt ska återgå till hur det var innan. Men ingen vet vad som kommer ut ur detta. Bortser man från den sociala distanseringen och den minskade kommersen är det mesta sig likt trots att inget är det samma. Pandemin påminner oss alla om hur sårbart och ohållbart vårt moderna samhälle är. Drar vi inte lärdom av det som sker och förändrar vårt sätt att tänka och leva i grunden spelar det ingen roll ifall vi klarar oss undan smittan eftersom COVID-19 bara är ett symptom på den underliggande sjukdomen. Det är inte viruset utan vårt vårt sätt att leva som är problemet.
Jag väntar nyfiket på det som kommer sedan. Tiden i relativ isolering ägnar jag åt att ta farväl av det jag vant mig vid att ta för givet men som jag framöver tror kommer att bli svårt att fortsätta med. Jag utvecklar nya vanor och påminner mig om hur mycket det trots allt finns att vara tacksam över i livet och tillvaron. Det är inte de stora och spektakulära resorna som avgör om man lever ett fullgott liv och känslan av tillfredsställelse i vardagen kommer inte an på hur mycket och vad man konsumerar. Jag hoppas att jag inte är ensam om att inse detta, men jag vet också att det finns starka krafter i världen som driver på för allt ska återgå till hur det var så snabbt som möjligt. Tunga ekonomiska intressen ägnar tiden i vakuum åt att se över sina pjäser på spelbordet och göra sig redo för att agera när faran är över. Lika lite som någon vet vad som ska hända framöver finns det någon som styr utvecklingen. Pandemin har dock visat oss konsumenter hur stor makt vi har som grupp, även över de allra mäktigaste företagen. Ett annat samhälle är möjligt och vi har nu ett gyllene tillfälle att fundera över vad som är klokt och önskvärt.
Kanske trillar vi alla tillbaka i gamla vanor, men jag är övertygad om att det är en övergångsfas eftersom det är tillräckligt mycket som på förfärande kort tid visat sig vara problematiskt och ohållbart med vårt sätt att leva för att någon ska känna sig trygg med att bara återgå till vardagen som den såg ut innan. Även små förändringar på individnivå kan få omvälvande konsekvenser för kulturen och samhället. Och innan det finns ett vaccin, vilket kan dröja, lever vi med risken att sjukdomen kan spridas igen. Det finns så många olika indikationer på att en förändring är troligare än en återgång. Det fyller mig med hopp eftersom jag under en lång rad av år levt med oro över hur vårt ohållbara sätt att leva skulle ända; med förskräckelse eller som nu, med en skarp reprimand och en tydlig påminnelse. Jag tror vi ska vara tacksamma för det där viruset och dra lärdom. Det finns en god chans att det blir så mycket bättre för väldigt många människor, om vi bara accepterar faktum och drar lärdom.
Väntan innebär för mig att tid frigörs för skrivande och läsning. Jag bidar mig tid och förbereder mig för olika scenarios. Och jag stärks i min övertygelse om att tankarna jag tänkt och kunskapen jag utvecklat genom åren hör framtiden till, oavsett hur den utvecklar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar