När viljan att förstå saknas

För att kunna lära av varandra och utveckla kunskap tillsammans behöver man skapa rum där det går att uttrycka tankar utan krav på att allt som sägs är helt genomtänkt och bygger på solid evidens och framförallt måste man lyssna välvilligt och intresserat på den som talar. Först måste man vilja förstå vad den andre säger, sedan kan man analysera budskapet kritiskt. Bara så kan KUNSKAP och FÖRSTÅELSE utvecklas mellan människor. Vetande är en bräcklig och ömsesidig samt föränderlig relation. Här under Coronakrisen blir det tydligt att det brister rörande just detta, och problemet är gammalt. Jag hoppas det kan bli en lärdom, och ska Sverige kunna utvecklas till en kunskapsnation med förmåga att hantera den mångfald som alla samhällen i en öppen värld oundvikligen präglas av är det avgörande. Utan en ärlig vilja att verkligen lyssna på och förstå vad som sägs kan ingen kunskap och inget lärande uppstå.

Kunskapsresistens kan ta sig olika uttryck. Många av frågorna som Anders Tegnell och andra ansvariga vid olika myndigheter uppe på podiet får på de dagliga presskonferenserna rörande läget i världen och landet visar tyvärr prov på både en ovilja att förstå och ett informerat ointresse för svaren som levereras. Även Stefan Löfven möts av samma ogina inställning, både av oppositionen och journalisterna. Aktuellt och Rapport har bättrat sig något här under pandemin, men fortfarande utsätts den som intervjuas om läget eller strategin alldeles för ofta för ett slags korsförhör och på tok för många frågor har en insinuant eller anklagande underton. På nätet är detta ännu tydligare. Många verkar vara stolta över sin ovilja att förstå och det plockas poänger och inhöstas likes när man medvetet missförstår eller illvilligt misstänkliggör.

Alla uttalanden som kan missförstås eller vinklas, vinklas och missförstås, medvetet. Demokratin är bräcklig och den tål inte att behandlas på det vårdslösa sätt som blivit norm idag. Ska vi kunna ta oss helskinnade ur den här krisen har vi alla ett ansvar att inte bara lyssna på varandra utan också mötas i en ärlig önskan om att faktiskt förstå. Ledarna för våra myndigheter och regeringen befinner sig i en pressad situation som det är. Ingen strategi i världen kan bli framgångsrik utan en befolkning som respekterar de råd som ges. Och om oppositionen utnyttjar det hopplösa parlamentariska läge som riksdagen befinner sig i och tar alla chanser som ges att sabotera och misstänkliggöra regeringen för att försöka stärka sin egen makt, försvåras arbetet ytterligare. Pandemin är ett stresstest på såväl demokratin i vårt land som våra kunskaper och den solidaritet som utgör kittet i alla välfungerande länder.

Stefan Löfven har hela tiden sagt att arbetet med att leda landet och den strategi som Sverige valt måste utvärderas, men det är möjligt först i efterhand, när vi vet hur det gick och har tillgång till alla uppgifter. Och Anders Tegnell är alltid tydlig med att kunskapsläget är osäkert och att INGEN vet vilken strategi som bäst. Båda agerar exakt på det sätt som alla kloka och kunniga människor gör i ett läge som detta. Jag är både stolt och känner mig trygg med ledningen just nu, inte minst för det tålamod man visar med alla idiotiska, illvilliga och insinuanta frågor som haglar över de ansvariga. Däremot skäms jag över hur delar av oppositionen och vissa tongivande röster i medierna agerar under krisen.

För att vi ska kunna resa oss och komma stärkta ur det som händer i dessa prövande dagar krävs inte bara kunskap, ännu viktigare är det med förståelse för hur kunskap blir kunskap och vad som går att säga i namn av kunskap. Som lektor och docent förbereder jag mig på att ta min del av ansvaret. Många är och kommer att bli arbetslösa på grund av krisen och högre utbildning är viktigare nu än någonsin. Men för att studierna ska kunna bli högre krävs även av studenterna att de kommer till högskolan med en ärlig önskan om att förstå och en verklig vilja att faktiskt veta, annars blir utbildningssatsningarna som annonserats slöseri med både pengar och tid.