Dagens bild: Om alla självutnämnda epidemiologer

Plötsligt fanns de bara där. Nätet och samhällsdebatten svämmar över av experter på epidemiologi. Ingen har frågat efter deras åsikter, men de kan inte hålla sig. Twitter är som en terapisoffa där analysanderna kan tala obehindrat om allt som dyker upp i deras huvud. Och nu är det Corona, COVID-19 och Sveriges strategi för att hantera pandemins konsekvenser som uppfyller allas huvuden. Det finns ett oerhört sug efter kunskap, men det finns också ett bekräftelsebehov. Den som bara har åsikter uppfattas som störande och dess ord sorteras bort och når ingen spridning. Grundkursen i källkritik har satt sig, uppenbarligen. Men den som har många följare eller som har en position och av andra betraktas som en auktoritet blir lyssnad på, i alla fall av dem som tycker och tänker samma. Fortsättningskusen i kritiskt tänkande behövs fortfarande, särskilt momentet om bekräftelsejäv. Det blir inte sant bara för att en chefredaktör eller känd krönikör säger att det är så; deras nojor över läget i landet blir inte mer underbyggt bara för att många delar oron och sprider deras tankar.

Idag behöver vi kunskapen mer än någonsin, och därför är det viktigt att alla som inser detta sprider insikt dels om vikten av förståelse för vad kunskap är, dels försvåra spridningen av känsloargument och dåligt underbyggda fakta eller tveksamma tolkningar av tillgänglig evidens. Vilken titel eller position människan bakom åsikterna eller varningarna har spelar ingen roll, och om personen i fråga säger att hen vill vara anonym eftersom uppgifterna är känsliga har alla kritiskt sinnade människor ett ansvar att aktivera sitt mentala spamfilter. Det finns så många självutnämnda "experter" där ute. Deras titlar kan mycket väl vara både vetenskapliga och prestigefulla, och de kan absolut vara kunniga och kompetenta; det är bara det att ämnet inte är epidemiologi. Bara för att man tycker att man har erforderliga kunskaper betyder inte att man vet eller bör bli lyssnad på. 

Dagens bild beskriver människans önskan om att uppfattas som någon värd att tas på allvar på ett plågsamt men talande sätt. Kasperdockan symboliserar försöken att få det att låta som utmärkelsen kommer från någon annan, när det i själva verket är man själv som utser sig till firad auktoritet. Är man professor i ett ämne kan det till exempel vara lockande att hänvisa till den titeln även när man uttalar sig om annat. Och om ens titel är snarlik kan man chansa på att allmänheten inte förstår eller märker av skillnaden. Jakten på följare och personlig uppmärksamhet är ett krig, och i krig är nästan allt tillåtet eftersom allt handlar om att vinna.

Bild: Ajan

Bilden är avslöjande och skrattet som den lockar fram förlösande, men det fastnar i halsen. För många som står i Aktuellt och Agenda och lägger ut texten och talar om hur det är har utnämnt sig själva till auktoriteter, och allmänheten går på det. Effekten förstärks av den huvudlösa logiken att majoriteten alltid har rätt. Plötsligt är Anders Tegnell bara en i mängden av alla epidemiologer som uttalar sig i frågan. Och trots att det är han och övriga experter på Folkhälsomyndigheten som faktist ansvarar för att skapa råden och riktlinjerna för hanteringen av epidemin uppfattas han av många som ett särintresse, alternativt gör honom ensam ansvarig för konsekvenserna av viruset. Synen på Tegnell  och kritiken han utsätts för liknar tragiskt nog förbundskaptenen i fotboll som på goda grunder trotsar folkviljan och INTE tar in Zlatan i landslaget. Trots att beslutet bygger på gedigen kunskap är det ett vågspel, för om landslaget förlorar offras förbundskaptenen, trots att laget spelade bra och motståndet var övermäktigt. 

Dumheten segrar alltid eftersom mängden självutnämnda experter alltid är fler än de som verkligen kan och vet. Och den på vars axlar ansvaret faktiskt vilar är alltid ensam. Insikten om dessa saker och förståelsen för kraften bakom samt dess effekter skrämmer mig mer än smittan. Dumheten och ignoransen är också ett slags virus och det sprider sig snabbare än Corona eftersom dess verkan är omedelbar, det finns ingen inkubationstid. Mellan ett å fan, och retweet kan det gå en tiondels sekund och alla försök att dementera en spridd vanföreställning uppfattas i tillstånd av masspsykos som bekräftelse på vanföreställningens relevans.

Det är tryggt att inte vara ensam, men om vi låter den känslan ta över eller om vi lyssnar mer på vem som talar än det som faktiskt sägs lever vi inte längre i ett kunskapssamhälle; demokratin är hotad och manegen är krattad för en stark ledare som ger folket det folket vill ha. Och idag är det förfärande många som vill se starkare restriktioner, fler inskränkningar och hårdare tag, vilket är lätt att införa men hopplöst svårt att avskaffa. Varför skulle diktatorn lyssna på folket när han väl blivit diktator? Då behöver han inte ens lotsas om att alla hans medaljer, fina titlar och andra utmärkelser är hittepå. Då kan han ta åt sig ärna av framgångarna och skylla problemen på andra, och framställa sig själv som ett mycket stabilt geni. Vi är inte där än, men om vi inte tar vårt ansvar och ihärdigt motar dumheten i grind och envist bemöter känsloargumenten med kunskap kan vi snabbt komma till the point of no return.