Dagens bild: Pengar sipprar inte ner

Teorin om att välstånd sipprar ner genom samhället stämmer inte. Pengar och ekonomier drivs mer av ett slags kapillärkraft som suger välståndet uppåt i systemet. När vanliga inkomsttagare får en "extra" månadslön känns det kanske bra för den enskilde, men lyfter man blicken något och ser till samhällskonsekvenserna blir det uppenbart att höginkomsttagarna är de verkliga vinnarna. Den som tjänar 25000:- i månaden är så klart glad över en extra månadslön, men det är olyckligt om man blir så pass glad att man glömmer att den som tjänar 50000:- dels får mycket mer, dels bidrar mindre till det allmänna. Den som tjänar 25000:- är i större behov av hjälp från just den resurs varifrån pengarna tas än den som redan tjänar mer än hen gör av med. Så den som tjänar 100000:- i månaden och som får 100000:- mer om året kan investera dessa pengar på börsen, medan den som tjänar 25000:- konsumerar för att få vardagen att gå ihop, till priset av sämre vård, skola och omsorg. Det är enkel matematik, som av ideologiska skäl ofta krånglas till för att dölja det faktum att ekonomi är en process som suger, om ni är med på den ordvitsen.

Bild: Ajan

I USA lever fattiga på gatan och psykiskt sjuka får klara sig på egen hand. Där måste man se om sitt hus och ta hand om sig själv. Där är det marknaden som regerar och den som har mest pengar har också mest makt. Alltså sänks lönerna när tillgången på billig arbetskraft ökar, vilken den gör när företagen effektiviserar och skär ner. När produktionen flyttas till låglöneländer, där misären och desperationen är ännu större och fler är beredda att jobba för längre lön, slits inte bara länder utan även samhällen isär. Allt fler ser vad en strikt ekonomisering gör med människor, hur jakten på mer pengar vänder oss mot varandra. En annan konsekvens av ekonomiseringen är att den gör pengar till den ENDA måttstocken och det gör att politiken slutar att handla om vad man vill och istället handlar om vad som ger mesta möjliga avkastning för den enskilde.

Det är ett kallt samhälle som växer fram. Och detta känner man av in på bara skinnet i USA. Även medelkassen känner av det när deras löner som visserligen är väldigt mycket högre än dem som jobbar för minimilön (vilket inte går att leva på så därför kan man behöva ha två heltidsjobb för att få mat på bordet och tak över huvudet), tappar i köpkraft när de tvingas konkurrera med de rikaste 10 procenten eller den rikaste procenten av befolkningen. De rikaste av de rika som inte ens bor i USA, de bara skattar där. Eller de har med hjälp av den makt som pengar kan ge sett till att politikerna befriat dem från skatt. Den är den andel av befolkningen som bygger barnhem i samma länder där de exploaterar människornas misär, inte i första hand för att hjälpa, utan för att bygga sig ett äreminne över sin egen storhet och godhet. Det är så det fungerar, i praktiken. Politiken har nedmonterats och har idag ingen makt. Politiker har bara makt om de beskattar de rika, om de omfördelar välståndet och låter dem som ändå klarar sig betala för dem som lever på marginalen.

Det jag vill förmedla här handlar inte om partipolitik, det handlar om samhällets överlevnad. Klyftor som växer kan snabbt riva isär även det mest framstående samhället. Människor är mer lika än olika. Problemet med en strikt och renodlad vänsterpolitik är att man strävar efter fullkomlig utjämning, men så lika är inte människor, i förmåga, förutsättningar, hängivenhet eller drömmar. Och problemet med neoliberal politik är att den förr eller senare alltid leder till att några få blir ofattbart rika medan det stora flertalet förblir fattiga. Båda samhällssystemens problem är att dynamiken försvinner. Den dynamik som samhället behöver för att överleva på sikt och för att systemet ska bli hållbart. Dynamik kan bestämmas och jag tror som sagt att de flesta kan acceptera ett spann på 100 mellan de fattigaste och de rikaste. Alla skulle tjäna på ett sådant system, alla utom den översta rikaste procenten av befolkningen, vars numerär är försvinnande lite i en demokrati. Deras makt bygger enbart på pengar och deras enda intresse är att behålla och förmera sin rikedom. De skulle även efter en sådan reform vara bland de 100 rikaste, skillnaden är att de skulle tvingas konkurrera med sin förmåga med andra som också kan och vill och beredda att göra vad som krävs. I ett sådant samhälle skulle de bästa, mest hängivna och intresserade människorna ha störst makt. Ett sådant samhälle skulle byggas underifrån och det skulle vila på en stabil grund. Alla kan i sin fantasi tänka sig in hur det är att ha 100 gånger mer pengar, men 1000 eller 10000 och mer ändå i vissa fall är omöjligt att ens i sin vildaste fantasi förstå.

Politik, liksom ekonom och samhället utgår ytterst, alltid från folket. Det är vi, tillsammans som bestämmer hur det ska vara och bli. Det är våra handlingar sammantaget som leder till de konsekvenser vi ser. Även om det känns hopplöst så är ett annat samhälle alltid möjligt, men bara om tillräckligt många vill och också gör vad som krävs. Kanske kan vi äntligen förstå det nu när Corona tvingar oss att stanna upp och förändra vår vardag. Jag håller tummarna för att bilden som fram till nu varit talande ska kastas på historiens skräphög och att ett mer hållbart samhälle ska kunna växa fram ut spillrorna av det ekonomiska system som nu faller ihop som ett korthus.