Dagens bild: We are all in this together

Det spelar ingen roll vad man tror på eller hur man ser på världen, allt det där är bara en tunn och meningslös fernissa i tider av kris. Virus attackerar alla och sparar ingen. Kanske kan det som händer här och nu, över hela världen, bli en påminnelse om vad som är viktigt och betyder något. Vi och dom är en tankemodell som tjänat mänskligheten illa, den har söndrat och förstört mer än den förenat. Mänskligheten är en och den samma, och när den hotas hotas alla.

Jag försöker vara närvarande och lyssna, både inåt och på nyheterna om läget i världen. mellanrummet vi alla befinner oss i och tvingas hantera är en påminnelse om vad som är viktigt och vad som betyder något i livet. Jag tar vara på möjligheten att tänka efter som påbudet om social distansering innebär. Jag återknyter kontakten med tankar om andlighet, som handlar om att känna samhörighet, med andra människor, med naturen och med livet på jorden. Andlighet handlar om att vara vid liv här och nu, inte om det som händer efter döden. Andlighet är en relation och har inget med Gud att göra. Det var när jag landade i den övertygelsen som frågan om andlighet blev viktig, relevant och värdefull för mig. Och så har det nog alltid varit inser jag. Mitt intresse för andlighet går långt tillbaka i tiden. När jag arbetade som bagare var det bara ett jobb, ett sätt att tjäna pengar. Det fanns ingen passion i arbetet och jag hittade ingen mening i det. För varje dag jag tillbringade i den världen dränerades jag på kraft och fick allt svårare att göra sådant som gav mening, som att läsa, samtala och lära. Till slut kom jag till en punkt där jag inte orkade längre, där snart sagt inget spelade någon roll längre. Då vågade jag språnget. Då sa jag upp mig och började läsa in gymnasiet på KomVux. Då började jag leva på allvar och fann meningen med mitt liv. Kyrkan har inte monopol på andlighet. Religionens svar på frågan om livets mening är lika giltig som vilket annat svar som helst. Det är viktigt att svaret för att bli giltigt måste förhandlas fram mellan människor.

Bild: Ajan

Andlighet är viktigt, för utan mening förlorar livet sitt värde. Religion är inte så viktigt. Kyrkor är organisationer med makt över människor och deras tankar. Den som predikar den rätta läran reser anspråk på att bestämma över det som är obestämbart och använder sin makt för att driva igenom och försvara sin tro. Det är lika illa om det är kärlekens budskap som förkunnas som det är att fördöma otrogna och kättare. Rena läror är döda, för de kan inte röra sig, inte förändras. Andlighet är en föränderlig kvalitet som behöver kunna andas för att vara levande. Hålla andan kan man bara göra korta stunder. Andligheten jag tänker på kan bara hållas en stund, sedan måste man släppa taget, tänka efter och skaffa sig perspektiv. Andlighet handlar om att iaktta livet, om att suga in livsluft och om att låta syret ge kroppen och tanken liv, men det handlar lika mycket om att andas ut, om att ge växterna kväve. Andlighet handlar om balans och relationer. Djuren behöver syre och växterna kväve. Båda andas in, andas ut. Andlighet är att vara del av den relationen, att ingå i den komplexa helheten, att vara ödmjuk inför livets skörhet. Andlighet är därför mångfald och hållbarhet, samtal och skapande av mening som förändras i takt med livet. Tyvärr tappade vi bort insikten om detta, men kanske kan vi under och efter Corona och COVID-19 återfinna den.

Andlighet kan lika lite som kunskap låsas in, låsas fast och tvingas på någon. Friheten i sökandet är därför central. Utan en fundamental öppenhet för ändrade åsikter och nyfikenhet på nya perspektiv är både religion och vetenskap meningslösa verksamheter som bara handlar om kontroll och förmering av makt. Mening uppstår i sökandet, mellan människor. När mina tankar möter dina och vi utmanas ömsesidigt växer båda och utvecklas vi tillsammans som människor. Att leva är att lära, lära nytt, lära om och att utmanas i sina övertygelser. Kunskap är inte ett mål som ska nås, det är en spännande resa i okänd terräng. Det är så jag ser på andlighet, som sökande efter något som är bättre, efter det som fungerar.

Ödmjukhet är ett avgörande inslag i den andlighet jag här försöker ringa in. Ödmjukhet inför olikhet och alternativa tolkningar. För mig har studier och sökande efter kunskap en andlig dimension. Där i tänkandet, skrivandet, lärandet uppstår meningen med mitt liv. Forskning är en andlig verksamhet, så länge sökandet efter kunskap och sådant som fungerar är fritt vill säga. Tyvärr uppvisar vetenskapen lika mycket tecken på kontroll, fastlåsning och krav på rättning i ledet, som många av kyrkorna. Vetenskapen som organisation är på många sätt samma andas barn som religionen. Likheterna är påfallande. För att göra karriär gäller det att säga rätt saker, i rätt forum och den som inte hänvisar till och citerar de rätta auktoriteterna betraktas som heretiker. Tilltron till den vetenskapliga metoden som vägen till Sanningen är närmast religiös och handlar lika mycket om tro som kyrkans sanktionerade lära. Vetenskap handlar om makt över tanken, det visar kraven på bekännelse till eviga sanningar som är utbredd inom akademin. Kunskapen (som aldrig går att fånga och låsa fast) närmar man sig indirekt, via formaliserade bedömningsinstrument snarare än genom kritiskt tänkande. Citeringar, publiceringar och utvärderingar är exempel på kontrollinstrument och det är det som går att väga och mäta som avgör var forskaren befinner sig i kunskapshierarkin, det vill säga hur nära man befinner sig sanningen. Inom alla discipliner finns det en eller några få auktoriteter som alla måste följa och när det uppstår kontroverser skapas nya discipliner. Rören där kunskapen låses fast och den rätta läran försvaras blir smalare och smalare och djupare och djupare. Alienationen och ensamheten växer när man bara umgås med likasinnade, inom ramen för självrefererande kotterier.

Andlighet är en nomadiserande verksamhet, är rörelse. Andlighet är samtal, både det som händer i mötet och det som mötet resulterar i. Emergens är ett annat sätt att definiera andlighet, skapande av mångfald och upprätthållande av liv. Andlighet är komplext, icke-linjärt och går aldrig att definiera, det är sökandet efter definitioner och samtal om olika förslag på definitioner som är det viktiga. Andlighet är ett slags struktur, men den saknar centrum. Rhizom, aktörer sammankopplade i nätverk. Det är andlighet för mig. En ömtålig kvalitet som måste visas omsorg och som måste tas om hand, liksom livet på jorden och den tid som var och en av oss får oss tilldelad. Kulturen är en ekvation som inte går jämnt ut. Det finns hela tiden och överallt delar som inte passar in i helheten och modellerna som används för att förstå och kontrollera samhället, kulturen och människors liv. Hur man än gör och vilka modeller man än använder finns alltid något där som stör bilden och sprider känslor av obehag. Vi drömmer om en perfekt värld, men lever i den värld vi kastats ut eller in i och den är som den är, inte som vi vill att den ska vara. Ute på havet, i en liten båt som hotar att sjunka spelar det ingen roll vilken organisation eller idéströmning man företräder och alla debatter om vems lära som ligger närmast sanningen är meningslösa.

Tänker på uttrycket: Undantaget gör regeln, och tänker vidare om detta tillsammans med Slavoj Zizek. Drar mig till minnes en seminarieserie vi drev i Umeå när jag var doktorand som handlade om hans bok Ideologins sublima objekt (som recenseras här), där han utvecklar tanken om undantag, regler och konsekvenserna av sökandet efter kontroll av det som är okontrollerbart. Zizek menar att undantaget bekräftar ”sin” regel eftersom ett undantag bara kan vara just ett undantag om det relateras en välkänd regel. Han menar att först finns regeln (innan vi ser den), därefter konfronteras vi med ett fenomen som identifieras som ett brott mot denna regel, och som därmed bekräftar regelns existens. Väldigt många regler, (kanske alla?) skapas på det sättet. I alla fall de regler som verkligen betyder något och som följs. För det är ju i och genom att reglerna bryts, i vardagen, genom att människor gör saker, som reglerna upptäcks. Regler kanske ser ut att vara skapade för att uppnå kontroll, men det kanske inte är fullt så säkert som vi vill tro.

Zizek argumenterar för detta genom att peka på att undantaget både etablerar, bekräftar och bryter mot regeln. Han menar att fenomenets status därmed föregår upprättandet av den regel i vars namn undantaget klassificeras som just undantag. Detta menar Zizek är en ”sublim” undantagslogik, och undantaget, det där som inte passar in, det som gnager och stör bilden och som ger upphov till ångest, talar han om i termer av symptom.

Samhället, kulturen och livet är fulla av symptom och kan därför inte bortförklaras som något villkorligt, historiskt fenomen, som skulle kunna undanröjas av regler, kontroll eller samhällsutvecklingen. Zizek menar att symptomet tvärtom är en nödvändig förutsättning för och effekt av varje symbolisk struktur, som alltså aldrig går jämt ut. Varje försök att etablera en logiskt sammanhängande beskrivning av världen inkluderar med nödvändighet ett enskilt element som fungerar som dess undantag. Förekomsten, eller snarare utpekandet av sublima objekt (tänk på ord som svartskallar, flyktingar eller bögar, ord som beskriver undantagen som inte riktigt passar in i den bild man försöker måla upp av idealsamhället) maskerar det faktum att ett samhälle aldrig kan fungera utan inre motsägelser. Sverigedemokraternas dröm om samhället som en harmonisk konsistent helhet är omöjlig, och alla försök att upprätthålla drömmen är dömda att leda till katastrof (även om det inte är det som Sverigevännerna vill eller önskar). Därför behövs förståelse för detta faktum, att renhet, kontroll och logisk konsistens inte är förenligt med levt liv och den kultur som vi alla är beroende av. Corona är en påminnelse om att vi alla är människor och att livet och samhället är vårt att förvalta TILLSAMMANS.